Fem veckor
Valparna har hunnit bli fem veckor och blir allt busigare. Men när jag läser i min blogg om Toka och hennes syskon så verkar de faktiskt ha varit värre! Drink-kullens medlemmar är förhållandevis tysta och förnöjsamma, och inte förstör de lika mycket heller (i alla fall inte hittills). Ändå är de på intet sätt stillsamma. de far minsamm omkring som små Duracell-kaniner så snart de är vakna.
Den mörka hanen - båda öronen står upp!
Toka tycker fortfarande att valparna är heläckliga. Hon springer snabbt undan om de närmar sig, och blir hon trängd i ett hörn morrar hon åt dem för att få dem att hålla sig på avstånd. Men hon gör dem absolut inget illa! Hon är inte i närheten av att röra dem. Ibland nosar hon lite försiktigt på en valp som viftar på svansen, lägger öronen bakåt och står stilla ett par sekunder, men när valpen rör på sig igen så drar Toka.
Den röda hanen - öronen på väg upp...
Hilda leker lite försiktigt med valparna nu, innan har hon mest tvättat dem. Men nu låtsas hon bita i dem och petar lite med tassen på dem. Hilda är över huvud taget mycket mild med sina valpar. Det är bara om de biter hårt i henne, eller klättrar på hennes rygg som hon säger till dem, och då ändå utan att ta i för hårt. Och hennes vänliga metod verkar ha givit resultat, för valparna verkar vara (ganska) försiktiga med sin mamma och med varandra. Och ganska försiktiga med mig med!
Tiken utan vitt på tårna
Annars kan de minsann ta i ordentligt. En valp släpade iväg med den fulla vattenskålen i keramik genom att dra iväg med tidningen den stod på, byxbenen får man montera loss ur valpmunnarna, och att moppa golvet med valparna i samma utrymme kan man bara drömma om. Om man inte vill moppa med valparna förstås...
Tiken med vitt på tårna (baktår)
Sina leksaker drar de eller bär de omkring med, de hänger i varandras svansar och drar (till mattes fasa) och i trädgården härjar de allt vildare. Men än har de inte grävt upp några lökar eller tagit sig under staketet, peppar peppar... De bara gräver i rabatterna och biter av grenar på buskarna, än så länge.
Annars har jag varit i skogen och tränat spår och uppletande med Hilda och Toka idag. Ja, Hilda har fått börja träna så smått, och hon är verkligen på hugget nu. Spåret gick jättebra fastän det var massor med klövspår efter älg plus älgbajs i spåret, och på uppletandet kom hon in med alla fyra föremålen på ca fem minuter.
Igår tränade vi lydnad och även där är hon helt med på noterna och en helt annan hund än den jag tävlade med i Ånge. Trots det var vi inte långt från certpoäng på den tävlingen - då borde det kunna gå vägen nästa år, tycker man.
Toka spårade också jättebra, hon är faktiskt vassare än Hilda redan. Uppletandet går väldigt bra det med, till dess att hon kommit in med tre föremål. Det fjärde kan bli problem, speciellt om det är något som inte "känns bra" att hålla i munnen. Och vad som inte känns bra, det kan variera lite. Men det är oftast saker som inte är så vanligt förekommande på tävling, som t.ex. plastmuggar.
Lydnadsmomenten till högre klass har vi fått en bra början på. Inkallande med ställande är lite svårare än tvåans eftersom avståndet ökar, men det ser inte ut att bli någon större svårighet för Toka. Framåtsändadet är ju ett knepigt moment, men vi har en hyfsad början på det. Krypet går bra - det är mest frågan om att få Toka att krypa längre och längre innan belöningen kommer. Och att ibland inte få någon belöning förrän man stannat och sedan krupit på en bit till.
Skall har vi börjat med, och Toka kan skälla ett skall på kommando. Det är bara att jobba vidare. Tunga apporten är VÄLDIGT tung, tycker Toka med (liksom både Hilda och Salsa). Men hon tar upp den och kommer in med den om avståndet inte är för långt. Hoppet är ju inget konstigt utom höjden, men det tar vi till våren.
Allt som allt känns det ganska lovande.
Den mörka hanen - båda öronen står upp!
Toka tycker fortfarande att valparna är heläckliga. Hon springer snabbt undan om de närmar sig, och blir hon trängd i ett hörn morrar hon åt dem för att få dem att hålla sig på avstånd. Men hon gör dem absolut inget illa! Hon är inte i närheten av att röra dem. Ibland nosar hon lite försiktigt på en valp som viftar på svansen, lägger öronen bakåt och står stilla ett par sekunder, men när valpen rör på sig igen så drar Toka.
Den röda hanen - öronen på väg upp...
Hilda leker lite försiktigt med valparna nu, innan har hon mest tvättat dem. Men nu låtsas hon bita i dem och petar lite med tassen på dem. Hilda är över huvud taget mycket mild med sina valpar. Det är bara om de biter hårt i henne, eller klättrar på hennes rygg som hon säger till dem, och då ändå utan att ta i för hårt. Och hennes vänliga metod verkar ha givit resultat, för valparna verkar vara (ganska) försiktiga med sin mamma och med varandra. Och ganska försiktiga med mig med!
Tiken utan vitt på tårna
Annars kan de minsann ta i ordentligt. En valp släpade iväg med den fulla vattenskålen i keramik genom att dra iväg med tidningen den stod på, byxbenen får man montera loss ur valpmunnarna, och att moppa golvet med valparna i samma utrymme kan man bara drömma om. Om man inte vill moppa med valparna förstås...
Tiken med vitt på tårna (baktår)
Sina leksaker drar de eller bär de omkring med, de hänger i varandras svansar och drar (till mattes fasa) och i trädgården härjar de allt vildare. Men än har de inte grävt upp några lökar eller tagit sig under staketet, peppar peppar... De bara gräver i rabatterna och biter av grenar på buskarna, än så länge.
Annars har jag varit i skogen och tränat spår och uppletande med Hilda och Toka idag. Ja, Hilda har fått börja träna så smått, och hon är verkligen på hugget nu. Spåret gick jättebra fastän det var massor med klövspår efter älg plus älgbajs i spåret, och på uppletandet kom hon in med alla fyra föremålen på ca fem minuter.
Igår tränade vi lydnad och även där är hon helt med på noterna och en helt annan hund än den jag tävlade med i Ånge. Trots det var vi inte långt från certpoäng på den tävlingen - då borde det kunna gå vägen nästa år, tycker man.
Toka spårade också jättebra, hon är faktiskt vassare än Hilda redan. Uppletandet går väldigt bra det med, till dess att hon kommit in med tre föremål. Det fjärde kan bli problem, speciellt om det är något som inte "känns bra" att hålla i munnen. Och vad som inte känns bra, det kan variera lite. Men det är oftast saker som inte är så vanligt förekommande på tävling, som t.ex. plastmuggar.
Lydnadsmomenten till högre klass har vi fått en bra början på. Inkallande med ställande är lite svårare än tvåans eftersom avståndet ökar, men det ser inte ut att bli någon större svårighet för Toka. Framåtsändadet är ju ett knepigt moment, men vi har en hyfsad början på det. Krypet går bra - det är mest frågan om att få Toka att krypa längre och längre innan belöningen kommer. Och att ibland inte få någon belöning förrän man stannat och sedan krupit på en bit till.
Skall har vi börjat med, och Toka kan skälla ett skall på kommando. Det är bara att jobba vidare. Tunga apporten är VÄLDIGT tung, tycker Toka med (liksom både Hilda och Salsa). Men hon tar upp den och kommer in med den om avståndet inte är för långt. Hoppet är ju inget konstigt utom höjden, men det tar vi till våren.
Allt som allt känns det ganska lovande.
Ute
Nu har valparna fått vara ute ett par gånger, en kort stund i taget. Det är ju ganska kallt och fuktigt ute, och valparna är inte så gamla än.
Tjejerna tyckte det var ganska kul och spännande redan första gången, medan killarna ropade på mamma och höll sig fast i spenarna... men redan till andra gången var även de med på noterna och skuttade omkring och utforskade omgivningen. Toka tycker valparna är helläskiga och springer undan om de närmar sig. Vid ett tillfälle blev hon inringad av tre glada valpar i ett hörn i trädgården - då var hon bekymrad!
Idag har den mörka hanvalpen fått upp ena örat. Han är såå söt. Hos de andra har öronen börjat vippa lite, så det dröjer nog inte så länge förrän även de har ett eller båda öronen uppe.
Sedan har valparna fått träffa den första främmande hunden. Katarinas gamla boxerhane Niak älskar valpar och små hundar, så han har fått hälsa på de små - till Hildas förtrytelse. Niak är så försiktig, och valparna tycker det är spännande.
Ena tikvalpen har redan visat apporteringsanlag. Hon stannade kvar vid altandörren när de andra följde efter mamma till köket, och när jag tittade efter henne stod hon med en plyschboll i munnen. När jag berömde henne viftade hon glatt på svansen och kom bärandes på bollen.
Annars har de börjat bita sönder Bia-bädden, sliter sönder tidningspapper och biter hårt i människofötter och mammas tassar. Hilda lät så konstigt en dag när jag hade stängt in henne en stund i valphagen - hon gnällde och pep till ibland. När jag tittade efter hade hon en valp vid var tass och hon blev väldigt lättad när jag släppte ut henne. (Jag har fått sätta ett helt kompostgaller för "grinden" för valparna rymde hela tiden.)
Återkommer med ny rapport om några dagar.
Tjejerna tyckte det var ganska kul och spännande redan första gången, medan killarna ropade på mamma och höll sig fast i spenarna... men redan till andra gången var även de med på noterna och skuttade omkring och utforskade omgivningen. Toka tycker valparna är helläskiga och springer undan om de närmar sig. Vid ett tillfälle blev hon inringad av tre glada valpar i ett hörn i trädgården - då var hon bekymrad!
Idag har den mörka hanvalpen fått upp ena örat. Han är såå söt. Hos de andra har öronen börjat vippa lite, så det dröjer nog inte så länge förrän även de har ett eller båda öronen uppe.
Sedan har valparna fått träffa den första främmande hunden. Katarinas gamla boxerhane Niak älskar valpar och små hundar, så han har fått hälsa på de små - till Hildas förtrytelse. Niak är så försiktig, och valparna tycker det är spännande.
Ena tikvalpen har redan visat apporteringsanlag. Hon stannade kvar vid altandörren när de andra följde efter mamma till köket, och när jag tittade efter henne stod hon med en plyschboll i munnen. När jag berömde henne viftade hon glatt på svansen och kom bärandes på bollen.
Annars har de börjat bita sönder Bia-bädden, sliter sönder tidningspapper och biter hårt i människofötter och mammas tassar. Hilda lät så konstigt en dag när jag hade stängt in henne en stund i valphagen - hon gnällde och pep till ibland. När jag tittade efter hade hon en valp vid var tass och hon blev väldigt lättad när jag släppte ut henne. (Jag har fått sätta ett helt kompostgaller för "grinden" för valparna rymde hela tiden.)
Återkommer med ny rapport om några dagar.
Rapport från valphagen
Allt är väl i valphagen. Just nu sover de små, och mamma och matte har det lugnt. De är bra söta när de sover.
Det händer mycket på kort tid med små valpar. Första timmarna i nya valphagen var som sagt lite oroliga, även om det snart visade sig att den röde hanen inte var så orolig pga miljöbytet - han var rätt och slätt hungrig! En egen sittning i mjölkbaren återställde det goda humöret, och sedan utforskade han den nya miljön med friskt mod.
På knappt en vecka har valparna gått från att med stor möda ta sig upp i Bia-bädden och ganska stillsamt vandra runt i valphagen till att rejsa runt i köket, tränga sig igenom grinden och utforska hela huset på egen tass! Som grind till valphagen har jag ett metallgaller som är ungefär hälften så högt som ett kompostnät - perfekt för Hilda att hoppa över men inte små valpar klättra över - än! Men maskorna är lite för stora och små valpar kan precis klämma sig igenom, t.o.m. den fetaste lilla tiken klarar av det - med visst besvär.
Leksakerna har de redan mycket roligt med. Igelkotten har blivit biten i halsen och benen, kamptrasan är ordentligt omruskad och bläckfisken har tur som har armarna kvar. Numer biter de såpass hårt att någon galltjuter då och då. Ja, någon av de andra valparna alltså - jag skriker bara.
I morse släppte jag ut dem i resten av köket när jag städade valplådan, och oj vad roligt de hade! De skuttade fram med världens fart kors och tvärs i rummet! Tyvärr var jag upptagen med städningen, så några bilder blev det inte. (De är ju dessutom så små att man behöver ligga raklång på golvet för att få riktigt bra bilder - och en snabb kamera!) De påminner mycket om reklamen för Duracellbatterier, ungefär samma rörelsemönster.
De kommer redan på inkallning också! Jag skulle ge dem mat häromdagen och provade för första gången att ropa på dem - och de kom som skott. Tänk, valpar till salu med färdig inkallning! Nedan är i alla fall en bild på den röda hanen som snabbt förflyttade sig från platsen där jag satte honom rakt mot kameran... Jag fick med honom på bild trots allt.
Numer är tikarna lika mörka, men den med lite vitt på tårna har längst päls av dem alla. Den röda hanen är fortfarande rödast, och den mörka hanen fortfarande mörkast. Men tyngst är numer tiken utan vita tår - hon är en riktig fetknopp.
Det händer mycket på kort tid med små valpar. Första timmarna i nya valphagen var som sagt lite oroliga, även om det snart visade sig att den röde hanen inte var så orolig pga miljöbytet - han var rätt och slätt hungrig! En egen sittning i mjölkbaren återställde det goda humöret, och sedan utforskade han den nya miljön med friskt mod.
På knappt en vecka har valparna gått från att med stor möda ta sig upp i Bia-bädden och ganska stillsamt vandra runt i valphagen till att rejsa runt i köket, tränga sig igenom grinden och utforska hela huset på egen tass! Som grind till valphagen har jag ett metallgaller som är ungefär hälften så högt som ett kompostnät - perfekt för Hilda att hoppa över men inte små valpar klättra över - än! Men maskorna är lite för stora och små valpar kan precis klämma sig igenom, t.o.m. den fetaste lilla tiken klarar av det - med visst besvär.
Leksakerna har de redan mycket roligt med. Igelkotten har blivit biten i halsen och benen, kamptrasan är ordentligt omruskad och bläckfisken har tur som har armarna kvar. Numer biter de såpass hårt att någon galltjuter då och då. Ja, någon av de andra valparna alltså - jag skriker bara.
I morse släppte jag ut dem i resten av köket när jag städade valplådan, och oj vad roligt de hade! De skuttade fram med världens fart kors och tvärs i rummet! Tyvärr var jag upptagen med städningen, så några bilder blev det inte. (De är ju dessutom så små att man behöver ligga raklång på golvet för att få riktigt bra bilder - och en snabb kamera!) De påminner mycket om reklamen för Duracellbatterier, ungefär samma rörelsemönster.
De kommer redan på inkallning också! Jag skulle ge dem mat häromdagen och provade för första gången att ropa på dem - och de kom som skott. Tänk, valpar till salu med färdig inkallning! Nedan är i alla fall en bild på den röda hanen som snabbt förflyttade sig från platsen där jag satte honom rakt mot kameran... Jag fick med honom på bild trots allt.
Numer är tikarna lika mörka, men den med lite vitt på tårna har längst päls av dem alla. Den röda hanen är fortfarande rödast, och den mörka hanen fortfarande mörkast. Men tyngst är numer tiken utan vita tår - hon är en riktig fetknopp.
Världen blir större
Valparna hade börjat ta ut svängarna i valplådan och börjat hänga över kanten så jag tyckte det var dags att flytta dem. I köket har de mer utrymme och där finns det mindre av skadliga saker att tugga på. Idag var det stora flyttardagen. Köksbordet byttes ut mot ett mindre, kompostgallren sattes ihop till en lämplig hage, nya tidningar lades på golvet, en gammal Bia-bädd sattes i ett hörn och så flyttade jag dit valparna.
Det uppskattades inte alls! Det gnälldes och ylades och skreks och protesterades å det värsta. Felet var förstås att inte valplådan följde med. (Tyvärr är valplådan både lite för stor, ganska sliten och mycket otymplig att kånka runt på.) Inte ens mamma Hildas närvaro fick stopp på protesterna på en lång stund. Ja, flickorna somnade ganska snart, men pojkarna höll igång varandra en bra stund.
Den mörke gossen blev trött först, men den röde grabben såg till att han inte somnade genom att sätta igång med nya gnöl så snart den andre höll på att slumra till. Då tog jag upp den gnällige och bar omkring honom en stund -då var han tyst - och sedan lade jag ner honom men stod kvar och kliade honom försiktigt bakom öronen tills ögonen slöts. Då hade han lagt sig vid mina fötter så jag klev försiktigt ur tofflorna och smög därifrån.
En trött demonstrant
Nu gäller det bara att rädda tofflorna innan någon kissar i dem! Än så länge sover alla och det är tyst och lugnt... måtte de inte sätta igång igen så snart de vaknar.
Annars har jag och Toka tävlat lydnadstvåan igen, och den här gången gick det vägen. Ett förstapris och 175,5 poäng - härligt. Förutom rutan där det behövs något nytt i träningen, så var det mattes småmissar som drog ner poängen - och jag klagar inte på resultatet! Men när man tror att det är en tävlande kvar innan man ska in, och när man håller på att glömma att i lydnadslydnaden så är det den tävlande som själv ska säga till hunden att stanna (vid inkallning med ställande) så blir det inte lika bra som när man är helt förberedd.
Nu ska vi träna in momenten till högre klass bruks under vintern, och så småningom ska även Hilda få göra mer än mata och tvätta valpar. Men än är det ett heltidsjobb.
Det uppskattades inte alls! Det gnälldes och ylades och skreks och protesterades å det värsta. Felet var förstås att inte valplådan följde med. (Tyvärr är valplådan både lite för stor, ganska sliten och mycket otymplig att kånka runt på.) Inte ens mamma Hildas närvaro fick stopp på protesterna på en lång stund. Ja, flickorna somnade ganska snart, men pojkarna höll igång varandra en bra stund.
Den mörke gossen blev trött först, men den röde grabben såg till att han inte somnade genom att sätta igång med nya gnöl så snart den andre höll på att slumra till. Då tog jag upp den gnällige och bar omkring honom en stund -då var han tyst - och sedan lade jag ner honom men stod kvar och kliade honom försiktigt bakom öronen tills ögonen slöts. Då hade han lagt sig vid mina fötter så jag klev försiktigt ur tofflorna och smög därifrån.
En trött demonstrant
Nu gäller det bara att rädda tofflorna innan någon kissar i dem! Än så länge sover alla och det är tyst och lugnt... måtte de inte sätta igång igen så snart de vaknar.
Annars har jag och Toka tävlat lydnadstvåan igen, och den här gången gick det vägen. Ett förstapris och 175,5 poäng - härligt. Förutom rutan där det behövs något nytt i träningen, så var det mattes småmissar som drog ner poängen - och jag klagar inte på resultatet! Men när man tror att det är en tävlande kvar innan man ska in, och när man håller på att glömma att i lydnadslydnaden så är det den tävlande som själv ska säga till hunden att stanna (vid inkallning med ställande) så blir det inte lika bra som när man är helt förberedd.
Nu ska vi träna in momenten till högre klass bruks under vintern, och så småningom ska även Hilda få göra mer än mata och tvätta valpar. Men än är det ett heltidsjobb.
Utvecklingen går framåt
Valparna blir mer och mer lika "riktiga" hundar istället för övergödda marsvin. Nu är de riktigt snabba på benen, även om de inte alltid kommer dit de tänkt sig. Pälsen har blivit längre och alla utom den rödaste hanen har fått mer rött i pälsen.
De tränar sina sångröster ffa på förmiddagarna. Då samlas de gärna i grupp och sjunger en kort stund (ylar alltså). Mamma Hilda blir lite orolig och undrar vad som står på, för de ylar oavsett om hon är där eller inte. Och sedan somnar de tvärt. Det verkar nästan som de bara tycker det är roligt att få låta lite, men kanske tränar de för framtida sammanhållning i flock.
Ylande valpar och en mamma som undrar vad som står på.
Nu leker de med varandra och med mamma. Fast lekarna är väldigt tama än så länge. Man går tätt intill ett syskon och då ramlar oftast en av dem omkull så att den andra kan ställa sig över den som ligger. Sedan biter man lite i varandra - men då ingen har några tänder så blir ingen arg för det. Och så morrar man eller bjäbbar till. Och sedan sover man mycket och länge.
Det är skönt med något mjukt att vila huvudet på...
Hilda lämnar valparna mer och mer. Nu sover hon mera sällan hos dem, men hon håller sig i närheten och tassar snabbt iväg till lådan om det låter som om det behövs. Hon börjar så smått säga till dem när de inte uppför sig, men Hilda är en mild mor och än så länge verkar inte valparna ta särskilt illa vid sig.
En av hanarna klättrade och klängde på sin mor, under det att det kom dova knarrande läten från det han klängde på... Inte brydde han sig om det inte. Så småningom kommer han nog att bli varse att mamma kan bli strängare. Ja, liiite strängare, i alla fall....
Körmedlemmarna tycks njuta av skönsången.
Vargar i valplådan?
Jag börjar undra vad det egentligen är för djur jag har i valplådan - vargar? Här om dagen var Hilda tillsammans med de små när ett par av dem började buffa och böka på henne, tydligen sugna på ett mellanmål. Hilda struntade i dem och låg kvar i samma ställning, dvs hoprullad så att juvret var oåtkomligt. Då satte de små sig ner på sina breda bakar, lyfte nosarna mot skyn och ylade!
Hilda gnällde oroligt och gick runt ett varv, men lade sig sedan ner i samma ställning som tidigare, så något extramål blev det inte.
I morse när Hilda hade diat valparna efter morgonpromenaden och var i köket och åt frukost, satte jag mig bredvid valplådan och tittade på småttingarna som har börjat leka med varandra. De är ostadiga på benen och raglar mest omkring, men de morrar lite åt varandra och biter med tandlösa munnar - så söta! De röde hanen verkar vara en glad fyr, för svansen viftar ofta och mycket.
Så gick även jag ut i köket, och då började det låta från valplådan. Jag gick tillbaka och fick se hela "flocken" sittandes eller liggandes tillsammans, med nosarna i vädret och ylandes ett baby-yl som steg och sjönk som från en vargflock i skogen!
Hilda fick lämna frukosten mitt i för att se vad som stod på. Men de kände sig nog bara sällskapssjuka, för nu sover de sött igen utan att mamma ligger bredvid.
Toka och jag har debuterat i lydnadsklass två. När jag anmälde mig kändes det som en god idé att åka till Ånge på kvällen för att tävla. Men kvällen innan tävlingen snöade det och snön låg kvar till fram på eftermiddagen tävlingsdagen. Och nej, jag har inte fått på vinterdäcken än... Sedan var jag upptagen på förmiddagen, hade inte hunnit träna efter lägret och insåg plötsligt att jag kunde bli borta många timmar!
Panik! Jag hann med ett kort träningspass timmen innan jag skulle åka, gick ut med Hilda och packade mig iväg (glömde varma kläder, reflexer och kängorna), och for iväg. Tränat hade jag gjort, men någon ordentlig promenad fick inte Toka. På vägen kontaktade jag Katarina med boxrarna och bad henne besöka Hilda för en rastning och matgiva medan jag var borta. Tack för hjälpen!
Som tur var hade vägarna torkat upp och det lilla regn som kom på vägen hade upphört både till tävlingen och till hemresan. Inte hann det frysa heller. Och eftersom det bara var sammanlagt 6 tävlande, så tog inte tävlingen så lång tid. (Men det var trevligt och god stämning bland deltagarna.)
Ja, med de här förutsättningarna tycker jag att det gick riktigt bra! Vi fick 156,5 poäng och ett andrapris. Toka missförstod mig på inkallandet med ställande ("Ska jag verkligen komma?") så det blev ett dubbelkommando, rutan kan hon inte riktigt än - hon har inte helt förstått momentet, och till apporteringen fick hon lite frispel. Men poäng på alla moment. Vi ska träna lite mer, förstapriset är inte långt borta.
Några bilder? Inte den här gången, jag har bara bilder på sovande valpar. Kattis, snälla - kom med systemkameran!!
Hilda gnällde oroligt och gick runt ett varv, men lade sig sedan ner i samma ställning som tidigare, så något extramål blev det inte.
I morse när Hilda hade diat valparna efter morgonpromenaden och var i köket och åt frukost, satte jag mig bredvid valplådan och tittade på småttingarna som har börjat leka med varandra. De är ostadiga på benen och raglar mest omkring, men de morrar lite åt varandra och biter med tandlösa munnar - så söta! De röde hanen verkar vara en glad fyr, för svansen viftar ofta och mycket.
Så gick även jag ut i köket, och då började det låta från valplådan. Jag gick tillbaka och fick se hela "flocken" sittandes eller liggandes tillsammans, med nosarna i vädret och ylandes ett baby-yl som steg och sjönk som från en vargflock i skogen!
Hilda fick lämna frukosten mitt i för att se vad som stod på. Men de kände sig nog bara sällskapssjuka, för nu sover de sött igen utan att mamma ligger bredvid.
Toka och jag har debuterat i lydnadsklass två. När jag anmälde mig kändes det som en god idé att åka till Ånge på kvällen för att tävla. Men kvällen innan tävlingen snöade det och snön låg kvar till fram på eftermiddagen tävlingsdagen. Och nej, jag har inte fått på vinterdäcken än... Sedan var jag upptagen på förmiddagen, hade inte hunnit träna efter lägret och insåg plötsligt att jag kunde bli borta många timmar!
Panik! Jag hann med ett kort träningspass timmen innan jag skulle åka, gick ut med Hilda och packade mig iväg (glömde varma kläder, reflexer och kängorna), och for iväg. Tränat hade jag gjort, men någon ordentlig promenad fick inte Toka. På vägen kontaktade jag Katarina med boxrarna och bad henne besöka Hilda för en rastning och matgiva medan jag var borta. Tack för hjälpen!
Som tur var hade vägarna torkat upp och det lilla regn som kom på vägen hade upphört både till tävlingen och till hemresan. Inte hann det frysa heller. Och eftersom det bara var sammanlagt 6 tävlande, så tog inte tävlingen så lång tid. (Men det var trevligt och god stämning bland deltagarna.)
Ja, med de här förutsättningarna tycker jag att det gick riktigt bra! Vi fick 156,5 poäng och ett andrapris. Toka missförstod mig på inkallandet med ställande ("Ska jag verkligen komma?") så det blev ett dubbelkommando, rutan kan hon inte riktigt än - hon har inte helt förstått momentet, och till apporteringen fick hon lite frispel. Men poäng på alla moment. Vi ska träna lite mer, förstapriset är inte långt borta.
Några bilder? Inte den här gången, jag har bara bilder på sovande valpar. Kattis, snälla - kom med systemkameran!!
Läger
Toka och jag har varit på kennel Ullhedens läger i helgen. Det var jättekul! Dela att träna hund för riktigt duktiga instruktörer, dels att bara få umgås med andra hundmänniskor under avslappnade former. Vädret var bra, om än kallt med frost på morgnarna, maten var god och sängarna sköna. Och så var det mycket trevliga människor med på lägret.
Jag fick kontakt med Camilla Berg, Ullhedens kennelmatte, en gång i tiden när jag hade hamnat snett i lydnadsträningen med Tango. Jag fick tips om att Camilla var en person som kunde mycket om Belgare och problemhundar. Camilla har hjälpt mig mycket, inte bara med Tango, och jag har varit med på hennes kennelläger nästan varje år sedan först fick kontakt med henne. Det är lika roligt varje gång.
I år tränade jag och Toka sök. Toka har bara fått prova på sök en gång som valp/unghund, så jag visste inte alls hur hon skulle reagera. Hon har ju lite att leva upp till med en pappa som är brukschampion i sök... Första passet gick inget vidare. Jag gjorde det väl inte så himla lätt för henne heller - trodde hon skulle komma på det mer av sig själv (Fy på sig matte!).
Avlämnande av apport - lite lydnadträning hann vi också med.
Kjell var med på lägret med sin nya vovve, Okej. Han tränade inte i samma grupper som jag, så jag såg inte mycket av dem, men det gick visst bra. Carina med Miranda var också med, och fick hjälp med "vet hut-träning" och IPO-spår av Camilla.
Carina har berättat om utfall och aggressivt beteende från Mirandas sida vid hundmöten. Men som Carina själv har misstänkt, så är det inte Miranda som har så mycket problem med andra hundar, utan matte. Själv blev jag glatt överraskad av hur mjuk och fin Miranda var mot Toka när vi släppte ihop dem! (Det var Toka som hade svansen högst och som morrade till vid något tillfälle.) Men även den snällaste hunden kan bete sig illa vid hundmöten i koppel, när man som förare spänner sig och beter sig "fel"- det har jag själv fått erfara! Så nu ska Carina hem och träna på att inte bli osäker när hon möter andra hundar..... :)
Carina och Miranda tränar IPO-spår.
Andra sökpasset började Toka visa mer intresse uppgiften och det kändes mer hoppfullt! (Matte känner sig lite pressad av att komma med en hund av egen uppfödning på en annan uppfödares kennelläger, man vill ju gärna kunna visa att ens hundar också är bra!) Vi fick välja från dag till dag och även från förmiddag till eftermiddag vad vi ville göra på lägret, vilket var väldigt trevligt. På så sätt får man chansen att prova på flera olika saker om man vill.
Jag valde att träna sök med Toka även dag två på förmiddagen. Och se, då hade poletten trillat ner och Toka gick som tåget! Matte blev överlycklig och helt odräglig för omgivningen. Jag har alltid tänkt att Toka skulle kunna bli en bra sökhund, för hon rör sig självmant som en sökhund i skogen när hon får tillfälle till det, och hon har en lugn men vägvinnande galopp som hon kan hålla länge! Men eftersom det är lättare att träna spår med flera hundar så har vi ägnat oss åt det. Nu är jag ändå sugen på att ta upp söket med Toka.
På eftermiddagen blev det lite lydnadsträning. Jag har ju anmält till tävling i tvåan, så jag passade på att be Annelie med Ullhedens Pheja att dirigera oss genom programmet. Annelie och Pheja är jätteduktiga och jag blev svårt avundsjuk den gången de hade fått ihop 197 poäng i lydnadsettan.... ändå tills Toka och jag skrapade ihop 198 poäng. Men Annelie har tävlat lydnadstrean med Pheja och håller på att träna till elitklass, så vi ligger en bra bit efter.
Det gick inte så bra för Toka och mig som jag hade hoppats. Det kändes lite trist med det var nyttigt. Jag måste förbereda Toka mycket bättre innan jag travar in på tävlingsplanen och begär att hon ska förstå exakt vad som förväntas av henne. Hon gjorde det bra ändå, och med lite mer träning kan det gå vägen.
Det var många unga hundar med på lägret, och mest mallar. Camilla föder ju upp både malle och terv, och mallarna får ofta stora kullar. Men bland tervarna så fanns ännu ett barnbarn till Salsa, nämligen Ullhedens Tinto som är undan Mirandas kullsyster Mixa (halvsyskon till Hilda). Tinto var fem månader gammal och precis i vad jag kallar "öronmuff-åldern", för då har många tervar kvar ullig, gullig päls på öronen och bakre delen av skallen medan resten har fått mer "vuxenpäls". Här kommer en bild:
Tinto fick träna sök och spår, och var glad och positiv hela tiden. Jag gissar att han sov sött hela vägen hem.
Väl hemma blev Hilda glad åt att få se matte och Toka igen, även om Toka var lite avvaktande - mamma har sett så sträng ut sedan hon fick valparna! Och valparna, vilka fetknoppar de är och vad de hade vuxit! Än har de inte öppnat ögonen, men de har börjat ta stapplande steg på "höga ben". Tänk att de ska bli stora och lika duktiga som de andra hundarna på lägret.
Jag är otroligt nöjd med Toka. Inte bara för att sökträningen gick bra, utan för att hon uppförde sig så bra på lägret. Hon kopplade av helt på rummet, även när dörren stod öppen med bara kompostgaller för och andra hundar gick förbi. Hon var pigg och alert på träningspassen och hon åt bra hela tiden. Toka har blivit en stor flicka nu.
Jag fick kontakt med Camilla Berg, Ullhedens kennelmatte, en gång i tiden när jag hade hamnat snett i lydnadsträningen med Tango. Jag fick tips om att Camilla var en person som kunde mycket om Belgare och problemhundar. Camilla har hjälpt mig mycket, inte bara med Tango, och jag har varit med på hennes kennelläger nästan varje år sedan först fick kontakt med henne. Det är lika roligt varje gång.
I år tränade jag och Toka sök. Toka har bara fått prova på sök en gång som valp/unghund, så jag visste inte alls hur hon skulle reagera. Hon har ju lite att leva upp till med en pappa som är brukschampion i sök... Första passet gick inget vidare. Jag gjorde det väl inte så himla lätt för henne heller - trodde hon skulle komma på det mer av sig själv (Fy på sig matte!).
Avlämnande av apport - lite lydnadträning hann vi också med.
Kjell var med på lägret med sin nya vovve, Okej. Han tränade inte i samma grupper som jag, så jag såg inte mycket av dem, men det gick visst bra. Carina med Miranda var också med, och fick hjälp med "vet hut-träning" och IPO-spår av Camilla.
Carina har berättat om utfall och aggressivt beteende från Mirandas sida vid hundmöten. Men som Carina själv har misstänkt, så är det inte Miranda som har så mycket problem med andra hundar, utan matte. Själv blev jag glatt överraskad av hur mjuk och fin Miranda var mot Toka när vi släppte ihop dem! (Det var Toka som hade svansen högst och som morrade till vid något tillfälle.) Men även den snällaste hunden kan bete sig illa vid hundmöten i koppel, när man som förare spänner sig och beter sig "fel"- det har jag själv fått erfara! Så nu ska Carina hem och träna på att inte bli osäker när hon möter andra hundar..... :)
Carina och Miranda tränar IPO-spår.
Andra sökpasset började Toka visa mer intresse uppgiften och det kändes mer hoppfullt! (Matte känner sig lite pressad av att komma med en hund av egen uppfödning på en annan uppfödares kennelläger, man vill ju gärna kunna visa att ens hundar också är bra!) Vi fick välja från dag till dag och även från förmiddag till eftermiddag vad vi ville göra på lägret, vilket var väldigt trevligt. På så sätt får man chansen att prova på flera olika saker om man vill.
Jag valde att träna sök med Toka även dag två på förmiddagen. Och se, då hade poletten trillat ner och Toka gick som tåget! Matte blev överlycklig och helt odräglig för omgivningen. Jag har alltid tänkt att Toka skulle kunna bli en bra sökhund, för hon rör sig självmant som en sökhund i skogen när hon får tillfälle till det, och hon har en lugn men vägvinnande galopp som hon kan hålla länge! Men eftersom det är lättare att träna spår med flera hundar så har vi ägnat oss åt det. Nu är jag ändå sugen på att ta upp söket med Toka.
På eftermiddagen blev det lite lydnadsträning. Jag har ju anmält till tävling i tvåan, så jag passade på att be Annelie med Ullhedens Pheja att dirigera oss genom programmet. Annelie och Pheja är jätteduktiga och jag blev svårt avundsjuk den gången de hade fått ihop 197 poäng i lydnadsettan.... ändå tills Toka och jag skrapade ihop 198 poäng. Men Annelie har tävlat lydnadstrean med Pheja och håller på att träna till elitklass, så vi ligger en bra bit efter.
Det gick inte så bra för Toka och mig som jag hade hoppats. Det kändes lite trist med det var nyttigt. Jag måste förbereda Toka mycket bättre innan jag travar in på tävlingsplanen och begär att hon ska förstå exakt vad som förväntas av henne. Hon gjorde det bra ändå, och med lite mer träning kan det gå vägen.
Det var många unga hundar med på lägret, och mest mallar. Camilla föder ju upp både malle och terv, och mallarna får ofta stora kullar. Men bland tervarna så fanns ännu ett barnbarn till Salsa, nämligen Ullhedens Tinto som är undan Mirandas kullsyster Mixa (halvsyskon till Hilda). Tinto var fem månader gammal och precis i vad jag kallar "öronmuff-åldern", för då har många tervar kvar ullig, gullig päls på öronen och bakre delen av skallen medan resten har fått mer "vuxenpäls". Här kommer en bild:
Tinto fick träna sök och spår, och var glad och positiv hela tiden. Jag gissar att han sov sött hela vägen hem.
Väl hemma blev Hilda glad åt att få se matte och Toka igen, även om Toka var lite avvaktande - mamma har sett så sträng ut sedan hon fick valparna! Och valparna, vilka fetknoppar de är och vad de hade vuxit! Än har de inte öppnat ögonen, men de har börjat ta stapplande steg på "höga ben". Tänk att de ska bli stora och lika duktiga som de andra hundarna på lägret.
Jag är otroligt nöjd med Toka. Inte bara för att sökträningen gick bra, utan för att hon uppförde sig så bra på lägret. Hon kopplade av helt på rummet, även när dörren stod öppen med bara kompostgaller för och andra hundar gick förbi. Hon var pigg och alert på träningspassen och hon åt bra hela tiden. Toka har blivit en stor flicka nu.