Turbulens

Nu har vi tävlat igen, med varierande framgång. I fredags var det dags för debut i elitlydnad, och det var Salsa och jag som skulle prova på det. Jag visste att något förstapris var inte att räkna med, men jag visste inte hur många nollor vi skulle få ihop...

Det gick faktiskt riktigt bra ändå, och jag är väldigt nöjd med Salsas insats. Platssittande i grupp gick utmärkt, platsliggandet inget problem - utom det där med att inte lyssna på föraren bredvid. Hon satte sig upp för tidigt, men en åtta i betyg är helt ok.

Fria följet var inte lysande. Varierande position och satte sig snett i halterna, en sexa. Men kommentaren " Bra kontakt" värmde. En tia på "dumrutan" satt fint, och en nia på inkallande med ställande och läggande är riktigt bra! Sedan kom de fruktade dirigeringarna som vi haft så mycket besvär med på träning. Inga höga poäng, men poäng likafullt! Och en insikt om hur man BÖR träna har jag fått (dvs inte som vi har gjort). Sedan fick Salsa lite hjärnsläpp på metallapport över hinder. Apporten rullade åt sidan, och Salsa blev ivrig och glömde att hoppa på utvägen. På invägen kom hon ihåg det, men då var det för sent.

Om det sedan var att det blev fel i momentet innan eller bara att det var mycket att hålla reda på, men till vittrings-apporteringen blev en tydlig överhettning i hjärnkontoret! - Den här pinnen, eller den här, äh, jag tar den här - Nej förresten, jag tar den här, Båda de här två då, eller den här, eller..... Hon hörde inte ens att jag försökte ropa in henne ett par gånger! Att jag sedan höll på att bryta ihop av skratt gjorde väl inte mina inkallningar så effektiva.

Men vi avslutade med stil: en tia på fjärrdirigeringen! Det ni! Sammantaget är jag jättenöjd med vad som nog blir Salsas avskedsföreställning. Vi var inte bättre än så, och det som gick bra gick ändå jättebra.

Idag var det Hildas och mitt andra försök i elitspår. Tja, ett fall framåt, kanske? Spårupptaget gick bra, ännu bättre hade det varit om det inte hade blivit bakspår, men det var inga problem att vända den här gången. Spåret började också bra, vi plockade apport efter apport tills vi hade fått ihop fem stycken. Sedan dröjde den sjätte - men de kan ju ligga lite långt ifrån varandra i elit, och någon appport kan ju hunden missa.

Men Hilda spårade och spårade, och så småningom blev jag lite fundersam. Vad spårade hon egentligen? Mycket älgskit låg det i spåret och spåravtryck efter klövar såg jag, men fanns det människospår dessutom? Men när Hilda började gå med halvhögt huvud hela tiden och ligga på i linan som hon annars inte gör - och framförallt inte mot slutet av ett långt spår - plus att älgskiten verkade misstänkt färsk, då hejdade jag henne.

Det var ju kända spårmarker, så jag försökte leta mig tillbaka mot utgångspunkten för jag misstänkte att spårslutet skulle finnas inte alltför långt därifrån. Men jag gav upp när vi hade letat oss fram i skogen en bra bit och gick ut på vägen. Det hade gått för lång tid för att vi skulle klara oss även om vi lyckades hitta slutet.

Så nu börjar jag nästan bli nervös - ska vi komma med på något mer elitspår i år? Och ska vi komma längre än till spåret? Nåja, det är väl ingen kris. Hilda är bara sex år och borde kunna tävla många år till. Men det hade ju varit fint med åtminstone ett godkänt i elit till nästa valpkull....