Turbulens

Nu har jag hållt på och tragglat med dirigeringarna till lydnadseliten med Salsa i minst ett par månader, utan att det blir något förbättrat resultat. Det är dags att tänka om och tänka nytt! Salsa ser inte mina handtecken, och hör inte vad jag säger, känns det som. Jag menar inte att hon har blivit döv, men att hon inte lyssnar på orden vid dirigeringen.

Så jag har kommit på hur jag ska förenkla för henne så att hon lyckas varje gång, istället för att misslyckas gång på gång. Och när (om) poletten trillar ner så hoppas jag att den tidigare träningen inte har varit bortkastad utan att det ska gå att koppla ihop delarna. Men det kommer ju att ta tid! Så nu blir det nog så att Salsa och jag börjar träna brukslydnad igen, och satsar på att komma med på elitspår i vår istället. Sedan kan vi traggla lydnadseliten i sommar och kanske starta i höst.

Hilda och Toka däremot blir allt säkrare på sina saker. För Hilda är det fjärrdirigeringen och vittringsapporteringen som är svåra. Hilda är lite känslig och strular det vid fjärrdirigeringen så låser hon sig och kan varken stå eller sitt! Så man får ta det väldigt lugnt (inte lätt för en lite hetsig matte) och verkligen försöka se till att hon får de bästa förutsättningarna för att göra rätt från början. När det gäller vittringsapporteringen så går det riktigt bra, men jag måste passa mig så att jag inte går för fort fram där heller. Ligger pinnarna nära varandra letar hon upp den rätta - ligger de längre ifrån varandra tar hon gärna första bästa! Jag får öka avståndet försiktigt.

Toka är jätteduktig med tanke på hur ung hon är, tycker hennes helt opartiska matte.... Igår tränade vi samtidigt som det var fyra skällande och gnällande schäfrar på plan, och hon gick fot lös vid min sida trots all störning! Visst tittade hon till åt sidorna ibland, men i huvudsak höll hon kontakten. Och hon klarade både ställande och läggande under gång, samt att sitta kvar när jag lämnade henne för inkallning. Hon låg också platsliggning i någon minut (jag ville inte riskera en längre stund). Men hon ligger inte lika still som mina andra hundar alltid har gjort. Hon skruvar på sig, flyttar sig från ena skinkan till den andra. Ja, ja, något ska man väl ha att jobba med.

Vi har kunnat träna hopp de senaste gångerna. Någon duktig person har lossat det ena fastfrusna hindret och ställt fram det på plan. Det var inte svårt att få Toka att inse att det var kul att hoppa. Och att göra som man ska i lydnadsettan har hon redan föstått - risken är bara att hon tjuvstartar. Nu ska vi "bara" fila på momenten så att de blir tävlingsmässiga, så kan vi nog faktiskt starta i lydnadsklass 1.

Igår satte vi hastighetsrekord på vår skidrunda! Det var ca 18 grader kallt, och jag tog med alla hundarna på en gång. Toka sprang lös och retade de andra, så de tog i ordentligt hela vägen. Som tur är finns det en bit genom skogen och över ett hygge, där det är lite småstruligt att ta sig fram. Där måste jag åka för egen maskin, och tack vare det fick jag upp lite värme i tår och fingrar! Hilda hade så mycket rimfrost runt munnen att hon såg ut att ha ett getskägg! Vi tog oss runt på ca 40 minuter, annars brukar det ta mellan 50 minuter och en timme. Sedan for jag hem och tog en varm dusch. 


Salsa i djup snö