Turbulens

Salsa, Hilda och Toka väntar på att fikarasten ska ta slut.

Min kompis Katarina och jag har precis kommit hem efter vår årliga decembertur till fjällen. Dvs, vi satsar varje år på att göra en tur i december, men det är inte varje år som vi tar oss upp.

Det kan vara för lite snö, regna eller för blåsigt osv. Ett par år har det varit så mycket snö att vi knappt tagit oss upp. Vi fick vända ett år när Tango började bli gammal, för han orkade inte dra pulkan i lössnön. En annan gång var det Katarinas Niak, som blev ganska trött på slutet trots att matte drog pulkan själv ett par kilometer. Men den gången kom vi i alla fall fram.

I år såg det hotfullt ut dagen innan. Katarina drog på sig någon magåkomma och låg hemma i sängen, och det har snöat mycket i våra trakter i år så vi fruktade en mycket tung tur i lössnö. För säkerhets skull lämnade Katarina den numera äldre herren Niak hemma, och lånade en skakel så att hon kunde dra sin pulka själv. Hon ville inte låta den 1½-årige Vide börja dra last riktigt än. Vi var också inställda på att vi kanske skulle behöva vända om det blev för tungt.

Men, vilken tur vi hade - och vilken tur det blev! Det fanns skoterspår hela vägen upp, så vi klarade av uppfärden på 3½ timme inklusive fikapaus! Med Toka i lina, Salsa och Hilda framför pulkan och Vide i lina framför Katarina med pulka, så fick vi god draghjälp. Sedan kunde både vi och hundarna vila nästa dag med bara en kortare utflykt, och njuta av fjällvärlden.


Tervbus på en rastningstur vid stugan.

Nerfärden blev också rekordsnabb. Jag tror den gick på lite drygt två timmar inklusive fikapaus... Vide och Toka skötte sig jättefint! Vide drog så att Katarina fick bromsa trots att det var både hon själv och en pulka bakom. Toka klarade galant att dra och att hålla sig på spåret framför matte nästan hela tiden. Helt kunde hon inte låta bli att undersöka spännande älgspår och annat som korsade spåret, men hon skötte sig nästan bättre än vad både Hilda och Salsa hade gjort i samma situation.


Toka och Vide drar sista biten ner från fjället.

Hilda och Salsa gjorde också ett utmärkt jobb. Eftersom väderlekstjänsten först hotat med sträng kyla så hade vi med oss rejält med varma kläder, så packningen var ganska tung i år. Dessutom fick de ta Vides mat för att inte Katarina och Vide skulle få för tungt. Men tjejerna kämpade på, och det var bara allra sista biten på vägen upp som de började ta det lite lugnt i uppförsluten.

Nu blev det inte alls så kallt utan höll sig mellan 2-10 minusgrader - ganska perfekt egentligen. Det blev en riktigt lyckad decembertur i år.

Det verkar vara dåligt med valpar i Hildas mage. Det blir en sista koll till veckan, syns inget då så får jag nog ge upp hoppet om valpar i vår. Eftersom vi inte är så många på våra jobb, måste jag ändå ta ut min "valpledighet" som planerat, och kan inte ändra mig och para någon annan av tikarna. Det räcker inte semestern till. Men, kanske finns det någon liten bebis därinne i alla fall......