Våren kommer
Det verkar som om vintern börjar ge upp sitt grepp om Östersund och barmarksfläckarna breder ut sig sakta men säkert. Framför huset börjar scillan blomma så smått, och från riddarsporrarna som jag planterade förra året sticker det redan upp små blad.
Men så sent som förra helgen var jag och hundarna till fjälls, och där var det inte barmark. Vi åkte upp till Vålåstugorna från Vålådalen - en nätt liten tripp på ca 18 km (med start från Sågen, ett par km från fjällstationen). Hilda och Salsa drog pulkan, och Toka sprang som den toka hon är. Hon fick faktiskt gå i lina när vi kom upp på kalfjället, för det skulle finnas ren där (vi såg dem aldrig), men annars sprang hon fram och tillbaka och runt omkring oss hela tiden.
Salsa och Hilda var ganska tokiga de också, och vid starten utförde jag en balansakt på skidor som nog var bland det bästa jag någonsin har presterat! Och jag klarade mig från att ramla! Hundarna kastade sig iväg när jag inte var riktigt beredd... Sedan blev vi osams i första backen när jag ville att de skulle hålla sig bakom mig, medan de tyckte att det fanns plats att springa om mig på sidan.
Jag vill inte gärna ha draghjälp i branta eller isiga backar, för där vill jag kunna bromsa, så det är ingen hit att låta hundarna springa framför mig och ha dem kopplade i linan till dragbältet. Men att låta dem springa före utan att hålla i linan har också sina nackdelar. Visserligen brukar de stanna till så småningom och kolla om jag är med, men ibland hinner de väldigt långt innan de stannar. Och det hjälper inte att ropa, för pulkan skrapar mot snön och hundarna hör helt enkelt inte när de hunnit en bit ifrån en. Och jag vill inte åka med andan i halsen och hjärtat i halsgropen flera kilometer för att försöka hinna ikapp glada hundar i full fart..
Till bron (ca 4 km) tog det drygt en halvtimme! Sedan gick det lite mer sansat genom skogen och de första mindre backarna. Efter en fika tog vi oss an de stora backarna, och där gick det långsamt. Jag försökte mana på hundarna samtidigt som jag försökte åka på själv, men blev så anfådd att jag insåg att hundarnas tempo var alldeles lagom. Dvs Toka sprang fortfarande hej vilt!
På kalfjället gick det med ganska god fart igen. Det hjälpte ju en del att det var andra med hund som låg före oss. Jag var rejält trött när vi var framme, och hundarna somnade ganska snart sedan vi installerat oss i hundrummet. Men medan jag var trött hela kvällen, så hade de piggnat till redan efter 1-2 timmar.
Vi åkte ner nästa dag igen. Det gick fort över kalfjället, otäckt fort i de branta backarna (där vi blev osams om vem som skulle ligga först igen). Jag plogade för allt jag var värd, och viftade med stavarna och skrek åt hundarna att hålla sig bakom. När vi avverkat de branta backarna var hundarna ändå lite lugnare - de hade ju sprungit rätt fort i ca 8-10 km vid det laget - så ner genom skogen var tempot riktigt angenämt för deras lite småfega matte. Vid bron stannade vi för lunch, sedan fick vi strålande solsken och ganska svettigt sista biten över myrarna. Sedan vilade hundarna upp sig i bilen och jag fick roa mig med ett par timmars bilkörning. Puh! Tur att jag var ledig dagen efter!
Den här helgen har det varit årets tävlingsdebut för mig och hundarna. Hilda har tävlat i lydnadstrean och Toka i ettan. Salsa får vänta lite tills det blir brukstävlingar.
Det har inte gått sådär strålande, får jag säga. Hilda har fått två tredjepris, efter ett par nollor i varje tävling. Lite otur, en del orutin. Men det känns ändå som om vi är på gång och nog ska få till det så småningom.
Det gick inte så jättebra med Toka heller, ett andrapris. Somligt gick väldigt bra, annat uruselt. Det som gjorde mig lite deprimerad var att linförigheten blev fullstädigt bedrövlig! Och jag som tycker att det har gått riktigt bra på träning. Men Toka var inte alls med mig. Hon tittade på publiken, på domaren, tävlingledaren och fåglarna i luften. Likadant vid starterna för läggande och ställande.. Ändå tyckte jag att jag hade kontakt alldeles innan starten. Men hon hann släppa den.
MEN, hon låg på platsliggningen, och apporteringen och hoppet (samt tandvisningen) fick vi 10:or på. Nio på inkallningen. Det blir till att träna koncentration och uppmärksamhet i fotgående till max.
Det var i alla fall väldigt trevliga tävlingar. I Östersund sken solen och värmde ordentligt. I Sveg var det kyligare och lite mulet, men det var uppehåll. Och trevliga, glada människor på båda ställena. I Sveg var det inte mindre än fyra tervar som tävlade, det var roligt att se!
Nu ska vi träna för spårtävlingarna som kommer snart, alltför snart. Barmark i spårmarkerna, tack!
Men så sent som förra helgen var jag och hundarna till fjälls, och där var det inte barmark. Vi åkte upp till Vålåstugorna från Vålådalen - en nätt liten tripp på ca 18 km (med start från Sågen, ett par km från fjällstationen). Hilda och Salsa drog pulkan, och Toka sprang som den toka hon är. Hon fick faktiskt gå i lina när vi kom upp på kalfjället, för det skulle finnas ren där (vi såg dem aldrig), men annars sprang hon fram och tillbaka och runt omkring oss hela tiden.
Salsa och Hilda var ganska tokiga de också, och vid starten utförde jag en balansakt på skidor som nog var bland det bästa jag någonsin har presterat! Och jag klarade mig från att ramla! Hundarna kastade sig iväg när jag inte var riktigt beredd... Sedan blev vi osams i första backen när jag ville att de skulle hålla sig bakom mig, medan de tyckte att det fanns plats att springa om mig på sidan.
Jag vill inte gärna ha draghjälp i branta eller isiga backar, för där vill jag kunna bromsa, så det är ingen hit att låta hundarna springa framför mig och ha dem kopplade i linan till dragbältet. Men att låta dem springa före utan att hålla i linan har också sina nackdelar. Visserligen brukar de stanna till så småningom och kolla om jag är med, men ibland hinner de väldigt långt innan de stannar. Och det hjälper inte att ropa, för pulkan skrapar mot snön och hundarna hör helt enkelt inte när de hunnit en bit ifrån en. Och jag vill inte åka med andan i halsen och hjärtat i halsgropen flera kilometer för att försöka hinna ikapp glada hundar i full fart..
Till bron (ca 4 km) tog det drygt en halvtimme! Sedan gick det lite mer sansat genom skogen och de första mindre backarna. Efter en fika tog vi oss an de stora backarna, och där gick det långsamt. Jag försökte mana på hundarna samtidigt som jag försökte åka på själv, men blev så anfådd att jag insåg att hundarnas tempo var alldeles lagom. Dvs Toka sprang fortfarande hej vilt!
På kalfjället gick det med ganska god fart igen. Det hjälpte ju en del att det var andra med hund som låg före oss. Jag var rejält trött när vi var framme, och hundarna somnade ganska snart sedan vi installerat oss i hundrummet. Men medan jag var trött hela kvällen, så hade de piggnat till redan efter 1-2 timmar.
Vi åkte ner nästa dag igen. Det gick fort över kalfjället, otäckt fort i de branta backarna (där vi blev osams om vem som skulle ligga först igen). Jag plogade för allt jag var värd, och viftade med stavarna och skrek åt hundarna att hålla sig bakom. När vi avverkat de branta backarna var hundarna ändå lite lugnare - de hade ju sprungit rätt fort i ca 8-10 km vid det laget - så ner genom skogen var tempot riktigt angenämt för deras lite småfega matte. Vid bron stannade vi för lunch, sedan fick vi strålande solsken och ganska svettigt sista biten över myrarna. Sedan vilade hundarna upp sig i bilen och jag fick roa mig med ett par timmars bilkörning. Puh! Tur att jag var ledig dagen efter!
Den här helgen har det varit årets tävlingsdebut för mig och hundarna. Hilda har tävlat i lydnadstrean och Toka i ettan. Salsa får vänta lite tills det blir brukstävlingar.
Det har inte gått sådär strålande, får jag säga. Hilda har fått två tredjepris, efter ett par nollor i varje tävling. Lite otur, en del orutin. Men det känns ändå som om vi är på gång och nog ska få till det så småningom.
Det gick inte så jättebra med Toka heller, ett andrapris. Somligt gick väldigt bra, annat uruselt. Det som gjorde mig lite deprimerad var att linförigheten blev fullstädigt bedrövlig! Och jag som tycker att det har gått riktigt bra på träning. Men Toka var inte alls med mig. Hon tittade på publiken, på domaren, tävlingledaren och fåglarna i luften. Likadant vid starterna för läggande och ställande.. Ändå tyckte jag att jag hade kontakt alldeles innan starten. Men hon hann släppa den.
MEN, hon låg på platsliggningen, och apporteringen och hoppet (samt tandvisningen) fick vi 10:or på. Nio på inkallningen. Det blir till att träna koncentration och uppmärksamhet i fotgående till max.
Det var i alla fall väldigt trevliga tävlingar. I Östersund sken solen och värmde ordentligt. I Sveg var det kyligare och lite mulet, men det var uppehåll. Och trevliga, glada människor på båda ställena. I Sveg var det inte mindre än fyra tervar som tävlade, det var roligt att se!
Nu ska vi träna för spårtävlingarna som kommer snart, alltför snart. Barmark i spårmarkerna, tack!
Kommentarer
Postat av: Kattis
Tycker du och Toka gjorde det jättebra på er tävling, ett andra pris är inte såååå dåligt för en grön vovve. *tycker* Och dessutom: hon låg ju på platsliggningen - är inte DET en liten vinst i sig så säg? :-)
Jag har börjat kika lite på bilderna jag tog i söndags och några är nog kanske OK. :-) Ska ta mig tid och minska ner dem så kommer de på mejlen sedan. Redan nu finns smakprov i min blogg. ;-)
Trackback