Turbulens

Det nya året har börjat riktigt bra, tycker jag. Lite kylslaget kanske, men vad ljust och fint det är! Och nu har vi haft två dagar med temperaturer över - 10, så man t.o.m. har kunnat ta av sig vantarna och träna hund! (Det är så svårt att belöna med vantarna på.) Redan vid -14 gick det att åka skidor med Hilda och Toka samtidigt. Annars är fartvinden lite väl kall för kinder och näsa...


Vålådalen 2/1 2010, -23 grader. Katarina E fotade

Hilda och Toka springer nämligen som dårar i början när jag åker med båda i lina samtidigt, och då kan jag inte göra annat än stå och njuta av farten. Att försöka hjälpa till genom att åka själv när de drar som mest är inte att tänka på för min del - då står jag på öronen. Möjligen kan jag staka lite, men det är knappt att det går heller.


Vålådalen 3/1 och inte så kallt! Fotograf var KE

Den här veckan har jag haft möjlighet att åka in till stan i dagsljus och miljöträna Raki. En halvtimmes promenad där och sedan sover han sött i 10 minuter - den tid det tar att köra från stan till klubben. Stadspromenaderna har gjort nytta. I går gruffade han lite på de första personerna vi mötte, men idag var det bara en rullstol och en tvillingbarnvagn som han tyckte såg lite konstiga ut.

Imorgon ska vi promenera runt Djursjukhuset med omnejd, har jag tänkt, för att Raki ska få se många andra hundar. Han har lite synpunkter på främmande hundar, och en överdriven tilltro till sin förmåga att sätta skräck i andra... Det är inte så många som är på Brukshundklubben och tränar dessa dagar, så dit är det ingen mening med att åka för att låta Raki se andra hundar.

Annars är Raki en lättsam valp att ha. Han gör klara framsteg med rumsrenheten - säger till när han behöver ut - han tuggar inte sönder en massa saker, och han verkar lyssna på det man säger. Han kastar sig inte fram till nya människor, men efter någon minut så pussar han dem gärna. Och så är han så söööt!


Raki 3½ månad - jag har köpt ny kamera!

Det känns skönt att ha fått börja träna igen. Visserligen känns det avlägset med tävlingar, men ska vi få någon ordning på högremomenten för Toka så gäller det att ligga i redan nu. Och i år ska jag inte glömma att träna uthållighet med både Hilda och Toka, så att inte Hilda börjar hitta på nya tolkningar av momenten när belöningen dröjer.

Raki då? Tja, jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Ju längre tid som går, desto svårare blir det att tänka sig att sälja honom. Emellanåt är jag helt bestämd - han måste få ett eget hem! Men så är han så söt och go vid något annat tillfälle, och då... ja då vet jag inte. Vi får väl se om rätt person dyker upp.



Jag höll på att glömma att berätta att vi träffade Sambuca i Sundsvall i helgen. Han är inte längre störst av pojkarna utan nu är Raki lika stor. Men samma härliga röda färg och fina mask som tidigare har han, och han är fortfarande en goding. Raki och Sambuca verkade inte känna igen varandra utan Raki mobbade stackars Sambo å det grövsta.

Sambo hade inte riktig framgång hos släkten den här gången. Alla tryckte ner honom, och han tyckte nog mest att det var skönt när han fick åka iväg med sin familj igen. Men om inte hundsläktingarna älskar honom längre, så är han i alla fall högt älskad av sin nya familj... och kennelmatte älskar honom också!