Turbulens

Semester, vinter, snö och kompisar som gillar fjällen. Vad kan det bli annat än en fjälltur?


foto Katarina Engevall

I veckan som var fick jag besök av en hundkompis. Jag tog henne direkt från tåget till skidspåret och en liten runda på 5 km. Jag hade tänkt att vi skulle göra sällskap; jag med Toka och hon med sin hund Icka. Men medan Toka var på vanligt springhumör så tyckte Icka att det kunde gott räcka med ett trevligt promenadtempo, så jag lämnade helt oartigt Eva i spåret och försökte skejta med mina längdåkningsskidor. Eva njöt av turen i mera måttligt tempo.

Dagen efter gjorde vi om det, men då hann jag nästan med två varv på skate-skidor på Evas ena runda. (Visst låter det något, jag åkte en mil skate! Verkligheten är ju liiite mindre tjusig, halva tiden försöker jag hålla balansen medan hundarna löper som hade de eld i baken, andra halvan ser jag väl ut som den oskickliga nybörjare jag är och i uppförsluten blir det snarare skidgång än skidåkning.) Och det är en väldigt skillnad på att få draghjälp av en eller två galna tervar, och att skida fram för egen maskin med en hund som gärna håller samma tempo som en själv men inte fortare.

Efter två dagars "träning" blev det avfärd mot Vålådalen och därifrån skidor till Lunndörrsstugan. Vädret var ganska milt men lite mulet. Jag hade bara med mig Hilda den här gången, för hundrummet i Lunndörren är inte stort och de andra hade ju varsin hund med sig. Det var Hildas debut som ensam dragare av min packning.



Vi hade bara lätt last och köpte det mesta av maten i fjällstugan (nu finns stugvärdarna på plats). Men först begrep inte Hilda hur det skulle gå till att starta alldeles själv, det var ju tungt ju! Och jag blev lite förskräckt - hade jag lastat pulkan för tungt? Men efter en trög start så var det inga problem och Hilda insåg att det gick lika bra som när morsan hjälper till.

Hilda fick ha fleecesockar på baktassarna, för jag hade klippt bort för lite päls mellan tårna veckan innan och Hilda hade fått sår i tassarna av fastfrusna isklumpar. Att det skulle bli så illa har jag faktiskt inte varit med om tidigare. Jag hade inte velat klippa pälsen för kort, för det var ju så kallt ute och jag tänkte att lite kort päls skulle värma men inte räcka till för att snön skulle fastna. Pyttsan!

(Fleecesockar fungerar alldeles utmärkt, tills hundarna ska flänga fram i djupsnö. Då är risken stor att en eller annan försvinner spårlöst. Det gick åt ett par på den här turen också.)



Dag två gjorde vi en utflykt uppåt Lunndörrspasset i strälande solsken och klarblå himmel. Temperaturen höll sig mellan 5 och 10 minusgrader, men det drog lite kallt i passet. Mot kvällen blåste det upp rejält och nästa morgon kändes det inte lockande att ge sig av. Men efter ett par hundra meter nedför mot skogen så blev det nästan vindstilla och betydligt mer behagligt.

På nedfärden fick Katarinas Vide prova på att vara draghund en bit. Det gick som synes alldeles utmärkt! Till nästa år har Katarina en ny stark draghund på fjället, och Niak får bli pensionär. Jag har tänkt köra in Toka i vinter också, även om Salsa verkar alldeles för pigg för att gå i pension än. Och Hilda bör ju ha många år kvar än. Men eftersom mina hundar är ganska små så är det inte fel med ett tvåspann, och ibland är det bra med en hund i reserv.



Väl hemma igen slog en elak förkylning till, så nu har jag understimulerade hundar och är ganska uttråkad själv. Visst är det kul att kunna följa skidskytte-VM och skid-VM på TV, men det är ännu roligare att åka själv!