Turbulens

som det heter nuförtiden. Ibland händer det så mycket på kort tid att man inte har ord för att beskriva det. Nu börjar jag landa igen och ska försöka smälta det som varit och bestämma färdriktning för framtiden. (Låter riktigt bra det där..!)

I alla fall, jag har kvar jobbet men frågan är om det inte var de som fick sluta som drog vinstlotten. Att vara kvar på ett jobb där arbetsvillkoren försämrats så kraftigt och där vantrivseln brett ut sig så till den milda grad, att halva personalen drabbats av depressioner och den andra halvan funderar på att säga upp sig, det är inte roligt. Själv vacklar jag mellan de två grupperna...

Men, det löser sig på något sätt och under tiden går livet vidare. Det har blivit vår i Östersund, och snön smälter i en rasande fart. Eftersom det är plusgrader även på nätterna så har det inte varit någon skare utan går man utanför skoterspår eller andra ställen där snön är packad, så sjunker man ner djupt! Och i djupet kan det finnas rikligt med vatten som snabbt fyller skor och kängor. Sedan tjippar det så vackert när man går. Tänkte mig lägga vårens första spår idag men det fick vara. Mellan vägen och de barfläckar som skymtade mellan träden, fanns ett 3-4 meter brett bälte med icke bärande blöt snö. Däremot hittade jag tillräckligt med barmark för ett uppletande.

Förra helgen tog jag Salsa med mig till Vålådalen och därifrån till Vålåstugorna. Solen stekte från en klarblå himmel, det var vindstilla och snön blev till sorbet. Skidorna gled ändå någorlunda ovanpå isvattenblandningen medan Salsa fick det ganska kämpigt. Hon fick dessutom dra pulkan, om än med ganska lätt last. Väl uppe på kalfjället mötte Katarina med sina boxrar, och Vide drog pulkan de sista 6½ kilometrarna. Det tackade Salsa för.

Det var väldigt trevligt att komma upp på fjället, få njuta av tystnaden, den vidunderliga utsikten och gott sällskap. God mat blev det också. Mina hundar är dessutom enkla och behagliga att ha med sig i de flesta sammanhang, speciellt en och en. Tillsammans kan de väl bli lite mycket ibland..

Dagen därpå tog vi det lugnt och gjorde bara en liten tur upp bakom stugan för att lägga spår på de bara topparna. Vide och Niak skötte sig utmärkt, och Salsa spårade koncentrerat halva spåret. Sedan misstänker jag att det blev spår på ripa istället. Men eftersom det inte fanns så mycket barmark att välja på kom vi fram till slutpinnen i alla fall.

Nedfärden blev lite annorlunda. Det hade nämligen frusit under natten och blåst upp även om vinden mojnade något fram på morgonen. Istället för sorbet var det stenhårt och spårigt samt sidvind. Katarina försökte göra oss sällskap en bit, men gav upp. Salsa (med pulka) och Vide sprang nämligen som dårar när vi hade dem lösa, och hade vi dem i lina så for vi som vantar efter dem. Det var inte lätt att få något fäste i den spåriga isen.

Så Salsa och jag tog oss ner på egen hand. I de brantaste backarna tog jag av mig skidorna och gick, det fungerade bäst. Halvvägs nere i den sista branta backen såg jag ett kullfallet träd som var som gjort att sitta på och fika. Sagt och gjort, eller nästan i alla fall. Då visade det sig att snön inte var fullt så hårdfrusen längre, och jag trampade igenom till halva låret. Det blev till att spänna på skidorna för att ta mig två meter över ospårad snö till trädet!

Väl nere i mindre brant terräng spände jag på mig skidorna och tog mig väldigt försiktigt nedför de återstående små backarna, bara för att upptäcka att snön raskt blev till sorbet igen. Och istället för att glida nedför fick jag ta i och staka och skida hela vägen ner. Salsa fick ju ta igen sig i bilen sedan, medan jag fick lov att hålla mig alert ända tills vi kommit hem och jag hade packat ur bilen. Kvällen försvann i ett dis och dagarna efter hade jag en fruktansvärd träningsvärk...

Katarina tog lite bilder på oss, men jag fick inte fram kameran fastän jag hade släpat med den. Till vidare får ni nöja er med en bild från förra året, då alla vovvarna var med.


Foto Katarina Engevall