Turbulens

Man ska inte skriva när man är trött! Jag glömde helt bort att skriva om hur trevligt jag hade det i Örnsköldsvik förutom deppet med tävlingen.

Jag våldgästade Kattis (med Schapendoes Ghetto och terven Tarass) natten före tävlingen. Jag kom fram ganska sent, och vi blev förstås sittande ännu längre innan vi kom i säng. Det är alltid kul att surra om hundar, nackdelen är att man ska upp tidigt när det är tävlingar. Vi hann i alla fall båda iväg i tid nästa morgon - Kattis till sitt spårläggande och jag till Hildas och mitt spårande.

Toka tyckte att Ghetto måste vara hennes speciella pojkvän - han var så lagom stor och snäll. Tarass tyckte det var mycket spännande med två söta flickor på besök (Ghetto tyckte väl det var ok, men blev inte lika till sig) och flickorna tyckte han var stilig. Men Ghetto var bättre, tyckte Toka.

Det var väldigt fint hos Kattis och Erik, och jag övernattar gärna i deras gästrum igen! Lite orolig var jag på vägen dit, för Kattis berättade att de "nog skulle hinna få ihop sängen innan jag kom"! Att sova på golvet tycker jag är väldigt obekvämt.... Men det löste sig och gästsängen var både rymlig och bekväm!

På klubben träffade vi flera tervägare; en var Annica med Tino. Tino och Hilda var på gång att bli ett par en gång i tiden, men det blev inte så. Nu har Tino istället blivit pappa till Hildas halvsyster Mixas barn. Det ska bli väldigt spännande att få följa dem och se vad det blir av dem. Annica är VÄLDIGT sugen på en valp, men tycker att det skulle bli för mycket med fyra hundar i huset - och det håller jag med om.

Och där kommer jag osökt in på det sista jag skulle berätta, nämligen att Salsa har flyttat hemifrån. Först på prov, men trivs hon och hennes nya matte tillsammans så blir det permanent. Det känns tomt hemma, men jag vet att det blir bra för både Salsa och mig. Salsa har fått en snäll matte som bara har en hund att älska och ägna sig åt, och jag har fått mer tid till dem som är kvar. Men lite sorgligt känns det ändå.


Salsa sjöjungfrun

Hilda ser fram emot ljusare tider

Ja, vi kom med på ytterligare en tävling i elitspår. Och misslyckades ännu en gång. Men den här gången får jag nog ta på mig hela skulden.

Hilda gick lite långsamt ut i runtan men hittade spåret och började spåra. "Bakspår, tillbaka till rutan!", ånej tänkte jag. Vi vände och Hilda tog spåret åt andra hållet - men gick hon egentligen på spåret? tänkte jag. Hon är ju lite vid sidan om nu! Hilda spårade på, mycket runt buskar o små träd blev det - vad hon vinglar, tänkte jag. In i skogen, snårigt var det och mycket älgspillning fanns det. Inte nu igen! tänkte jag. Här har väl ingen spårläggare gått.

Tog av Hilda från spåret och virrade omkring en stund tills Hilda såg ut att börja spåra igen. Så här nära vägen kan det väl inte gå, tänkte jag. Efter en lång stund hittade Hilda en apport - åh vilken tur! På spåret igen, sakta sakta. Spårar hon verkligen, tänkte jag. När vi bara fått en pinne på 15-20 minuter och Hilda fortfarande gick fot om fot framåt, så bröt jag.

Konstigt att det inte gick bra, eller hur? Med den inställningen från mattes sida är det snarare ett under att hunden spårar alls. Och hon var på väg åt rätt håll, förstod jag senare. Så nu ska matte träna på sin attityd, och visa Hilda att matte blir jätteglad bara av att vara i skogen! Förut har jag tyckt att det är skitkul bara att få gå ett helt nytt spår som man inte behövt gå ut själv - var tog den känslan vägen? Min prestationsångest har tagit bort spårglädjen hos hunden.

Gick ett kort spår idag, och Hilda var jättetänd. Låg på i linan och jobbade som bara den. Så visst kan hon och vi ska få tillbaka den spårglädjen på tävling också, har jag tänkt.

Glädjande nyheter är att Busa gått på MH idag med godkänt på skotten! Lilla Busa gjorde det jättebra, för dels har det varit nästan omöjligt för hennes matte att få till någon skotträning, och dels var det inte matte utan en för Busa helt okänd person som gick med henne på MH:t!

Men Busa är en otroligt vänlig själ som glatt följer med och vill samarbeta med den som håller i kopplet. Att hon inte tog för sig och sprang iväg efter lilla bytet eller ut till figuranten på avståndsleken är kanske inte så konstigt, med tanke på att hon inte alls kände den som gick med henne. Men hon lade heller inte på sig någon rädsla alls utan var lika glad och tillitsfull ända till slutet av banan - och efteråt! Domaren lär ha varit imponerad! Jag är det definitivt!

Busa har vuxit till sig också, och ser riktigt fin ut numera - om jag ska döma efter de bilder som Gunilla skickat (och som jag tyvärr inte hittar igen på datorn just nu). Hon var fortfarande lite tunn förra sommaren när jag såg henne, men hon har blivit kraftigare. Fint huvud har hon alltid haft, och en härlig röd färg.

Sedan har Tokas kompis Vide fått uppflytt ur appellen! Här kommer bilden som Katarina inte ville skicka till boxerklubben...:


Puss på dig!

Nu har vi tävlat igen, med varierande framgång. I fredags var det dags för debut i elitlydnad, och det var Salsa och jag som skulle prova på det. Jag visste att något förstapris var inte att räkna med, men jag visste inte hur många nollor vi skulle få ihop...

Det gick faktiskt riktigt bra ändå, och jag är väldigt nöjd med Salsas insats. Platssittande i grupp gick utmärkt, platsliggandet inget problem - utom det där med att inte lyssna på föraren bredvid. Hon satte sig upp för tidigt, men en åtta i betyg är helt ok.

Fria följet var inte lysande. Varierande position och satte sig snett i halterna, en sexa. Men kommentaren " Bra kontakt" värmde. En tia på "dumrutan" satt fint, och en nia på inkallande med ställande och läggande är riktigt bra! Sedan kom de fruktade dirigeringarna som vi haft så mycket besvär med på träning. Inga höga poäng, men poäng likafullt! Och en insikt om hur man BÖR träna har jag fått (dvs inte som vi har gjort). Sedan fick Salsa lite hjärnsläpp på metallapport över hinder. Apporten rullade åt sidan, och Salsa blev ivrig och glömde att hoppa på utvägen. På invägen kom hon ihåg det, men då var det för sent.

Om det sedan var att det blev fel i momentet innan eller bara att det var mycket att hålla reda på, men till vittrings-apporteringen blev en tydlig överhettning i hjärnkontoret! - Den här pinnen, eller den här, äh, jag tar den här - Nej förresten, jag tar den här, Båda de här två då, eller den här, eller..... Hon hörde inte ens att jag försökte ropa in henne ett par gånger! Att jag sedan höll på att bryta ihop av skratt gjorde väl inte mina inkallningar så effektiva.

Men vi avslutade med stil: en tia på fjärrdirigeringen! Det ni! Sammantaget är jag jättenöjd med vad som nog blir Salsas avskedsföreställning. Vi var inte bättre än så, och det som gick bra gick ändå jättebra.

Idag var det Hildas och mitt andra försök i elitspår. Tja, ett fall framåt, kanske? Spårupptaget gick bra, ännu bättre hade det varit om det inte hade blivit bakspår, men det var inga problem att vända den här gången. Spåret började också bra, vi plockade apport efter apport tills vi hade fått ihop fem stycken. Sedan dröjde den sjätte - men de kan ju ligga lite långt ifrån varandra i elit, och någon appport kan ju hunden missa.

Men Hilda spårade och spårade, och så småningom blev jag lite fundersam. Vad spårade hon egentligen? Mycket älgskit låg det i spåret och spåravtryck efter klövar såg jag, men fanns det människospår dessutom? Men när Hilda började gå med halvhögt huvud hela tiden och ligga på i linan som hon annars inte gör - och framförallt inte mot slutet av ett långt spår - plus att älgskiten verkade misstänkt färsk, då hejdade jag henne.

Det var ju kända spårmarker, så jag försökte leta mig tillbaka mot utgångspunkten för jag misstänkte att spårslutet skulle finnas inte alltför långt därifrån. Men jag gav upp när vi hade letat oss fram i skogen en bra bit och gick ut på vägen. Det hade gått för lång tid för att vi skulle klara oss även om vi lyckades hitta slutet.

Så nu börjar jag nästan bli nervös - ska vi komma med på något mer elitspår i år? Och ska vi komma längre än till spåret? Nåja, det är väl ingen kris. Hilda är bara sex år och borde kunna tävla många år till. Men det hade ju varit fint med åtminstone ett godkänt i elit till nästa valpkull....