Vinter
Jag har inte riktigt hängt med i hur resten av Sverige har det med vintervädret, men en sak är säker - i Östersund har vi Vinter! Här snöar det och snöar, och jag skottar och skottar. Och varje gång jag är ute och åker skidor med hundarna, är det till att göra nya skidspår. Och det är jättehärligt med riktig vinter!
Jag kämpar på med lydnadsträningen, och nöter på de moment som hundarna är sämst på. Ibland känns det riktigt lovande, och jag tror mig om att kunna starta alla hundarna i de klasser jag har som mål. Sedan strular det, och allt känns bara hopplöst!
Salsa och jag tränar dirigeringar, och även om dirigering för apportering börjar lossna lite, så är det där med dirigering till rutan tydligen omöjligt att begripa! Andra eller tredje skicket går ju bra, men det är redan det första skicket som måste fungera eftersom man bara har ett försök på sig på tävling....!
Men den här helgen bestämde jag mig för att helt strunta i att träna. Det var mycket mer lockande att uttnyttja den fina snön till skidåkning istället. Igår blev det två kortare turer, en med Hilda och Salsa och en med Toka. Idag var jag mer alert och tog två längre turer. En med "tanterna" och en med Toka och hennes boxerkompis Vide.
Salsa och Hilda
Toka och Vide
Vides matte jobbar i helgen och då kan det vara svårt att hinna aktivera en glad boxer med mycket energi (detsamma gäller en livlig terv). Eftersom Toka och Vide har väldigt kul ihop så är det bara trevligt att ha båda med på tur. De är ganska följsamma och kommer när man ropar, så de kan vara lösa större delen av tiden. Till nästa vinter får de kanske vara med och dra lite på skidturerna, men än är de för unga.
Träning
Det nya året har börjat ganska bra. Det kom en hel del ny snö som lade sig över det stenhårda isiga som blev till strax före julen, det har varit lite lugnare på jobbet ett tag och jag och hundarna har hållit oss friska. Tyvärr gick helgens härliga vinterväder över i blidväder nu i början på veckan. Nu hoppas jag bara att det inte hinner bli isgata överallt innan det slår om och blir kallare igen...
I helgen hade jag jour, men det var ganska lugnt så på söndagen hann hundarna och jag med en härlig skidtur i solsken tillsammans med kompisen och hennes boxrar. Annars har det varit bra grått ett tag, och jag känner att jag börjar bli hjärtligt less på mörkret.
Nu har jag i varit ledig två dagar och kunnat ägna mig åt hundarna i dagsljus. Idag gick jag igenom alla momenten i respektive lydnadsklass för vovvarna för att se vad vi måste träna hårdast på. Jag har nämligen höga ambitioner för årets tävlingssäsong, och har kämpat på i varierande grad hela hösten med elitlydnad för Salsa, trean för Hilda och ettan för Toka. Men nu är det inte så lång tid kvar, så nu måste jag träna flitigt om vi ska kunna komma till start.
Toka har lite svårt med koncentrationen i linförigheten och ffa om det finns andra hundar på planen. Det är något som jag måste träna massor om vi ska kunna tävla. Annars är hon riktigt duktig och kan alla moment hjälpligt utom hoppet. Hindret är nämligen fastfruset i marken på en plats där det INTE går att hoppa över det, så just den saken får vi avstå från att träna. Platsliggningen känns ganska osäker än så vi måste försöka träna tillsammans med andra hundar så ofta det går. Hon ligger kvar på samma ställe, men skruvar på sig och ser sig omkring.
Hilda har blivit jätteduktig. Ett tag trodde jag inte att det skulle gå att lära henne vittringsapporteringen - hon tog fel apport hela tiden! Det verkade som om hon tyckte att "Det där är mattes apport, den ska vi inte ta....". Men plötsligt lossnade det, och nu verkar hon tvärtom helsäker på momentet. Rutan har gått väldigt bra att lära in, och det känns just nu som om det "bara" är fjärrdirigeringen som inte sitter så bra. Sedan finns det alltid detaljer som måste förbättras, men i stort känns det riktigt lovande.
Salsa är också väldigt duktig. Men det är svårt med de s.k. dirigeringsmomenten i eliten. Jag tycker vi har hållt på och tjatat "höger", "vänster" hur mycket som helst och ändå blir det ofta fel. Att springa till konen har hon däremot lärt sig. Men det går bättre och bättre, och kanske blir vi klara till första tävlingen i Östersund i vår. Övriga moment är hon riktigt säker på även om det finns detaljer som kan bli bättre där också. Det är bara att träna på.
Det är ganska lugnt och stillsamt i hundflocken just nu. Dvs, alla utom Toka tar det lugnt. Salsa och Hilda är skendräktiga, och på Salsa är det väldigt märkbart. Inte när vi tränar, då är hon både koncentrerad och intresserad. Men på promenaderna går hon helst alldeles bakom mig och gör just inga egna utflykter. Hilda är inte lika lugn, men lite mer stillsam än vanligt tycker jag nog att hon är.
Startklar Toka
Toka blir aldrig trött! Kanske att hon vilar sig en timme efter en långpromenad, men sedan letar hon efter någon sysselsättning igen. På promenaderna håller hon igång hela tiden, skuttar ut i djupsnön, skuttar tillbaka, springer så fort hon kan framåt, sedan tillbaka i samma hastighet. Skutt, hopp, spring, skutt, hopp, spring! Tänk om man hade hälften av den energin.
I helgen hade jag jour, men det var ganska lugnt så på söndagen hann hundarna och jag med en härlig skidtur i solsken tillsammans med kompisen och hennes boxrar. Annars har det varit bra grått ett tag, och jag känner att jag börjar bli hjärtligt less på mörkret.
Nu har jag i varit ledig två dagar och kunnat ägna mig åt hundarna i dagsljus. Idag gick jag igenom alla momenten i respektive lydnadsklass för vovvarna för att se vad vi måste träna hårdast på. Jag har nämligen höga ambitioner för årets tävlingssäsong, och har kämpat på i varierande grad hela hösten med elitlydnad för Salsa, trean för Hilda och ettan för Toka. Men nu är det inte så lång tid kvar, så nu måste jag träna flitigt om vi ska kunna komma till start.
Toka har lite svårt med koncentrationen i linförigheten och ffa om det finns andra hundar på planen. Det är något som jag måste träna massor om vi ska kunna tävla. Annars är hon riktigt duktig och kan alla moment hjälpligt utom hoppet. Hindret är nämligen fastfruset i marken på en plats där det INTE går att hoppa över det, så just den saken får vi avstå från att träna. Platsliggningen känns ganska osäker än så vi måste försöka träna tillsammans med andra hundar så ofta det går. Hon ligger kvar på samma ställe, men skruvar på sig och ser sig omkring.
Hilda har blivit jätteduktig. Ett tag trodde jag inte att det skulle gå att lära henne vittringsapporteringen - hon tog fel apport hela tiden! Det verkade som om hon tyckte att "Det där är mattes apport, den ska vi inte ta....". Men plötsligt lossnade det, och nu verkar hon tvärtom helsäker på momentet. Rutan har gått väldigt bra att lära in, och det känns just nu som om det "bara" är fjärrdirigeringen som inte sitter så bra. Sedan finns det alltid detaljer som måste förbättras, men i stort känns det riktigt lovande.
Salsa är också väldigt duktig. Men det är svårt med de s.k. dirigeringsmomenten i eliten. Jag tycker vi har hållt på och tjatat "höger", "vänster" hur mycket som helst och ändå blir det ofta fel. Att springa till konen har hon däremot lärt sig. Men det går bättre och bättre, och kanske blir vi klara till första tävlingen i Östersund i vår. Övriga moment är hon riktigt säker på även om det finns detaljer som kan bli bättre där också. Det är bara att träna på.
Det är ganska lugnt och stillsamt i hundflocken just nu. Dvs, alla utom Toka tar det lugnt. Salsa och Hilda är skendräktiga, och på Salsa är det väldigt märkbart. Inte när vi tränar, då är hon både koncentrerad och intresserad. Men på promenaderna går hon helst alldeles bakom mig och gör just inga egna utflykter. Hilda är inte lika lugn, men lite mer stillsam än vanligt tycker jag nog att hon är.
Startklar Toka
Toka blir aldrig trött! Kanske att hon vilar sig en timme efter en långpromenad, men sedan letar hon efter någon sysselsättning igen. På promenaderna håller hon igång hela tiden, skuttar ut i djupsnön, skuttar tillbaka, springer så fort hon kan framåt, sedan tillbaka i samma hastighet. Skutt, hopp, spring, skutt, hopp, spring! Tänk om man hade hälften av den energin.
Nyår
God fortsättning på det nya året!
Hoppas alla vovvarna (med ägare) har överlevt nyårsfyrverkerierna utan men. Jag borde kanske ha kommit med lite tips innan, men vi tar det nu istället. Även en hund som har blivit skrämd av raketer och skott går ofta att rehabilitera om man gör rätt.
Jag tror att Toka klarade nyårsnatten ok. Det smällde ganska häftigt ett par gånger medan vi var ute och gick, men även om hon skyggade till en gång så var svansen på topp hela promenaden och hon verkade inte alls stressad. När tolvslaget kom hade jag dragit ner alla persienner (ett tips) och hade ljudet på TV:n på ganska högt (förlåt grannarna!) så smällandet hördes inte så farligt. Toka var lite fundersam och hade lite svårt att komma till ro. Hon verkade inte direkt rädd, men jag tror hon tyckte att det inte var som vanligt hemma. Det smällde rätt bra fortfarande när vi gick och lade oss, men då reagerade hon inte alls utan lade sig lugnt ner på sin vanliga plats och somnade.
Tack och lov är Hilda och Salsa fullkomligt oberörda av skott och raketer. På MH:t för vind-kullen var det någon som undrade om de var döva hela bunten... Väldigt skönt med skottfasta hundar! Genom att mamma och mormor är lugna så föregår de med gott exempel för Toka.
Vallhundar kan vara lite känsliga för skarpa ljud, och reagerar gärna kraftigt när de reagerar. (Det kan av en del misstolkas som om hunden är räddare än vad den är.) Därför är det bra att utsätta dem för lite skott och liknande av och till. Det gäller bara att det inte blir för häftigt och att man själv uppträder lugnt och sansat. Man kan med fördel köpa en CD med inspelade ljud från raketer och sätta på den - mycket tyst till att börja med - varje gång man gör i ordning och serverar hunden mat. Det gäller alltså att få hunden att associera ljuden med något positivt. Sedan ökar man ljudnivån successivt. Sådan CD finns att köpa genom SKK eller Brukshundklubben, om jag inte missminner mig. Det kan vara bra att börja träna ljud i god tid inför varje nyår och påsk (sista april), vare sig hunden har lite tendens att reagera eller inte.
Man kan också med fördel uppsöka skjutbanor. Till att börja med håller man sig på såpass långt avstånd att skotten inte blir för skarpa och hunden inte visar obehag för ljuden. Man lägga spår till hunden vid skjutbanan och/eller sätta sig och fika en stund. Då blir skotten bara en bakgrundskuliss som inte betyder något samtidigt som man själv är avslappnad och har trevligt. Om man gör det regelbundet kan man gå närmare och närmare skjutbanan för var gång så länge hunden känns trygg. Fast inte så nära att man riskerar att bli träffad......
Blir hunden skrämd av ett plötsligt skarpt ljud ska man titta åt det håll varifrån ljudet kom, och sedan lugnt gå vidare. (Vad man absolut INTE ska göra är att ömka/trösta hunden eller att blåstirra på den för att se hur den reagerar. Detta är nämligen ett osvikligt sätt att få hunden riktigt rädd!) Jag tycker heller inte att man ska berömma hunden om den inte reagerar. Varför fästa hundens uppmärksamhet på ljudet? Det är bättre att uppträda som om ljudet är något ointressant. Man bör ha hunden kopplad när det smäller - får den chans att springa sin väg kan den skrämma upp sig själv värre än om den tvingas att vara kvar på platsen.
En sak till: Om hunden reagerar häftigt på ljud bör man låta kolla hundens öron. Även en låggradig öroninflammation kan få skarpa ljud att göra ont!
Att hålla på och försöka avleda hundens uppmärksamhet från skott genom intensivt lekande med kamptrasa eller liknande tycker jag lätt blir fel. Slutar hunden att kampa när det smäller blir man själv stressad och viftar häftigt med trasan framför ögonen på hunden samtidigt som man stirrar på den (i alla fall var det så det blev för mig med Tango), och då tycker hunden att situationen är konstig. Bättre att stå och prata med någon eller att sitta och fika. Ju mindre man konstrar till det med skott och skarpa ljud, desto bättre.
Det finns också andra hjälpmedel för skotträdda hundar. T.ex. finns preparat (sprej eller något man kopplar in i vägguttaget) med lugnande feromoner för hund. Det finns förstås också lugnande mediciner, men det tycker jag ska vara den absolut sista saken man tar till.
Hoppas i alla fall att allt har gått bra och att bus-kullens medlemmar (och andra hundar!) inte blivit rädda för raketer och skarpa ljud.
Hoppas alla vovvarna (med ägare) har överlevt nyårsfyrverkerierna utan men. Jag borde kanske ha kommit med lite tips innan, men vi tar det nu istället. Även en hund som har blivit skrämd av raketer och skott går ofta att rehabilitera om man gör rätt.
Jag tror att Toka klarade nyårsnatten ok. Det smällde ganska häftigt ett par gånger medan vi var ute och gick, men även om hon skyggade till en gång så var svansen på topp hela promenaden och hon verkade inte alls stressad. När tolvslaget kom hade jag dragit ner alla persienner (ett tips) och hade ljudet på TV:n på ganska högt (förlåt grannarna!) så smällandet hördes inte så farligt. Toka var lite fundersam och hade lite svårt att komma till ro. Hon verkade inte direkt rädd, men jag tror hon tyckte att det inte var som vanligt hemma. Det smällde rätt bra fortfarande när vi gick och lade oss, men då reagerade hon inte alls utan lade sig lugnt ner på sin vanliga plats och somnade.
Tack och lov är Hilda och Salsa fullkomligt oberörda av skott och raketer. På MH:t för vind-kullen var det någon som undrade om de var döva hela bunten... Väldigt skönt med skottfasta hundar! Genom att mamma och mormor är lugna så föregår de med gott exempel för Toka.
Vallhundar kan vara lite känsliga för skarpa ljud, och reagerar gärna kraftigt när de reagerar. (Det kan av en del misstolkas som om hunden är räddare än vad den är.) Därför är det bra att utsätta dem för lite skott och liknande av och till. Det gäller bara att det inte blir för häftigt och att man själv uppträder lugnt och sansat. Man kan med fördel köpa en CD med inspelade ljud från raketer och sätta på den - mycket tyst till att börja med - varje gång man gör i ordning och serverar hunden mat. Det gäller alltså att få hunden att associera ljuden med något positivt. Sedan ökar man ljudnivån successivt. Sådan CD finns att köpa genom SKK eller Brukshundklubben, om jag inte missminner mig. Det kan vara bra att börja träna ljud i god tid inför varje nyår och påsk (sista april), vare sig hunden har lite tendens att reagera eller inte.
Man kan också med fördel uppsöka skjutbanor. Till att börja med håller man sig på såpass långt avstånd att skotten inte blir för skarpa och hunden inte visar obehag för ljuden. Man lägga spår till hunden vid skjutbanan och/eller sätta sig och fika en stund. Då blir skotten bara en bakgrundskuliss som inte betyder något samtidigt som man själv är avslappnad och har trevligt. Om man gör det regelbundet kan man gå närmare och närmare skjutbanan för var gång så länge hunden känns trygg. Fast inte så nära att man riskerar att bli träffad......
Blir hunden skrämd av ett plötsligt skarpt ljud ska man titta åt det håll varifrån ljudet kom, och sedan lugnt gå vidare. (Vad man absolut INTE ska göra är att ömka/trösta hunden eller att blåstirra på den för att se hur den reagerar. Detta är nämligen ett osvikligt sätt att få hunden riktigt rädd!) Jag tycker heller inte att man ska berömma hunden om den inte reagerar. Varför fästa hundens uppmärksamhet på ljudet? Det är bättre att uppträda som om ljudet är något ointressant. Man bör ha hunden kopplad när det smäller - får den chans att springa sin väg kan den skrämma upp sig själv värre än om den tvingas att vara kvar på platsen.
En sak till: Om hunden reagerar häftigt på ljud bör man låta kolla hundens öron. Även en låggradig öroninflammation kan få skarpa ljud att göra ont!
Att hålla på och försöka avleda hundens uppmärksamhet från skott genom intensivt lekande med kamptrasa eller liknande tycker jag lätt blir fel. Slutar hunden att kampa när det smäller blir man själv stressad och viftar häftigt med trasan framför ögonen på hunden samtidigt som man stirrar på den (i alla fall var det så det blev för mig med Tango), och då tycker hunden att situationen är konstig. Bättre att stå och prata med någon eller att sitta och fika. Ju mindre man konstrar till det med skott och skarpa ljud, desto bättre.
Det finns också andra hjälpmedel för skotträdda hundar. T.ex. finns preparat (sprej eller något man kopplar in i vägguttaget) med lugnande feromoner för hund. Det finns förstås också lugnande mediciner, men det tycker jag ska vara den absolut sista saken man tar till.
Hoppas i alla fall att allt har gått bra och att bus-kullens medlemmar (och andra hundar!) inte blivit rädda för raketer och skarpa ljud.