Turbulens

Det är inte lätt att bli gammal. Jo, själva åldrandet går ju av sig självt, men att acceptera att man blivit gammal, det är inte lika lätt. Krafterna avtar, hörseln likaså, och så ska man ändå försöka hålla skenet uppe att man är en stark och mäktig alfahane med flera tikar i sin flock. Tango har det lite jobbigt.

Tikarna har ingen större respekt för gamlingen heller. Salsa har aldrig haft någon respekt för Tango, och Hilda tar också för sig. Inte så att de är dumma med honom, men det är ju ingen som kliver åt sidan för honom heller. Och har han ett tuggben som Salsa väldigt gärna vill ha, då tar hon helt sonika det ifrån honom. Det ända som han absolut inte skulle släppa ifrån sig, det är en boll!

Men med valparna så har Tango fått upprättelse. Yngre flockmedlemmar som ger honom obegränsad beundran, respekt och tillbedjan. Tango mår som en prins! Från att ha tydligt visat att han tyckte de små krypen var äckliga, gick han över till tolerans och nu tycker han faktiskt om dem. Han sträcker på sig och blir väldigt stor när valparna hoppar runt honom med viftande svansar och försöker pussa den store i mungiporna. Och svansen vaggar fram och tillbaka över de små.

Ute i trädgården kan han till och med leka lite med dem, men mest ser han som sin uppgift att vaka över dem. När valparna är trötta kan de sova tryggt i vetskapen att den store ledaren vakar över dem! (Att han ibland somnar på sitt pass och inte ens märker att jag tar in valparna, är ju inget de bryr sig om.) Jag lyckades fånga Tango och en sovande Busa på bild. Toka, alltid lika alert, märkte att något var på gång och flyttade sig ur bild.


Busa sover tryggt hos morfar Tango

Tango är en fin förebild för valparna. Alltid lika snäll, men än så länge med tillräcklig pondus för att valparna ska visa respekt när han säger till. Mamma Hilda är nästan för snäll, och mormor Salsa vill gärna ta i lite för ordentligt för att matte ska gilla det. Och att Tango uppskattar sitt nya jobb är ju bara bra.