Turbulens

Det har varit full fart en tid. Det är arbete på gamla jobbet plus en hel del farande hit och dit för möten och planerande av framtiden. Jag måste ju bestämma mig för vad jag ska göra av mitt liv. Sedan är det även full fart på hundarna som trivs med kylan och snön.



Efter en vecka med sådär lagom vinterväder slog kylan till igen och termometern visade -24 grader. Den här gången kändes det inte lika kallt av någon anledning. Man vänjer sig kanske. Men det känns ändå inte så lockande att träna lydnad eller att åka skidor när det är så kallt. Långa promenader går däremot lika bra som vanligt.

Jag har anmält alla tre hundarna till utställning, men jag vet inte riktig vad jag tänkte på när jag anmälde Hilda...


SE UCH = svensk urfälld champion? Hilda är inte i toppform för utställning.

En av de många saker jag försökt planera för, är en korning för Toka och hennes syskon, Jag tyckte att jag hade fått det ordnat jättebra, när en annan uppfödare hade platser över på en korning i samband med sitt kennelläger. Men jag har troligen missförstått reglerna och trodde att hundarna måste ha 1-3 på skotten på MH för att få gå upp på korning, men så är det visst inte när jag lusläser reglerna på SBK:s hemsida.

Och då blir det lite svårt. Det fanns tre platser för oss, men det är ju fem stycken i Tokas kull som har gjort MH och får gå upp på mentaltest. Och här i Östersund går det inte att ordna något mentaltest för det saknas figuranter och testledare. Vi får se om det går att komma med på något gemensamt test, eller om vi får dela på oss.


Snömonster

Raki växer och växer. Nu kan han ha Salsas gamla dragsele, även om det finns lite att växa i. Det är bra med sele när jag åker skidor med honom, för om jag måste koppla honom en liten bit är det bättre att han drar i sele än i halsband. Och drar, det gör han gärna även på vanliga koppelpromenader... Att få hundar att gå fint i koppel till vardags är inte det jag är bäst på.

Jag delar på hundarna på många promenader, nuförtiden. Först går jag en sväng med Raki, och sedan tar jag tjejerna. Och Raki är lugn och tyst när han är ensam hemma. Det hade jag aldrig trott om den lille gaphalsen, att han skulle vara så lätt att lämna! Men han förstör inget, och han tjuter inte. Det kan komma ett litet skall precis när vi går, men sedan ingenting. Underbart!

Raki ser fortfarande ut som ett ulligt får - han gör skäl för uttrycket "en ulv i fårakläder". Undrar om det är kylan och vintern som gör att han fortfarande har så mycket valpull? Sedan jag sett en flattevalp i samma ålder som var lika ullig så tror jag att det kanske kan vara så. Nu har i alla fall Raki båda testiklarna på plats. 

En välpälsad Toka spanar efter Hilda

Snart ska jag åka till klubben och se om det utlovade korvgrillningen blir av. Jag får väl passa på och träna lite lydnad också, även om det blir kallt att dra av sig vantarna. Med Raki försöker jag mig på grunderna i IPO-lydnad, en ny gren för mig.  Raki tror jag har ett s.k. bra bett - han biter djupt och behåller greppet, något som lär vara bra vid skyddsarbete. Men jag är fullständig novis på området så det är inte värt att jag säger för mycket.


Ska vi göra nå't matte? Hilda lyfter lite på ena ögonlocket.

Det nya året har börjat riktigt bra, tycker jag. Lite kylslaget kanske, men vad ljust och fint det är! Och nu har vi haft två dagar med temperaturer över - 10, så man t.o.m. har kunnat ta av sig vantarna och träna hund! (Det är så svårt att belöna med vantarna på.) Redan vid -14 gick det att åka skidor med Hilda och Toka samtidigt. Annars är fartvinden lite väl kall för kinder och näsa...


Vålådalen 2/1 2010, -23 grader. Katarina E fotade

Hilda och Toka springer nämligen som dårar i början när jag åker med båda i lina samtidigt, och då kan jag inte göra annat än stå och njuta av farten. Att försöka hjälpa till genom att åka själv när de drar som mest är inte att tänka på för min del - då står jag på öronen. Möjligen kan jag staka lite, men det är knappt att det går heller.


Vålådalen 3/1 och inte så kallt! Fotograf var KE

Den här veckan har jag haft möjlighet att åka in till stan i dagsljus och miljöträna Raki. En halvtimmes promenad där och sedan sover han sött i 10 minuter - den tid det tar att köra från stan till klubben. Stadspromenaderna har gjort nytta. I går gruffade han lite på de första personerna vi mötte, men idag var det bara en rullstol och en tvillingbarnvagn som han tyckte såg lite konstiga ut.

Imorgon ska vi promenera runt Djursjukhuset med omnejd, har jag tänkt, för att Raki ska få se många andra hundar. Han har lite synpunkter på främmande hundar, och en överdriven tilltro till sin förmåga att sätta skräck i andra... Det är inte så många som är på Brukshundklubben och tränar dessa dagar, så dit är det ingen mening med att åka för att låta Raki se andra hundar.

Annars är Raki en lättsam valp att ha. Han gör klara framsteg med rumsrenheten - säger till när han behöver ut - han tuggar inte sönder en massa saker, och han verkar lyssna på det man säger. Han kastar sig inte fram till nya människor, men efter någon minut så pussar han dem gärna. Och så är han så söööt!


Raki 3½ månad - jag har köpt ny kamera!

Det känns skönt att ha fått börja träna igen. Visserligen känns det avlägset med tävlingar, men ska vi få någon ordning på högremomenten för Toka så gäller det att ligga i redan nu. Och i år ska jag inte glömma att träna uthållighet med både Hilda och Toka, så att inte Hilda börjar hitta på nya tolkningar av momenten när belöningen dröjer.

Raki då? Tja, jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Ju längre tid som går, desto svårare blir det att tänka sig att sälja honom. Emellanåt är jag helt bestämd - han måste få ett eget hem! Men så är han så söt och go vid något annat tillfälle, och då... ja då vet jag inte. Vi får väl se om rätt person dyker upp.



Jag höll på att glömma att berätta att vi träffade Sambuca i Sundsvall i helgen. Han är inte längre störst av pojkarna utan nu är Raki lika stor. Men samma härliga röda färg och fina mask som tidigare har han, och han är fortfarande en goding. Raki och Sambuca verkade inte känna igen varandra utan Raki mobbade stackars Sambo å det grövsta.

Sambo hade inte riktig framgång hos släkten den här gången. Alla tryckte ner honom, och han tyckte nog mest att det var skönt när han fick åka iväg med sin familj igen. Men om inte hundsläktingarna älskar honom längre, så är han i alla fall högt älskad av sin nya familj... och kennelmatte älskar honom också!