Första koppelpromenaden
Som ni förstår, har jag nu provat att gå med valparna i koppel. Jag började ambitiöst med alla fyra tillsammans (Bonnie och jag klarade ju hela kullen när Toka och hennes syskon var 6 veckor...!), men det blev en mycket kort sväng. Nästa tur tog jag dem två och två, och det var inte utan att det snurrade i huvudet på mig när jag kom hem med sista paret!
Det gick ändå riktigt bra. Bitvis gick de på ordentligt i kopplet, men de ville gärna gå tätt intill mina ben och jag skulle nog ha gjort mig i Monty Pythons show med "Funny Walks", eller vad det nu hette. Ett jättekliv här, ett snedsteg där och så ett hoppsasteg. Men vi tog oss fram!
De som blev lämnade hemma gallskrek trots att Hilda fick lov att vara hos dem. Och när jag bytte gallskrek de som nyss varit ute! Även om det verkade som om de tyckte det var skönt att komma hem, så skulle de helst gått ut en gång till. Sedan skrek sista paret en gång till när de kom in - PUH, vilket liv! De vill mycket, de små.
Det har varit väldigt grått en tid nu. Det är mulet, regnar och är dimma. Hundarna blir leriga och blöta varje gång de är ute, och vilken färg valparna egentligen har, det vete fåglarna. Men det spelar inte så stor roll. Röda blir de allihop, bra mask ser de ut att få och alla torde få bra charbonnage i övrigt också med Pastis som pappa. Och, viktigast av allt, de är himla trevliga och framåt allihop!
Men jag undrar om inte detta blir den sista kullen jag föder upp. Visserligen är det lågkonjunktur och många har lite svårt att få sina valpar sålda, men att det skulle vara så få som är intresserade av tervueren som brukshund, det trodde jag inte.
Det kanske inte är så konstigt ändå. De flesta som föder upp tervar, är ju inriktade på utställning och säljer sina valpar ffa som sällskapshundar. Den som vill ha en bra brukshund väljer i första hand en malle, vill man nå långt inom lydnad är det border collie eller kelpie som gäller. Och vill man ändå ha en terv att tävla med, väljer man en kennel med bra rykte inom bruks hellre än att chansa på en mer okänd uppfödare.
Vänder man sig till en etablerad uppfödare har man fler hundar från den uppfödaren att titta på och bedöma, och där finns fler som tävlar med sina hundar. Även om jag själv tävlar (och nu är inne på den tredje generationen) och får bra resultat, så har jag inte kommit till SM (än!?) och jag har ingen "stjärna" bland valpköparna som kan göra reklam för kenneln. Kjell var ju på god väg inom brukset med Terry (Kuling), så det känns otroligt onödigt och trist att en klåpare till kollega sövde ihjäl hunden genom att inte följa de mest elementära reglerna för narkos och sedering - framförallt för Kjell förstås, men också för kenneln.
I övrigt har det blivit så att de som vänt sig till mig för att köpa valp har mest önskat sig en sportig sällskapshund, och då syns det inte utåt hur bra hunden är. Lite otur är det att de valpköpare till Tokas syskon som jag uppfattade verkligen ville satsa på bruks och tävling, inte har kommit till skott. Såvitt jag vet är alla i kullen väl omtyckta och lever aktiva liv, men det hade varit mycket trevligt om fler hade fått visa vad de kan.
Valparna i den här kullen tror jag har ännu mer motor och mer vilja, och lämpar sig sämre för ett liv bara som sportiga sällskapshundar. Risken är att de då inte får utlopp för sin arbetslust och istället blir problemhundar. Det är lite frustrerande att det finns intressenter som både har tillräcklig kunskap och skulle vilja ha en valp ur kullen, men som redan sitter med för många hundar och inte kan ta en till. Jag är själv i den sitsen, annars kan jag tänka mig i princip vilken som av valparna som min framtida tävlingshund. Men Hilda är långt ifrån färdig på tävlingsbanan, och Toka är på G och mycket lovande, och det är svårt att räcka till för tre aktiva hundar inte minst i vardagen.
Nåja, det blir väl någon råd till sist. Men jag säljer inte valparna som rena sällskapshundar, utan bara till den som vill ha en tjänstehund (till räddning och bevakning borde de passa utmärkt, och det är inte omöjligt att kamplusten räcker även för t.ex. en väktarhund), en hund för eftersök av skadat vilt eller en tävlingshund för bruks (helst), lydnad och/eller agility. Inte för att hunden har det bättre om den får tävla, men har ägaren målet att komma till tävling, är chansen större att det faktiskt blir av att träna....
Nu får det gärna bli vinter och kallt!
Åh vad jag lider med dig att det ska vara så svårt att hitta valpköpare, men var glad att du "bara" har 4 valpar. Camilla sitter med 8 otingade mallevalpar! Jag tror att det kan vara säsongen det är fel på oxå, tror du inte det? Det är nog lättare att sälja valpar på våren/sommaren. Tyvärr!
Å vad bra du skriver.... Ja det är inte lätt att räcka till med för många hundar, för trots allt så har man bara två ben och två armar... kroppen kan ju bara finnas på ett ställe . som Fem myror och fyra elefanter sjunger Här är där där man är...här har man alltid med sig!
Ha ha, vilken cirkus med koppelpromenad med DE DÄR vildbattingarna! Det har du gjort bra. :-) Jag skulle så gärna vilja hinna med att komma och hälsa på en gång till, kanske nästa vecka...? Jag ska kolla upp det!
Och nog är det synd att Tervueren inte uppskattas för den braiga bruks-/sporthund den faktiskt är om den "är som den ska i kropp och knopp". :-( Blir alltid lika ledsen då jag tänker på det... men jag hoppas du inte ger upp, för det är ju just därför alla som uppskattar rasen för vad den är och kan göra god reklam med sina hundar behövs.
Förstår ditt dilemma oxå, det är en alldeles för bra och intressant kull för att de ska hamna i skymundan ("sällskapshem" är inte dåliga hem, men ändock...) och inte bli utvärderade i olika prov såsom bruks och lydnad...
Men! Jag tror fullt och fast, att har man valpar/unghundar till salu så kommer de så småningom hitta bra hem. Tålamod är en dygd heter det visst... vänta ska du se, tävlingsmotiverade valpköpare kommer så småningom! ;-)
Kul att du gillade filmerna förresten! Ha ha, jag har själv kikat på dem flera gånger - de är ju så söööta de små puppisarna. :-)