Turbulens

Bolero saknar fortfarande ett eget hem. Jag hoppas att någon upptäcker honom snart och att han kan få en egen matte eller husse, för han är en väldigt kelsjuk krabat som gärna vill sitta i knät och gosa länge, och med fyra hundar i huset så blir det inte så mycket "egen" tid för var och en.

Men även om Bolero älskar att sitta nära och bli kliad, så är han en framåt och företagsam grabb i andra sammanhang! Han är den som springer längst fram på promenaderna och är snabbt framme vid nya upptäckter om det så gäller främmande hundar och människor eller "konstiga" saker. Han är lika trygg på hala golv och träbroar med glipor, som på fast mark.

Från början tyckte jag att Knas var mer framåt än Bolero, men nu vet jag inte vem som är mest framåt. Kanske Bolero rent utav. Det är Bolero som är mest energisk i alla fall, Knas tar saker och ting i sin egen takt.


Bolero provar mammas spårsele, ännu något nummer för stor.

Bolero är mer kompakt än Pasodoble och har lite längre päls. Han har också lite kraftigare huvud. En bra mask och en fin röd färg har han, och jag tror att han kan bli riktigt tjusig som vuxen. Nu tycker jag att det är viktigare att de är bra mentalt än att de blir fina utställningshundar, men visst är det roligt om de ser bra ut också!

Bolero verkar ha ett bra spårintresse. Han är den som mest intresserar sig för dofter på marken. Han är lyhörd och kommer snabbt vid inkallning (för närvarande) och är duktig på att avbryta det han håller på med när jag säger till, något som bådar gott för framtida träning.

Jag har inte hunnit med att göra så mycket med valparna annat än vardaglig träning. Inte fy skam det heller - de kan gå i koppel, är så gott som rumsrena, kommer på inkallning och kan sitta ner på kommando. Men jag hade velat träna lite spår, och börja så smått med fotgående och annan lydnadsträning för att skapa kontakt och bygga upp samarbetet mer. Men det är svårt att hinna med mer än en valp när man samtidigt vill träna två vuxna hundar.


Här letas det godis i gräsmattan - näsan är påslagen!

Hilda har fått väldigt lite träning senaste tiden, men vi ska sätta igång med lydnadstrean igen hade jag tänkt. Och så ska jag lägga spår åt henne. Hon är duktig på att spåra och tycker det är kul (men är lite känslig för mattes sinnesstämning! Är matte lite nervös inför en tävling, då blir Hilda osäker..)

Jag har lagt det mesta krutet på Toka och sökträningen. Vi tävlade i lägresök igår igen, och Toka gjorde ett gott arbete igen. Hade inte jag varit överambitiös och skickat om henne flera gånger på samma ställe för att jag inte var nöjd med hur hon gick ut, så hade vi troligen klarat oss bättre. Nu gick klockan och vi hann inte hela banan, plus att jag pressade Toka till en blindmarkering - helt i onödan.

Så här efteråt är det lätt att tänka att det lönar sig bättre att få alla figuranterna och ev avdrag för lite dåligt avsökt område, än att inte hinna till sista figuranten och få en blindmarkering för att man pressar hunden. Men, det är kanske också bättre att göra misstag (om man lär sig av dem!) i lägre klass, än att börja strula i högre klasser och trötta ut hunden när den ändå måste jobba långa sträckor utan att ens få belöning i form av en figurant.


Knas ser nästan lite knasig ut på bild med sin långa näsa.. ;-)

Även denna gång fick vi ihop tillräckligt med poäng för ett uppflytt - men för lite poäng på specialen (sökdelen). Lydnaden, platsliggningen och budföringen går galant, så när söket fungerar för både Toka och mig så ska vi nog fixa ett uppflytt. Och jag tror inte att det är så mycket till som krävs.

I övrigt var det väldigt trevliga tävlingar med en jättefin sökruta. Lite trist att det var så få anmälda, men det ligger lite avsides och många har väl semester just nu. (Fast då har man ju tid att tävla..) Ja förresten, det var i Myckelgensjö vi var och tävlade.

Sedan jag skrev det sista har jag hunnit vara ute i skogen och lägga spår åt valparna och Hilda. Toka fick nöja sig med ett uppletande. Och det var som jag trodde - Bolero är en naturbegåvning när det gäller spår! Nosen i backen och metodiskt arbete. Är det ingen som söker en bra spårhund? Han fick ett ganska långt spår som förstaspår, och höll koncentrationen hela spåret med bara ett par korta avbrott, och då tog han upp spåret själv igen.


Det var gott! tycker Bolero.

Knas såg ut att börja spåra bra men så blev han nödig, och efter det hade han glömt vad det var han sysslade med! Och jag var osäker på var spåret gick så jag kunde inte hjälpa honom. Men han hittade slutpinnen alldeles själv.

Hilda spårade alldeles utmärkt, och det märktes att hon tyckte det var roligt. Alla pinnarna fick vi, och jag lyckades inte lura henne trots att jag gick tillbaks i mitt eget spår en bit.