Ibland ska man ha tur
Belgare är ofta viltintresserade, i alla fall är det min erfarenhet. Tango var ganska vidrig i det avseendet, som jag har berättat om tidigare. Han behövde minsann inte se något för att försvinna och vara borta i timmar, han försvann lika fort på spår eller luftvittring av vilt.
Salsa däremot vill ha färsk luftvittring eller synintryck för att bli intresserad, och hon är sällan borta mer än någon/några minuter. Hilda var länge lite för försiktig för att dra iväg långt på egen hand, men med åren har hon blivit tuffare och liknar alltmer sin far. Men en betydande skillnad. Om hon inte har någon annan hund med sig, så går hon att kalla tillbaka även om hon har hunnit iväg en bit. Tango var helt döv när han hade fått upp farten (dvs efter 2-3 meter sådär)!
Nu vill jag förstås inte att Toka ska bli så himla intresserad av vilt. Det är trist att gå med hundarna kopplade större delen av tiden, vilket blir konsekvensen av alltför stort viltintresse. Hittills har Toka koncentrerat sig på fåglar, ekorrar och sork. Lyckas hon fånga en sork, så må det väl vara hänt. Fågel och ekorre är betydligt mindre risk att hon ska kunna fånga - de har ju flyktvägar som en hund inte kan följa med på.
Så idag när vi gick på en långpromenad i skogen fick Toka gå lös en stor del av tiden. Vi hade hunnit drygt halvvägs på vår tur, Hilda och Salsa hade fått springa lösa tillsammans en stund men gick nu kopplade båda två medan Toka var lös ganska långt framför oss. Då ser jag rådjuret bara en kort bit framför Toka! Skit (och andra fula ord), tänkte jag, nu kommer Toka lära sig hur roligt det är att jaga rådjur, vad ska jag göra?
Innan jag hann bestämma mig, hoppade det ett till rådjur fram på stigen! Då såg jag att Toka blev lite betänksam och kastade en blick åt vårt håll. Toka, kom! ropade jag. Duktig flicka, skynda kom! Hon tittade mot rådjuren igen, då kom det två till! Då vände Toka och sprang tillbaka till oss i full fart! Tack alla goda makter, tänkte jag, och så blev det massor med godis och beröm av liten valp! Hilda och Salsa, som definitivt inte kände sig det minsta betänksamma inför rådjuren, var inte lika glada men var ju så illa tvungna att stå kvar.
Nu är det bara att hoppas att Toka blev lite lagom rädd för rådjur, och inte bara tyckte det var spännande. Det lär visa sig. Men visst är det bra ibland med lite försiktiga hundar!
Salsa däremot vill ha färsk luftvittring eller synintryck för att bli intresserad, och hon är sällan borta mer än någon/några minuter. Hilda var länge lite för försiktig för att dra iväg långt på egen hand, men med åren har hon blivit tuffare och liknar alltmer sin far. Men en betydande skillnad. Om hon inte har någon annan hund med sig, så går hon att kalla tillbaka även om hon har hunnit iväg en bit. Tango var helt döv när han hade fått upp farten (dvs efter 2-3 meter sådär)!
Nu vill jag förstås inte att Toka ska bli så himla intresserad av vilt. Det är trist att gå med hundarna kopplade större delen av tiden, vilket blir konsekvensen av alltför stort viltintresse. Hittills har Toka koncentrerat sig på fåglar, ekorrar och sork. Lyckas hon fånga en sork, så må det väl vara hänt. Fågel och ekorre är betydligt mindre risk att hon ska kunna fånga - de har ju flyktvägar som en hund inte kan följa med på.
Så idag när vi gick på en långpromenad i skogen fick Toka gå lös en stor del av tiden. Vi hade hunnit drygt halvvägs på vår tur, Hilda och Salsa hade fått springa lösa tillsammans en stund men gick nu kopplade båda två medan Toka var lös ganska långt framför oss. Då ser jag rådjuret bara en kort bit framför Toka! Skit (och andra fula ord), tänkte jag, nu kommer Toka lära sig hur roligt det är att jaga rådjur, vad ska jag göra?
Innan jag hann bestämma mig, hoppade det ett till rådjur fram på stigen! Då såg jag att Toka blev lite betänksam och kastade en blick åt vårt håll. Toka, kom! ropade jag. Duktig flicka, skynda kom! Hon tittade mot rådjuren igen, då kom det två till! Då vände Toka och sprang tillbaka till oss i full fart! Tack alla goda makter, tänkte jag, och så blev det massor med godis och beröm av liten valp! Hilda och Salsa, som definitivt inte kände sig det minsta betänksamma inför rådjuren, var inte lika glada men var ju så illa tvungna att stå kvar.
Nu är det bara att hoppas att Toka blev lite lagom rädd för rådjur, och inte bara tyckte det var spännande. Det lär visa sig. Men visst är det bra ibland med lite försiktiga hundar!
Kommentarer
Trackback