Länge sedan

Nu är vi inne i mörkaste hösten, eller kanske tidig vinter. Snön vill inte riktigt komma till Östersund, det ligger bara lite lite på marken och kvällarna blir väldigt mörka.
 
Det har hänt både roliga och tråkiga saker under sommaren och hösten. Valpköparna har varit flitiga, och både Quickstep och Rumba har tävlat sig till LP1. Rumba kan också titulera sig KORAD efter att ha gjort ett godkänt mentaltest och fått godkänd exteriör på utställning. Jättekul.
 
Bolero, Polka och Knas (Pasodoble) har också gjort godkända mentaltest för korning, bra jobbat! Bolero har debuterat i rallylydnadens nybörjarklass med 53 poäng.
 
Troja har tävlat högreklass spår och blivit godkänd. Nästa gång blir det uppflytt, det är jag övertygad om! Inga-Lill och Zpeiha har tävlat i lydnadsklass 3 med varierande resultat. Det ska bara stämma på alla punkterna vid samma tillfälle - men det kommer nog snart. Lydnad har blivit en verklig precisionssport, och jag beundrar Inga-Lill som kämpar på!
 
Till de tråkiga nyheterna hör att två i Vind-kullen har dött i år. Varken Sam (Tornado) och Hilda (Sunnan) finns mer. Sam gick bort efter en längre tids sjukdom, Hilda fick malignt lymfom och avlivades.
 
Hilda var mitt trogna sällskap denna tråkiga sommar när jag bara kunde ta mig fram korta promenader med kryckor. Knas fick tillbringa större delen av sommaren hos snälla släktingar och Toka fick vara några veckor här och några veckor där. Men Hilda fick stanna kvar, och hon vek knappt från min sida - inte ens när snälla vänner och bekanta tog med sig hundarna på promenader var Hilda särskilt angelägen att få följa med. Det var bara till närmaste grannarna hon gick självmant.
 
Sedan när jag väl blivit opererad och kunde börja böja knät tillräckligt för att köra bil, var det Hilda som fick följa med på mina första stapplande skogspromenader. Hon och jag tränade upp konditionen samtidigt. När de andra kom hem så blev Hilda glad. Men hon höll fortfarande noga koll på matte, och gick oftast strax bakom mig på promenaderna.
 
Någonstans har jag känt på mig att Hilda inte skulle bli jättegammal. 10 år är lite vad man kan räkna med för hundar av den här storleken - blir det mer är det bonus. Men ändå var jag inte beredd när jag hittade en stor knöl på Hildas hals. Sedan kände jag att samtliga lymfknutor var förstorade, och jag förstod varför det gått mer vatten än vanligt och att Hilda haft så bråttom ut och kissa på morgnarna.
 
Hilda fick sluta sina dagar innan hon hann bli dålig. Det kändes mest rätt.
 
Älskade Hilda, jag saknar dig så!
 
En urfälld Hilda sommaren 2013. Foto Thomas Lindström
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Thomas L

Tråkigt men tur det finns bilder,Salsa var även min kompis,kul att du använder bilderna.//Thomas L

2014-09-20 @ 19:57:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback