Ledig
Nu har jag haft kompledigt ett par dagar. Det har varit skönt och jag får erkänna att jag mest har latat mig. Det finns mycket att göra hemma, men det är så mycket att jag blir trött bara av att tänka på det... Jag har i alla fall börjat så smått med att tvätta, laga mat och frysa in samt plocka undan och slänga skräp.
Det har varit ljuvligt vinterväder ett tag - soligt och bara några få minusgrader på dagarna, och riktigt kalla nätter. Igår passade jag på att åka skidor med hundarna, och föret var helt perfekt. Jag tog hundarna en och en och åkte en runda på 5 km. Sedan var jag ganska trött.
Först ut var Hilda. Jag tog mina längdåkningsskidor eftersom jag var lite osäker på hur det skulle se ut i spåret, och eftersom jag inte litade på att Hilda skulle dra hela tiden. Jag är dålig på skate, och riktigt dåligt går det om jag måste ta mig fram helt för egen maskin. Men Hilda var på hugget, och galopperade friskt de första två tredjedelarna av sträckan. Så det blev till att försöka åka skate med längdskidorna för att inte Hilda skulle få göra hela jobbet. Sedan kom ett litet lugnare avsnitt, tills vi hade blivit omåkta. Då tände Hilda till igen och sedan fick jag bara bromsa henne ett par gånger för att vi inte skulle trampa den framförvarande i hälarna.
När det sedan var dags att åka med Toka, valde jag längdåkningsskidorna igen, eftersom jag inte visste hur hon skulle bete sig om hon fick gå i lina hela tiden. Det var ett riktigt preparerat spår, och jag ville inte riskera att reta andra skidåkare med en lös hund i spåret. Men Toka drog som han aldrig hade gjort annat. Ja, det blev några hastiga stopp när hon ville studera terrängen vid sidan om spåret lite närmare, men jösses vilken draghund! Det blev till att försöka med skate igen för att hon inte skulle tycka det var tråkigt. Vi swischade förbi ett annat par i spåret utan att Toka mattades det minsta.
Sist ut var Salsa. Hon har alltid skött sig bra som draghund - håller alltid linan någorlunda sträckt även om hon inte alltid anstränger sig över hövan, speciellt inte när hon är skendräktig. Jag tog skate-skidorna. Och fick jobba som en galärslav! Salsa är inte längre skendräktig, men nu har hon mjölk i juvret och "valpar" hemma, så inte hade hon lust att släpa matte på skidor inte. Det blev trav, och i uppförsluten skritt - det gick ju så långsamt för matte där. I utförsbackarna tog hon i och gick i galopp. Jag var i alla fall ordentligt rastad efter turen med Salsa.
Det är lite synd om Salsa nu. Hon tror att hon har valpar, går och bär omkring på pipleksaker ffa på kvällarna. Hon är försiktig så att hon inte klämmer så hårt att de piper, och så söker hon up skyddade platser som under min säng, för att göra sig en lya med sina valpar. Ibland lyckas hon bära två samtidigt. Och inte kan man berätta för henne att det inte finns några valpar!
Nej, nu ska vi snart åka och träna. Det är bara tre veckor kvar till tävlingsdags - måtte inget komma emellan den här gången. Jag har anmält Toka och mig till en kurs i tävlingslydnad, men vi kommer att missa första träffen, trist nog. Det blir bra för Toka att få träna med lite störning.
Besvikelse
För Tokas del så innebär detta att hon inte kommer att gå i avel, förstås, men i övrigt ingen större skillnad. Belgarna är lätta hundar, och med lite tur kommer Toka aldrig att få några besvär av sina armbågar. Hon bör förstås inte bli fet (det är ärligt talat djurplågeri att låta någon hund bli för fet), och så kommer hon inte att få bära tung packning på våra sommarfjällturer. Men annars kommer hon att få leva ett aktivt liv precis som mina andra hundar.
Bonnie och jag håller nu tummarna för att ingen annan ska få anmärkningar på höfter eller armbågar.
Bus-kullen 1 år
Så här såg de ut
Det är också dags att vaccinera de unga mot parvo och valpsjuka (och HCC, smittsam leversjukdom). Än så länge tror jag det krävs vaccination vid ett års ålder för att få delta i tävlingar och prov, och också rekommenderas för att få ett fullgott skydd mot dessa sjukdomar. Sedan kan man vänta 2-3 år innan nästa vaccination behövs. Vill man ha skydd mot kennelhosta måste man vaccinera varje år.
Sedan är det också dags att röntga höfter och armbågar. Om inte annat är det bra att veta att hunden är fullt frisk innan man kör på med krävande fysisk ansträngning - om det så är härliga skidturer eller agility-tävlingar. Men sedan är det som sagt viktigt för mig och Bonnie att få veta hur våra hundar verkar ha det med anlagen för friska höfter och armbågar.
Jag har varit på kurs för jobbet i Stockholmstrakten, och eftersom jag hade någon dag ledigt före och efter kursen passade jag på att hälsa på släkt och vänner. Hundarna var också med och fick vara på pensionat under kursdagarna. Eftersom jag har en snäll kollega som också är ögonveterinär passade jag på att ögonlysa Hilda och Toka med tanke på fortsatt avel på Hilda. Hildas ögon är fina, och Tokas ögonbottnar och linser är utan anmärkning. Däremot har Toka PPM, persisterande pupillmembran.
PPM är en rest från fosterstadiet som normalt ska försvinna till eller strax efter födelsen. Ibland försvinner det inte helt. Man ser tunna tunna trådar (i förstoring) som kan sitta i iris och gå över pupillen (Toka) eller också kan trådarna fästa i hornhinnan eller på linsen. Är det mycket kan det förstås störa synen. Toka har knappast några problem med synen, och det är ingenting som förvärras med åldern. Men eftersom det finns en viss ärftlighet ska man inte para två individer med PPM.
Toka har också blivit röntgad - jag var så nyfiken att jag inte kunde vänta längre. Resultatet brukar dröja mellan en och tre veckor innan det kommer, så jag får bita på naglarna ett tag till.
Det kändes lite lustigt att åka från vintern i Östersund och komma till våren? hösten? i Mälarområdet. Det var ungefär samma väder hela vägen ner (snöblandat regn), men snötäcket försvann och neröver var det grönt på åkrarna. Det kändes faktiskt mest som höst. "Vanliga" vårar brukar det vara väldigt brunt innan värmen och växtligheten kommit igång. Men fåglar som koltrastar flöjtade för fullt i skymningen och sparvarna kvittrade i gryningen, och vårblommarna blommade. Sedan kom man tillbaka till snö, minusgrader och solsken - och RENA hundar igen!
Nu ska jag bara kurera mig från den giftiga förkylningen som jag fick med mig från jobbet förra veckan. Att resa omkring gjorde inte saken bättre. Lyckligtvis kända jag mig hyfsat frisk under kursen, men sedan tappade jag rösten och väl hemma kom febern tillbaka. Tur att Toka är lite skendräktig och därmed ganska lugn, för jag orkar inte med några mer krävande aktiviteter...
Att fota digitalt
Idag fick jag med mig kameran på träningen, och tänkte ta lite nya bilder på Hilda. Jag har ingen riktigt bra bild där hon är vackert uppställd, och inte så många roliga bilder med fart i.
Det är många fördelar med digitalkamera - t.ex. det att det inte gör något om några bilder blir misslyckade. Det är ju bara att radera dem. Inga kostnader för framkallning. Å andra sidan tar det en liten stund från det att man trycker tills att det blir en bild. I alla fall med min kamera, och då kan det bli så här:
Actionbilden på en hoppande Hilda blir bara en landad rumpa...
Men skam den som ger sig! Till sist blev det en hoppande hund på bild:
Hilda hoppar!
Man måste trycka redan innan hunden gjort avstamp, vilket gör det hela lite spännande. Speciellt om hunden springer bredvid hindret, men bilden tänker jag inte ens visa.
Sedan försökte jag få en tjusig bild med Hilda vackert uppställd. Tyvärr var det för mörkt, och så lyckades jag ta bilden lite snett bakifrån, fastän jag tyckte jag var precis rakt vid sidan. Men hon är ganska snygg ändå, tycker matte. Hade det bara kommit lite mer ljus på hennes huvud så.... Fast den lilla snöbollen i "byxan" stör lite.
Hilda