Toka på fjällvandring
I helgen var jag och kompisen Katarina till fjälls. Vi gick från Ljungdalen (Kläppen) till Helags, och alla hundarna var med. Katarinas boxer Niak, mina tjejer - Salsa, Hilda och Toka. Niak hade ett sår på ena frambenet som han gärna ville slicka på, så Katarina bar med sig en krage som Niak fick ha när vi tog rast och på natten.
Toka gick lös nästan hela tiden, de andra fick bära lite packning och fick inte springa som de ville. Visserligen verkade alla renarna vara nere i skogarna nedanför fjället, men varför chansa...
Vi övernattade på fjällstationen och åt både middag och frukost där, så vi hade inte mycket packning med oss. Konstigt att ryggsäcken känns så tung ändå! Vi vägde vår packning innan vi gick ner igen, och ryggsäckarna vägde ca 9 kg, så det var ju inget att klaga på. Men man undrar lite hur man lyckas få ihop så många kilo på nästan ingenting - hundarna bar ju en del de med.
Fjällräven?
Toka tyckte det var toppen i fjällen. Hon sprang efter fåglar, badade i alla sjöar och vattendrag, letade djur (sork? humlor? andra insekter? - hon fick aldrig tag i något) i alla buskage och snår, hoppade upp på stenar och klättrade upp för alla små höjder och höll igång hela tiden! Inte ens under våra lunch- och fika-pauser tog hon någon rast, i alla fall inte första dagen.
Hilda och Salsa kollar in vad vi äter, Toka undersöker omgivningen.
Å andra sidan var Toka väldigt lugn på kvällen och natten på fjällstationen. Hon sov så gott och gjorde inget väsen av sig. Inte kissade hon inne heller och åt sin mat gjorde hon (det mesta i alla fall). Hilda däremot skällde på alla som rörde sig utanför fönstret. Men när jag drog för "mörkläggningsgardinen" så att hon inte kunde se ut, blev hon tyst. Niak vaknade kl 04, och började steppa omkring och vifta på svansen. Det var liiite störande...
Vi hade strålande sol hela första dagen, andra dagen då vi gick ner var det mest mulet men fullt tillräckligt varmt ändå. Toka började i samma hålligång-stil som dagen innan och sprang som en Toka.
Bad
Vi var bara ute två dagar, och det var nog fullt tillräckligt för liten Toka. Vi gick sommarleden upp och delvis vinterleden ner, och andra dagen var Toka i alla fall tillräckligt trött för att rulla ihop sig och vila när vi pausade. Och dagen efter, när vi kommit hem var hon lite stel. Så nu har hon fått ta det lite lugnt några dagar, inga längre promenader.
Katarina och Niak, Predikstolen och Helagsfjället i bakgrunden
Men det kommer nog fler tillfällen!
Toka gick lös nästan hela tiden, de andra fick bära lite packning och fick inte springa som de ville. Visserligen verkade alla renarna vara nere i skogarna nedanför fjället, men varför chansa...
Vi övernattade på fjällstationen och åt både middag och frukost där, så vi hade inte mycket packning med oss. Konstigt att ryggsäcken känns så tung ändå! Vi vägde vår packning innan vi gick ner igen, och ryggsäckarna vägde ca 9 kg, så det var ju inget att klaga på. Men man undrar lite hur man lyckas få ihop så många kilo på nästan ingenting - hundarna bar ju en del de med.
Fjällräven?
Toka tyckte det var toppen i fjällen. Hon sprang efter fåglar, badade i alla sjöar och vattendrag, letade djur (sork? humlor? andra insekter? - hon fick aldrig tag i något) i alla buskage och snår, hoppade upp på stenar och klättrade upp för alla små höjder och höll igång hela tiden! Inte ens under våra lunch- och fika-pauser tog hon någon rast, i alla fall inte första dagen.
Hilda och Salsa kollar in vad vi äter, Toka undersöker omgivningen.
Å andra sidan var Toka väldigt lugn på kvällen och natten på fjällstationen. Hon sov så gott och gjorde inget väsen av sig. Inte kissade hon inne heller och åt sin mat gjorde hon (det mesta i alla fall). Hilda däremot skällde på alla som rörde sig utanför fönstret. Men när jag drog för "mörkläggningsgardinen" så att hon inte kunde se ut, blev hon tyst. Niak vaknade kl 04, och började steppa omkring och vifta på svansen. Det var liiite störande...
Vi hade strålande sol hela första dagen, andra dagen då vi gick ner var det mest mulet men fullt tillräckligt varmt ändå. Toka började i samma hålligång-stil som dagen innan och sprang som en Toka.
Bad
Vi var bara ute två dagar, och det var nog fullt tillräckligt för liten Toka. Vi gick sommarleden upp och delvis vinterleden ner, och andra dagen var Toka i alla fall tillräckligt trött för att rulla ihop sig och vila när vi pausade. Och dagen efter, när vi kommit hem var hon lite stel. Så nu har hon fått ta det lite lugnt några dagar, inga längre promenader.
Katarina och Niak, Predikstolen och Helagsfjället i bakgrunden
Men det kommer nog fler tillfällen!
Ledig
Två dagar ledigt efter en jourhelg. Jag har fixat i trädgården, städat och tvättat. Sedan har hundarna förstås fått lite de med, långa promenader igår och lite träning idag. Med Toka är det inte så allvarligt, lite kontaktövningar, lite hämta leksaker i högt gräs (tidig uppletandeträning) och lite agility.
Det senare var att gå över balansbommen. Idag såg Toka hur högt det var, och då blev hon mer försiktig. Men över kom hon, och varje gång hon lyckligt kommit ner på andra sidan vände hon och började gå upp igen. Det var bara för matte att hänga med och belöna mera. Till sist lyckades jag locka henne därifrån innan hon hann gå upp igen. Jag ville inte att hon skulle hoppa ner halvvägs, eller misslyckas på annat sätt.
Toka på prispallen - målbildsträning för matte!
Med Hilda tränade jag framåtsändande, kryp och skall, förutom lite fritt följ. Det är de momenten som fungerar sämst och som vi behöver träna mest. Jag har insett att det blir svårt att komma till ny start i högrespår i år, i alla fall med målsättningen att få uppflytt. Det är ganska mycket förbättring av ovan nämnda moment som behövs, och jag tror inte vi blir klara i tid för någon tävling inom rimligt avstånd. Jag orkar sällan träna efter jobbet som är lite extra ansträngande på sommaren då många mindre kliniker stänger, och halva ordinarie personalen har semester i taget.
Salsa är inte i form närmaste tiden efter löp. Det var bättre när hon var yngre - på senare år har hon blivit ganska borta i hjärnkontoret efter löpen och det känns inte meningsfullt att träna. Vi tränade lite ändå, men det gick inget vidare.
För en gångs skull hade jag inte bara med mig kameran, utan kom även ihåg att använda den. Att sedan Skoj med matte också dök upp på klubben gjorde inte saken sämre. Jag skulle förstås även ha fotat Hilda och Salsa, men Hilda ser ut som en malle (pälsen är på utväxt) och gör sig inte på bild, och då glömde jag att ta någon bild på Salsa.
Skoj poserar på ÖBHK:s veranda
Toka
Tango är död
Igår på eftermiddagen fick Tango somna in för gott på Östersunds Djursjukhus. Han hade en bra sista dag: skogspromenad med flocken på morgonen, ett märgben efter frukost, spårning i skogen vid lunch, en burk Caesar till middag. Och så hade han favoritbollen med sig till "jobbet". Han somnade lugnt och värdigt med huvudet på mattes arm.
Tango ca 3 år gammal, på sommarfjälltur
Det var inget dramatiskt som gjorde att jag fattade beslutet, men han har blivit allt tröttare och stelare under försommaren och sommaren. Och när han i förra veckan först ramlade när han skulle sträcka på bakbenen, och sedan tappade balansen och for in i väggen när han skulle ruska på sig, så kände jag att nu var det nog dags.
Tecknen har kommit smygande, ett efter ett. Jag hade tänkt att när nästa vinter kom med ishalka och djupa snödrivor, då skulle det vara dags. Eller den dag han inte orkade hänga med de andra på promenaderna, eller inte kunde hoppa in i bilen av egen kraft. Men jag ville ge honom en fin sista sommar. Det hjälper inte vad man vill.
Tangos sista fjälltur februari -06
Tango har fått det allt jobbigare att hänga med på promenaderna - han har gått längst bak i sitt Flexikoppel och tagit chansen att gå riktigt sakta så snart det funnits tillfälle. Han har missat hoppet in i bilen vid flera tillfällen och rasat ihop i en hög. Sista tiden har han mest sovit i trädgården när vi har varit hemma och inte brytt sig om oss andra alls. Han har haft problem att hoppa över nedfallna trädstammar i skogen och snubblade ofta på stenar och annat. Men man blundar ju gärna och det hände ju inte varje gång....
Till sist insåg jag att vad jag väntade på var att Tango skulle bli riktigt dålig för då skulle jag inte ha något val. Men det hade inte varit rätt gjort mot min gamle kompis. I mitt jobb ser jag alltför många som väntar alldeles för länge. En annan sak som gjort Tangos liv lite ensammare här på slutet är det att han nästan inte hörde någonting längre. Det gjorde också att han hade svårare att orientera sig och kunde tappa bort sig i skogen om han var lös.
Jag kommer inte att glömma Tango. Han är nog den av mina hundar som givit mig de flesta gråa håren, men också så många härliga stunder. Hans stora viltintresse var ett ständigt orosmoment och jag har väntat på honom fler gånger än jag vill minnas medan han har dragit runt på egen hand i skogar och en gång på fjället! Ja, det är två gånger som jag har tappat honom på fjället, men bara en gång efter ren. Han försvann med packväskor och allt och var borta åtta timmar! Att han var utan packväskor gjorde inget när han äntligen kom tillbaka. Vid det laget var jag inte ens arg, bara väldigt tacksam över att få igen honom.
Vintertid var han min villiga draghund som aldrig gav upp hur jobbigt det än blev. Den fjälltur då han faktiskt inte hängde med var den gången jag förstod på allvar att Tango höll på att bli gammal. Vi fick vända tillbaka, för när backarna började orkade Tango inte dra lasten uppför. Ett par månader senare gjorde han sin sista riktiga fjälltur - då med betydligt mindre last i pulkan, bättre före och mindre branta backar, och det gick bra. Det var i februari i fjol.
Soluppgång i Lunndörren i februari
Tanga hade alltid en fantastisk arbetslust. Alltid lika entusiastisk! Åren jag tävlade med honom släpade han mig runt spåren och jag kunde bara koncentrera mig på var jag skulle sätta fötterna. Söket var lika roligt. Ända till slutet blev han jätteglad när vi svängde in på klubben och han gick långsamt bort från planerna för att rasta och fort tillbaka i hopp om att få träna lite. T.o.m. den sista dagen blev han pigg och glad när han förstod att han skulle få spåra. Men när han redan efter första pinnen ville ha bollen och avsluta spåret, då var det inte likt min gamle kompis. Alltid annars har han velat fortsätta att spåra även sedan jag selat av honom.
Älskade Tango, det finns så mycket att berätta. Tomrummet du lämnar efter dig går inte att fylla, du är ingen man glömmer i första taget. Snäll och entusiastisk, en trogen kamrat. Jag är tacksam att du fick bli pappa så att något av dig lever kvar. Jag hoppas att du hittar igen dina kompisar som gått före dig, och jag hoppas att vi möts igen!
Tango ca 3 år gammal, på sommarfjälltur
Det var inget dramatiskt som gjorde att jag fattade beslutet, men han har blivit allt tröttare och stelare under försommaren och sommaren. Och när han i förra veckan först ramlade när han skulle sträcka på bakbenen, och sedan tappade balansen och for in i väggen när han skulle ruska på sig, så kände jag att nu var det nog dags.
Tecknen har kommit smygande, ett efter ett. Jag hade tänkt att när nästa vinter kom med ishalka och djupa snödrivor, då skulle det vara dags. Eller den dag han inte orkade hänga med de andra på promenaderna, eller inte kunde hoppa in i bilen av egen kraft. Men jag ville ge honom en fin sista sommar. Det hjälper inte vad man vill.
Tangos sista fjälltur februari -06
Tango har fått det allt jobbigare att hänga med på promenaderna - han har gått längst bak i sitt Flexikoppel och tagit chansen att gå riktigt sakta så snart det funnits tillfälle. Han har missat hoppet in i bilen vid flera tillfällen och rasat ihop i en hög. Sista tiden har han mest sovit i trädgården när vi har varit hemma och inte brytt sig om oss andra alls. Han har haft problem att hoppa över nedfallna trädstammar i skogen och snubblade ofta på stenar och annat. Men man blundar ju gärna och det hände ju inte varje gång....
Till sist insåg jag att vad jag väntade på var att Tango skulle bli riktigt dålig för då skulle jag inte ha något val. Men det hade inte varit rätt gjort mot min gamle kompis. I mitt jobb ser jag alltför många som väntar alldeles för länge. En annan sak som gjort Tangos liv lite ensammare här på slutet är det att han nästan inte hörde någonting längre. Det gjorde också att han hade svårare att orientera sig och kunde tappa bort sig i skogen om han var lös.
Jag kommer inte att glömma Tango. Han är nog den av mina hundar som givit mig de flesta gråa håren, men också så många härliga stunder. Hans stora viltintresse var ett ständigt orosmoment och jag har väntat på honom fler gånger än jag vill minnas medan han har dragit runt på egen hand i skogar och en gång på fjället! Ja, det är två gånger som jag har tappat honom på fjället, men bara en gång efter ren. Han försvann med packväskor och allt och var borta åtta timmar! Att han var utan packväskor gjorde inget när han äntligen kom tillbaka. Vid det laget var jag inte ens arg, bara väldigt tacksam över att få igen honom.
Vintertid var han min villiga draghund som aldrig gav upp hur jobbigt det än blev. Den fjälltur då han faktiskt inte hängde med var den gången jag förstod på allvar att Tango höll på att bli gammal. Vi fick vända tillbaka, för när backarna började orkade Tango inte dra lasten uppför. Ett par månader senare gjorde han sin sista riktiga fjälltur - då med betydligt mindre last i pulkan, bättre före och mindre branta backar, och det gick bra. Det var i februari i fjol.
Soluppgång i Lunndörren i februari
Tanga hade alltid en fantastisk arbetslust. Alltid lika entusiastisk! Åren jag tävlade med honom släpade han mig runt spåren och jag kunde bara koncentrera mig på var jag skulle sätta fötterna. Söket var lika roligt. Ända till slutet blev han jätteglad när vi svängde in på klubben och han gick långsamt bort från planerna för att rasta och fort tillbaka i hopp om att få träna lite. T.o.m. den sista dagen blev han pigg och glad när han förstod att han skulle få spåra. Men när han redan efter första pinnen ville ha bollen och avsluta spåret, då var det inte likt min gamle kompis. Alltid annars har han velat fortsätta att spåra även sedan jag selat av honom.
Älskade Tango, det finns så mycket att berätta. Tomrummet du lämnar efter dig går inte att fylla, du är ingen man glömmer i första taget. Snäll och entusiastisk, en trogen kamrat. Jag är tacksam att du fick bli pappa så att något av dig lever kvar. Jag hoppas att du hittar igen dina kompisar som gått före dig, och jag hoppas att vi möts igen!
Aktiv med hund
Jag har känt mig ganska trött och oinspirerad att sätta igång med träningen och försöka anmäla till nya tävlingar. Til förra helgen hade jag ändå bestämt att nu var det dags att sätta igång. Och då, helt oväntat, fick jag erbjudande att hoppa in på en kurs med Åsa Lövberg (Löfberg?). Det passade ju utmärkt, och blev mycket inspirerande!
Så jag tränade lydnad med ffa Hilda, men även Salsa fick vara med på ett hörn. Och eftersom Helen med Skoj också var med så fick jag lite nyttiga tips om hur man börjar träna med valpen. Konstigt nog hinner jag glömma mellan varje hund hur det var att starta med en valp. Kursen sträcker sig egentligen över fyra helger under året, och jag har missat de två första gångerna. Men två helgkurser med en skicklig instruktör är inte fy skam och jag ser redan fram emot nästa tillfälle i oktober.
På tisdagen var jag ledig, och då passade jag på att träna spår med tre av hundarna. Eftersom min kompis Katarina också var ledig kunde vi träna tillsammans, vilket alltid är trevligt. Jag lade spår åt hennes boxer Niak och åt Hilda, Katarina lade spår åt Salsa och Toka. Alla spårade bra utom Salsa.... hon som ska föreställa elithund! När Salsa vill, spårar hon som en gud, vill hon inte kan man irra omkring hur som helst i skogen. Som tur är brukar hon tycka att det är spännande med nya spårmarker och spårläggare på tävling, så då brukar det gå bra - oftast.
Toka var riktigt duktig! Hennes spår är ju mest på lek, men det är ändå roligt om det går bra. Jag har väl spåret 4-5 gånger med henne, bara korta korta spår. De första spåren var kanske t.o.m. lite väl korta, för hon hann nästan inte förstå vad vi gjorde förrän spåret var slut. Det finns säkert väldigt många olika sätt att lära in spår, men jag har gjort på följande sätt:
Jag har gått 10-25 meter från vägen eller stigen ganska rakt in i skogen, och i slutet har jag lagt en leksak. Toka har suttit i bilen. Efter 5-25 minuter har jag tagit ut Toka, visat henne på början av spåret (pekat i marken) och om hon har börjat spåra (eller bara gå i rätt riktning) har jag följt efter. Om hon släpper spåret och tittar på mig, gör jag ingenting, inte heller om hon går åt fel håll. Jag står bara stilla. Möjligen pekar jag i marken där spåret går om det verkar som om Toka tappat intresset/koncentrationen helt. När hon kommer till leksaken försöker jag leka lite med henne.
Toka har varit ganska intresserad av spåret, men inte alls av leksaken i slutet, så förra gången provade jag att lägga lite godis i spåret. En Frolic var 5:e-10:e meter, och då blev hon väldigt intresserad av att spåra och ville bara fortsätta när vi kom till slutet. Idag fick Katarina först leka lite med Toka med en pinne i ett snöre, och sedan gå ut spåret. Under tiden fick Toka vänta i bilen.
Jag satte på henne en sele med lina denna gången, för jag var rädd att hon skulle rusa iväg när hon fick börja spåra. Men när Katarina kommit tillbaka och Toka fick börja spåra så var hon så noga, så noga. Vid två tillfällen tappade hon spåret, ena gången löste hon det helt själv, andra gången med aningen hjälp från mig. Att hon hade på sig sele för första gången och att Katarina gjorde oss sällskap brydde hon sig inte alls om. Pinnen i snöret på slutet var inte intressant den här gången heller, fastän hon lekte med den innan Katarina gick iväg. Så nu ska matte ut och leka mycket med valpen i skogen, och ha med roliga leksaker. Hemma går det ju bra att kampa och hämta bollar och andra leksaker, varför inte i skogen?
Under tiden vi var i skogen och tränade spår, låg Tango hemma i trädgården och sov. I alla fall sov han när vi for, och när jag kom tillbaka hade han vänt sig men låg annars på samma plats och sov. Gamle gubben, det känns som om han är på väg från oss. Han blir sakta men säkert allt mer stel och ofärdig, sover mer och mer, och verkar inte ens tycka att promenader är speciellt roliga längre. Det är svårt att veta när det är dags att sätta punkt, när försämringen kommer sakta smygande.
Nu när jag jobbar nästan full tid igen, hinner jag inte med mycket annat än jobb och hundar. Under sommaren är det dessutom extra mycket på jobbet när hälften har semester och stackars semestervikarier ska försöka fylla hålrummen - i den mån det alls finns vikarier. Lilla Toka sköter sig exemplariskt på jobbet, ligger snällt och sover i sin stora bur tills jag tar ut henne på raster och luncher. Sedan är hon väldigt aktiv på kvällarna! Hon är duktig på att roa sig själv men ibland blir det med olämpliga sysselsättningar. Vi går alltid en ordentlig promenad i skogen direkt efter jobbet, men det är inte tillräckligt för att trötta ut valpen. Träning blir det inte varje dag för det orkar inte matte.
Men nu ska vi ut och aktivera hundar.
Så jag tränade lydnad med ffa Hilda, men även Salsa fick vara med på ett hörn. Och eftersom Helen med Skoj också var med så fick jag lite nyttiga tips om hur man börjar träna med valpen. Konstigt nog hinner jag glömma mellan varje hund hur det var att starta med en valp. Kursen sträcker sig egentligen över fyra helger under året, och jag har missat de två första gångerna. Men två helgkurser med en skicklig instruktör är inte fy skam och jag ser redan fram emot nästa tillfälle i oktober.
På tisdagen var jag ledig, och då passade jag på att träna spår med tre av hundarna. Eftersom min kompis Katarina också var ledig kunde vi träna tillsammans, vilket alltid är trevligt. Jag lade spår åt hennes boxer Niak och åt Hilda, Katarina lade spår åt Salsa och Toka. Alla spårade bra utom Salsa.... hon som ska föreställa elithund! När Salsa vill, spårar hon som en gud, vill hon inte kan man irra omkring hur som helst i skogen. Som tur är brukar hon tycka att det är spännande med nya spårmarker och spårläggare på tävling, så då brukar det gå bra - oftast.
Toka var riktigt duktig! Hennes spår är ju mest på lek, men det är ändå roligt om det går bra. Jag har väl spåret 4-5 gånger med henne, bara korta korta spår. De första spåren var kanske t.o.m. lite väl korta, för hon hann nästan inte förstå vad vi gjorde förrän spåret var slut. Det finns säkert väldigt många olika sätt att lära in spår, men jag har gjort på följande sätt:
Jag har gått 10-25 meter från vägen eller stigen ganska rakt in i skogen, och i slutet har jag lagt en leksak. Toka har suttit i bilen. Efter 5-25 minuter har jag tagit ut Toka, visat henne på början av spåret (pekat i marken) och om hon har börjat spåra (eller bara gå i rätt riktning) har jag följt efter. Om hon släpper spåret och tittar på mig, gör jag ingenting, inte heller om hon går åt fel håll. Jag står bara stilla. Möjligen pekar jag i marken där spåret går om det verkar som om Toka tappat intresset/koncentrationen helt. När hon kommer till leksaken försöker jag leka lite med henne.
Toka har varit ganska intresserad av spåret, men inte alls av leksaken i slutet, så förra gången provade jag att lägga lite godis i spåret. En Frolic var 5:e-10:e meter, och då blev hon väldigt intresserad av att spåra och ville bara fortsätta när vi kom till slutet. Idag fick Katarina först leka lite med Toka med en pinne i ett snöre, och sedan gå ut spåret. Under tiden fick Toka vänta i bilen.
Jag satte på henne en sele med lina denna gången, för jag var rädd att hon skulle rusa iväg när hon fick börja spåra. Men när Katarina kommit tillbaka och Toka fick börja spåra så var hon så noga, så noga. Vid två tillfällen tappade hon spåret, ena gången löste hon det helt själv, andra gången med aningen hjälp från mig. Att hon hade på sig sele för första gången och att Katarina gjorde oss sällskap brydde hon sig inte alls om. Pinnen i snöret på slutet var inte intressant den här gången heller, fastän hon lekte med den innan Katarina gick iväg. Så nu ska matte ut och leka mycket med valpen i skogen, och ha med roliga leksaker. Hemma går det ju bra att kampa och hämta bollar och andra leksaker, varför inte i skogen?
Under tiden vi var i skogen och tränade spår, låg Tango hemma i trädgården och sov. I alla fall sov han när vi for, och när jag kom tillbaka hade han vänt sig men låg annars på samma plats och sov. Gamle gubben, det känns som om han är på väg från oss. Han blir sakta men säkert allt mer stel och ofärdig, sover mer och mer, och verkar inte ens tycka att promenader är speciellt roliga längre. Det är svårt att veta när det är dags att sätta punkt, när försämringen kommer sakta smygande.
Nu när jag jobbar nästan full tid igen, hinner jag inte med mycket annat än jobb och hundar. Under sommaren är det dessutom extra mycket på jobbet när hälften har semester och stackars semestervikarier ska försöka fylla hålrummen - i den mån det alls finns vikarier. Lilla Toka sköter sig exemplariskt på jobbet, ligger snällt och sover i sin stora bur tills jag tar ut henne på raster och luncher. Sedan är hon väldigt aktiv på kvällarna! Hon är duktig på att roa sig själv men ibland blir det med olämpliga sysselsättningar. Vi går alltid en ordentlig promenad i skogen direkt efter jobbet, men det är inte tillräckligt för att trötta ut valpen. Träning blir det inte varje dag för det orkar inte matte.
Men nu ska vi ut och aktivera hundar.