I väntans tider
Det känns som om tiden saktat av nu när det bara är kort tid kvar på Hildas dräktighet. Hon har blivit så bred och rund, hon påminner om en tjock shetlandsponny i vinterpäls! (Jag tog en bild på henne och Salsa för att visa hur tjock hon har blivit. Men idag vill inte programmet samarbeta med mig så jag kan inte visa bilden.) .Hon pustar och suckar när hon ska lägga sig, och gången har blivt lite lätt vaggande. Men förutom att hon slagit av lite på takten så är hon fortfarande lika pigg och positiv som vanligt.
Det verkar vara högsäsong för valpkullar nu, för på jobbet dyker det varje vecka upp en eller ett par valpande tikar eller tikar med valpkullar, som har större eller mindre problem. Som veterinär får man ju mest se dem som har problem, och det är inte utan att man blir lite nervös för hur det ska gå med den egna kullen! Eftersom både Hildas mamma och hennes mormor (och farmor tror jag) har haft ganska lätta förlossningar så finns väl förutsättningar för att det ska gå bra även för Hilda, men man vet ju aldrig....
Annars händer det inte så mycket. Det har blivit lite smådåligt med lydnadsträningen sista tiden, så nu får vi ligga i lite om vi ska starta på tävling som jag haft lite funderingar på. Ja inte med Hilda då, hon får förstås inte tävla på ett tag. Jag tränar med henne ändå så att hon ska få ha lite roligt.
Tango, pensionären, mår bra. När jag åkte skidor med honom sist trodde han sig vara ung på nytt och höll bitvis så god fart att matte fick anstränga sig hårt för att hänga med. När han någon dag senare verkade väldigt stel och hade svårt att resa sig från liggande, så tog ett tag innan jag såg sammanhanget. Oj, vad han har blivit gammal, tänkte jag! Men när han efter ytterligare någon dag var som vanligt igen, insåg jag att han bara varit stel efter att ha tagit i lite för mycket på skidturen. Vanliga långpromenader i raskt tempo är inget problem, men ska man jaga ifatt skidåkare som åker före i spåret, kan det bli för stor ansträngning för en gammal man.
Ca en och en halv vecka kvar till Hildas valpning!
Det verkar vara högsäsong för valpkullar nu, för på jobbet dyker det varje vecka upp en eller ett par valpande tikar eller tikar med valpkullar, som har större eller mindre problem. Som veterinär får man ju mest se dem som har problem, och det är inte utan att man blir lite nervös för hur det ska gå med den egna kullen! Eftersom både Hildas mamma och hennes mormor (och farmor tror jag) har haft ganska lätta förlossningar så finns väl förutsättningar för att det ska gå bra även för Hilda, men man vet ju aldrig....
Annars händer det inte så mycket. Det har blivit lite smådåligt med lydnadsträningen sista tiden, så nu får vi ligga i lite om vi ska starta på tävling som jag haft lite funderingar på. Ja inte med Hilda då, hon får förstås inte tävla på ett tag. Jag tränar med henne ändå så att hon ska få ha lite roligt.
Tango, pensionären, mår bra. När jag åkte skidor med honom sist trodde han sig vara ung på nytt och höll bitvis så god fart att matte fick anstränga sig hårt för att hänga med. När han någon dag senare verkade väldigt stel och hade svårt att resa sig från liggande, så tog ett tag innan jag såg sammanhanget. Oj, vad han har blivit gammal, tänkte jag! Men när han efter ytterligare någon dag var som vanligt igen, insåg jag att han bara varit stel efter att ha tagit i lite för mycket på skidturen. Vanliga långpromenader i raskt tempo är inget problem, men ska man jaga ifatt skidåkare som åker före i spåret, kan det bli för stor ansträngning för en gammal man.
Ca en och en halv vecka kvar till Hildas valpning!
Ullhedens Nix 4 månader
Uppsala tur och retur
Vi gjorde en liten helgtur till Uppsala, hundarna och jag. Nu kan man göra hela resan i dagsljus, om man bara startar tidigt nog (det gjorde inte jag), och då känns det betydligt lättare att göra resan. Vi har släkt och vänner i stan, och jag hade räknat ut att det kommer att bli svårt att resa när Hilda fått sina valpar!
Man hinner inte så mycket som man tror, när man gör en sådan här resa. Men vi hann träffa både Kjell med Terry, Hildas kullbror, och Tangos båda söner Nelson och Nix, den senare med matte Marina. Nix fick hälsa på farsan och brorsan. Det var härligt att se vilket tålamod Terry hade med sin lille halvbror Nix! Nix klättrade, klängde och red på sin store halvbror, som lugnt lät honom hållas. Terry verkade faktiskt tycka det var riktigt roligt att leka en stund.
Samtidigt fick vi se att Nix minsann förstår hundspråk! Tango, som den äldre herre han är, var inte lika road av att leka. När Nix blev för påträngande hördes ett kort lågt muller, och då backade Nix genast. Nelson träffade vi hos Camilla, och då var Tagno inte med. Både Nelson och Nix påminner mycket om sin far i kroppsbyggnaden och storleken så här långt. Det ska bli så spännande att se vad det blir av dem och deras bröder!
Vi hann också med att träna lydnad på Uppsala BK. Salsa börjar kännas riktigt säker på lydnadstreans moment. Det är det där med att sätta sig under gång som är svårt att förstå. Vad det ligg eller stå? Jag måste bli tydligare på något sätt, så att hundarna är beredda på vad som ska komma.
Hemresan var lite värre. Det snöade och varje gång vi mötte en långtradare försvann vägen i ett snömoln! Och åkte man bakom en långtradare försvann både den och vägen i ett snömoln om man inte låg väldigt långt bakom. Man ska inte köra bil i onödan på vintern!
Hilda blir allt tjockare om magen. Jag börjar undra om det är en hel skolklass därinne! Hon suckar och stönar när hon ska lägga sig tillrätta, och när hon ligger på sidan ser man att hela bröstkorgen rör sig när hon andas istället för mellangärdet och magen som det brukar vara. Men hon är pigg och glad som vanligt, och äter med god aptit. Två och en halv vecka kvar.....
Man hinner inte så mycket som man tror, när man gör en sådan här resa. Men vi hann träffa både Kjell med Terry, Hildas kullbror, och Tangos båda söner Nelson och Nix, den senare med matte Marina. Nix fick hälsa på farsan och brorsan. Det var härligt att se vilket tålamod Terry hade med sin lille halvbror Nix! Nix klättrade, klängde och red på sin store halvbror, som lugnt lät honom hållas. Terry verkade faktiskt tycka det var riktigt roligt att leka en stund.
Samtidigt fick vi se att Nix minsann förstår hundspråk! Tango, som den äldre herre han är, var inte lika road av att leka. När Nix blev för påträngande hördes ett kort lågt muller, och då backade Nix genast. Nelson träffade vi hos Camilla, och då var Tagno inte med. Både Nelson och Nix påminner mycket om sin far i kroppsbyggnaden och storleken så här långt. Det ska bli så spännande att se vad det blir av dem och deras bröder!
Vi hann också med att träna lydnad på Uppsala BK. Salsa börjar kännas riktigt säker på lydnadstreans moment. Det är det där med att sätta sig under gång som är svårt att förstå. Vad det ligg eller stå? Jag måste bli tydligare på något sätt, så att hundarna är beredda på vad som ska komma.
Hemresan var lite värre. Det snöade och varje gång vi mötte en långtradare försvann vägen i ett snömoln! Och åkte man bakom en långtradare försvann både den och vägen i ett snömoln om man inte låg väldigt långt bakom. Man ska inte köra bil i onödan på vintern!
Hilda blir allt tjockare om magen. Jag börjar undra om det är en hel skolklass därinne! Hon suckar och stönar när hon ska lägga sig tillrätta, och när hon ligger på sidan ser man att hela bröstkorgen rör sig när hon andas istället för mellangärdet och magen som det brukar vara. Men hon är pigg och glad som vanligt, och äter med god aptit. Två och en halv vecka kvar.....
På väg upp till Lunndörren
Fjälltur
Äntligen kunde vi komma iväg på en vinterfjälltur! Decemberturen som kompisen och jag brukar försöka ordna, fick ställas in pga snöbrist. Sedan blev det strul med Hildas parning; det dröjde innan hon kom igång ordentligt med löpet och jag hann planera och ställa in flera möten med hanhunden innan det äntligen blev dags.
Men nu är Hilda lyckligt parad, kompisen och jag var lediga samtidigt och det hade blivit vinter på riktigt. Och det var tidigt nog i dräktigheten så att Hilda och Salsa skulle kunna gå i tvåspann för första gången och dra pulkan . Tango har blivit pensionär i år. Annars har han varit min stadiga kompis och draghund på vinterfärderna. Salsa och han drog tillsammans en vinter, men de passade inte riktigt ihop och det var enklare att låta den rutinerade herrn dra ensam.
Dagen D var vädret lite hotfullt. Kraftig vind, ett par plusgrader och regn bitvis på vägen till Vålådalen. Men väl framme hade temperaturen sjunkit till ett par minus, och vinden skulle vi få i ryggen. Men det blev ganska tungt att ta sig upp. Det var väldigt vackert med orörd snö, men inga skidspår gjorde att jag och kompisen fick turas om att gå först och spåra medan hundarna fick pulsa i våra spår. Vi skulle upp till Lunndörren där STF har stugor man kan bo i.
Till min glädje fungerade Hilda och Salsa utmärkt ihop! Salsa som har mer rutin fick gå först, men Hilda skötte sig med den äran och kämpade på hon också. Ingen av dem såg ut att vila sig på den andras bekostnad, trots att det var kämpigt i den lösa snön. Kompisens boxerhane, som var ensam om att dra sin mattes pulka, blev ordentligt trött mot slutet trots att matte drog pulkan själv några kilometer av vägen. Men vi kom upp och hade sådan tur att stugan var uppvärmd när vi kom. Vi såg inga färska spår, men någon måste ha övernattat natten innan.
Vi stannade två nätter och bara njöt av stillheten och den vackra naturen. Fördelen med att ha hundar som drar det mesta av packningen i pulka, är att man kan ha med sig lite lyxigare mat. Ska man bära allt på sin egen rygg blir det mest torrskaffning!
Jag fick lite dåligt samvete för att jag hade tagit med mig Hilda. Hn hade börjat må illa på morgnarna alldeles innan vi gav oss av, och väl på fjället matvägrade hon. Hon åt lite renskavspytt, lite köttfärssås och lite smörgåsmat. Hundmaten kräktes hon bokstavligen av!
Färden ner blev något av en upprepning. Det snöade medan vi var uppe,så våra spår var till största delen utraderade. Vinden hade turligt nog vänt så vi fick medvind igen. Det var lite kallare och sista biten var snön så kärv att skidorna knappt gled alls. Men det var ändå ite lättare ner än upp, och hundarna var inte lika trötta när vi kom fram till bilen.
Nu ska Hilda få ta det lugnare fram till valpningen. Lite lydnadsträning, promenader istället för skidturer och allmänt mys. Hennes mage börjar bli lite större redan, och tack och lov har hon fått tillbaka aptiten. Matte är nöjd nu när hon fått sin vinterfjälltur!
Men nu är Hilda lyckligt parad, kompisen och jag var lediga samtidigt och det hade blivit vinter på riktigt. Och det var tidigt nog i dräktigheten så att Hilda och Salsa skulle kunna gå i tvåspann för första gången och dra pulkan . Tango har blivit pensionär i år. Annars har han varit min stadiga kompis och draghund på vinterfärderna. Salsa och han drog tillsammans en vinter, men de passade inte riktigt ihop och det var enklare att låta den rutinerade herrn dra ensam.
Dagen D var vädret lite hotfullt. Kraftig vind, ett par plusgrader och regn bitvis på vägen till Vålådalen. Men väl framme hade temperaturen sjunkit till ett par minus, och vinden skulle vi få i ryggen. Men det blev ganska tungt att ta sig upp. Det var väldigt vackert med orörd snö, men inga skidspår gjorde att jag och kompisen fick turas om att gå först och spåra medan hundarna fick pulsa i våra spår. Vi skulle upp till Lunndörren där STF har stugor man kan bo i.
Till min glädje fungerade Hilda och Salsa utmärkt ihop! Salsa som har mer rutin fick gå först, men Hilda skötte sig med den äran och kämpade på hon också. Ingen av dem såg ut att vila sig på den andras bekostnad, trots att det var kämpigt i den lösa snön. Kompisens boxerhane, som var ensam om att dra sin mattes pulka, blev ordentligt trött mot slutet trots att matte drog pulkan själv några kilometer av vägen. Men vi kom upp och hade sådan tur att stugan var uppvärmd när vi kom. Vi såg inga färska spår, men någon måste ha övernattat natten innan.
Vi stannade två nätter och bara njöt av stillheten och den vackra naturen. Fördelen med att ha hundar som drar det mesta av packningen i pulka, är att man kan ha med sig lite lyxigare mat. Ska man bära allt på sin egen rygg blir det mest torrskaffning!
Jag fick lite dåligt samvete för att jag hade tagit med mig Hilda. Hn hade börjat må illa på morgnarna alldeles innan vi gav oss av, och väl på fjället matvägrade hon. Hon åt lite renskavspytt, lite köttfärssås och lite smörgåsmat. Hundmaten kräktes hon bokstavligen av!
Färden ner blev något av en upprepning. Det snöade medan vi var uppe,så våra spår var till största delen utraderade. Vinden hade turligt nog vänt så vi fick medvind igen. Det var lite kallare och sista biten var snön så kärv att skidorna knappt gled alls. Men det var ändå ite lättare ner än upp, och hundarna var inte lika trötta när vi kom fram till bilen.
Nu ska Hilda få ta det lugnare fram till valpningen. Lite lydnadsträning, promenader istället för skidturer och allmänt mys. Hennes mage börjar bli lite större redan, och tack och lov har hon fått tillbaka aptiten. Matte är nöjd nu när hon fått sin vinterfjälltur!
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!