Snö, skidåkning och hundar
Vad underbart det är med snö! När sedan solen lyser och det är mellan -5 och -10 grader, då vet jag varför jag tycker så mycket om vintern. Och när man dessutom har möjlighet att ge sig ut på en skidtur med hundarna - ja, då är livet helt enkelt fantastiskt!
Foto Katarina Engevall
Jag har fått flera tillfällen att träna skejt i år, och tydligen gör jag något rätt för jag får ont i alla de muskler som det stod i DN att proffsen anstränger... Efter 10-11 km mer eller mindre för egen maskin är jag helt färdig. Men det gör att jag har fått det djupaste respekt för dem som tävlar i OS.
Katarina och jag har också hunnit med ytterligare en fjälltur, till Lunndörrsstugorna den här gången. Vi hade bra väder både på upp- och nervägen, trots dystra väderprognoser. Vi åkte upp en dag, skulle göra en dagstur en dag och sedan åka ner dagen därpå. Dagsturen blev väldigt kort, för den dagen blåste det ordentligt. Men solen sken, och vi hade det skönt i stugan.
Sol, snö och lyckliga hundar! Boxeröronen fladdrar i fartvinden. Foto Katarina Engevall
Boxern Vide är väldigt förälskad i Hilda. Han vill gå bredvid henne hela tiden, eller helst alldeles framför så att han kan flörta ordentligt. Det här är lite irriterande, för Vide tränger ut Hilda i lössnön eller sicksackar framför henne så att hon inte kommer fram och det blir stopp i hela ledet. Hilda bromsar, Toka trycker på bakifrån och Katarina och jag ryter åt Vide. Till sist gick Hilda och bromsade nästan hela tiden och Toka såg ut att dra både pulkan och knuffa fram Hilda, och bitvis även dra mig.
Om Katarina försökte tvinga Vide att gå först, gick han sakta och såg sig om hela tiden, gick han efter mig måste Katarina bromsa honom hela tiden för att han inte skulle tränga sig förbi. På slutet av uppfärden höll jag mig och mina hundar ca 100m bakom, och då fick Katarina med sig Vide och Hilda vågade också gå på. På vägen ner fick Toka dra pulkan själv och Hilda gick lös bakom mig eller drog mig i lina. Det gick också bra, för att bara hänga på Toka var inte alls lika kul för Vide, och i lina hade Hilda mycket större möjligheter att undvika honom. Det är inte lätt att vara kär!
Jag har fått lite nya bilder på både Troja (Absinthe) och Sambo (Sambuca). Deras ägare är flitiga och rapporterar att det lärt sina vovvar än det ena, än det andra - jätteroligt! Raki kan i stort sett bara sätta sig på kommando, och komma när jag ropar. Jag får nog sätta lite fart med träningen om jag ska ha en chans att hålla jämna steg med mina valpköpare den här gången!
Jenny och Troja tränar uppletande
Full fart in med föremålet
Sambo ser fortfarande ut att ha doppat ansiktet i choklad! Foto Eva Malm
Nu har temperaturen sjunkit ner till -20-strecket igen, och det är inte lika skönt att vara ute. Skidorna glider dåligt i den kärva snön, och näsa och kinder blir kalla vid minsta vinddrag. Att ta av sig vantar ideligen för att belöna hundar vid träning är opraktiskt och fingrarna blir snabbt stela. Men mycket hellre detta än tillbaka till höstens mörker och blöta.
Nu måste jag snart ut med hundarna.
Foto Katarina Engevall
Jag har fått flera tillfällen att träna skejt i år, och tydligen gör jag något rätt för jag får ont i alla de muskler som det stod i DN att proffsen anstränger... Efter 10-11 km mer eller mindre för egen maskin är jag helt färdig. Men det gör att jag har fått det djupaste respekt för dem som tävlar i OS.
Katarina och jag har också hunnit med ytterligare en fjälltur, till Lunndörrsstugorna den här gången. Vi hade bra väder både på upp- och nervägen, trots dystra väderprognoser. Vi åkte upp en dag, skulle göra en dagstur en dag och sedan åka ner dagen därpå. Dagsturen blev väldigt kort, för den dagen blåste det ordentligt. Men solen sken, och vi hade det skönt i stugan.
Sol, snö och lyckliga hundar! Boxeröronen fladdrar i fartvinden. Foto Katarina Engevall
Boxern Vide är väldigt förälskad i Hilda. Han vill gå bredvid henne hela tiden, eller helst alldeles framför så att han kan flörta ordentligt. Det här är lite irriterande, för Vide tränger ut Hilda i lössnön eller sicksackar framför henne så att hon inte kommer fram och det blir stopp i hela ledet. Hilda bromsar, Toka trycker på bakifrån och Katarina och jag ryter åt Vide. Till sist gick Hilda och bromsade nästan hela tiden och Toka såg ut att dra både pulkan och knuffa fram Hilda, och bitvis även dra mig.
Om Katarina försökte tvinga Vide att gå först, gick han sakta och såg sig om hela tiden, gick han efter mig måste Katarina bromsa honom hela tiden för att han inte skulle tränga sig förbi. På slutet av uppfärden höll jag mig och mina hundar ca 100m bakom, och då fick Katarina med sig Vide och Hilda vågade också gå på. På vägen ner fick Toka dra pulkan själv och Hilda gick lös bakom mig eller drog mig i lina. Det gick också bra, för att bara hänga på Toka var inte alls lika kul för Vide, och i lina hade Hilda mycket större möjligheter att undvika honom. Det är inte lätt att vara kär!
Jag har fått lite nya bilder på både Troja (Absinthe) och Sambo (Sambuca). Deras ägare är flitiga och rapporterar att det lärt sina vovvar än det ena, än det andra - jätteroligt! Raki kan i stort sett bara sätta sig på kommando, och komma när jag ropar. Jag får nog sätta lite fart med träningen om jag ska ha en chans att hålla jämna steg med mina valpköpare den här gången!
Jenny och Troja tränar uppletande
Full fart in med föremålet
Sambo ser fortfarande ut att ha doppat ansiktet i choklad! Foto Eva Malm
Nu har temperaturen sjunkit ner till -20-strecket igen, och det är inte lika skönt att vara ute. Skidorna glider dåligt i den kärva snön, och näsa och kinder blir kalla vid minsta vinddrag. Att ta av sig vantar ideligen för att belöna hundar vid träning är opraktiskt och fingrarna blir snabbt stela. Men mycket hellre detta än tillbaka till höstens mörker och blöta.
Nu måste jag snart ut med hundarna.
Raki
Nu är Raki nästan lika stor som mamma Hilda och syster Toka, det är inte mycket som skiljer (5 kg). Men man tar inte miste på att han fortfarande är en liten valp, för han är fortfarande ullig som ett får och valpig i sina rörelser.
Det har funnits stunder då jag har varit lite besviken på Raki. Efter att bara ha haft tervar som varit helt trygga med människor, så har jag fått en som är mer reserverad. Inte mycket, och med träning har han blivit allt bättre, men i vissa situationer och med vissa människor är han fortfarande lite avvaktande.
Främmande hundar är Raki också misstänksam mot pga av att hans överbeskyddande mamma har visat (när jag har försökt gå med alla tre på promenad) att främmande hundar ska man skälla på och kanske göra utfall mot. Hilda är egentligen väldigt snäll mot andra hundar, men sina valpar är hon noga med att beskydda mot verkliga och inbillade hot!
Alltså har Raki gjort likadant - han skäller och klapprar med tänderna mot främmande hundar. Från början var det för att han var rädd, men även sedan han slutat vara rädd gjorde han likadant. Allt eftersom har Raki ändå börjat förstå att det är bättre att ligga lite lågt i sin framtoning mot främmanden hundar. Han har fått träffa olika självsäkra vuxna hundar som visar honom att a) de är inte farliga och b) man får inte bete sig hur som helst. (Rakis mamma och syster är nästan för snälla med honom!)
Jag har i alla fall bestämt att Raki får bli kvar hos mig tills vidare. Jag tycker så väldigt mycket om honom och han har många goda sidor: Han är oberörd av olika miljöer och ljud. Han är duktig på att koncentrera sig när jag tränar med honom, och kan ofta koppla bort att det finns andra hundar i närheten. Han kopplar av när han är ensam hemma och han förstör inte en massa saker. Han har bra föremålsintresse och bra kamplust. Det ska bli väldigt spännande att se vad det blir av honom när han blir stor.
