Turbulens

December 2008

För mig har år 2009 fått en kanonfin start. Det såg inte så lovande ut, slutet på förra året bestod av små missöden och klantigheter men till sist ordnade det sig. Så här gick det till...

Jag hade kommit överens med en kompis att åka och fira nyår hos henne. Allt eftersom resan närmade sig, insåg jag att det skulle bli en bilresa om 40-45 mil samt att jag skulle måsta köra hem nyårdagen. Hmm, det kändes allt mer motigt. Lång resa, mörkerkörning och halt väglag är en kombination som ger mig kalla kårar numera. Så jag ringde upp min kompis - lyckligtvis var hon förstående - och sa att jag inte skulle komma trots allt. Men det kändes väldigt trist att vara en sådan svikare.

Vad skulle jag då hitta på istället? Fjälltur? Nja, inte med tre hundar nu när det är vintersäsong och risken är stor att det blir trångt i stugorna. Låna stuga av någon kompis? Jo visst, men jag känner ingen som har stuga. Stanna hemma, det går det också. Problemet är smällarna, förstås. Inte för att mina hundar bryr sig, i alla fall är Hilda och Salsa fullkomligt ointresserade av raketer, smällare och skott. Toka var helt obekymrad i fjol, hon med, och skottfast på MH:t var hon. Men man är alltid lite rädd att någonting ska hända - en smällare kastas mot hunden "på skoj" osv.

Kvällen innan nyårsafton ringde Katarina och sa att hon hade fått tag på en stuga att hyra i Vålådalen, och ville jag följa med? Självklart! På nyårsaftons förmiddag körde vi så iväg, i var sin bil. Jag hann bara köra i ca en kvart så kom jag på att jag hade glömt kompostgallren som vi skulle ha för att skilja hundarna åt i huset. Alltså fick jag vända och åka och hämta dem, medan Katarina fortsatte.

När jag hade kommit till Järpen ringde Katarina på mobilen och var förtvivlad. Hon hade kommit till Undersåker när hon kom på medicin som hon hade glömt kvar på köksbordet! Det var bara för henne att vända om, för det var något hon inte ville vara utan. Elände, en omväg på 20 mil är ju inget man drömmer om. Lyckligtvis kom jag på efter en stund att apoteket i Åre kanske skulle kunna vara öppet - det var det, så Katarina behövde "bara" åka 5 mil extra.

Under tiden kom jag fram till Vålådalen och installerade mig i det lilla huset. Eftersom Katarina dröjde så bestämde jag mig för att åka en sväng med Hilda och Salsa, så skulle jag kunna ta Toka och åka tillsammans med Katarina när hon kom.

Vi fick en fin tur, ända tills Salsa surnade till på att Hilda trängde henne i spåret när de sprang i full fart, och skulle ge henne ett tjuvnyp. Hilda hoppade ut i lössnön och där blev det tvärstopp, Salsa stannade till i spåret för att se vart hon tog vägen - och så låg jag i lössnön efter att ha kört på Salsa! Nåja, förutom lite besvär att komma upp och lite snö att borsta av så verkade ingen av oss ha kommit till skada. Resten av turen blev lugnare.

När jag kom tillbaka till huset var Katarina redo för en skidtur. Jag bytte hundar och hade på lite mer valla på skidorna. Då säger Katarina - men vad har hänt! Här är ju rena blodbadet! Snön var alldeles full av blodfläckar där Toka var. Det visade sig att hon hade rivit loss en klokapsel och skadat en annan klo på samma tass. Det måste ha hänt på gallertrappan till huset, för Toka tyckte den var lite läskig och satsade på ett jättehopp ner från trappen. Stackars lilla Toka!


Toka spanar in fotografen, Katarina Engevall

Nu har hon ju en matte som inte tycker att lite blod är något att hetsa upp sig över, och snön är ju ren, så vi åkte en liten tur i alla fall. Och det slutade snart att blöda, ända tills vi skulle över en bro. De som gör broar i fjällen, måtte ha glömt att det kan bli aktuellt att ta sig över broarna även vintertid. Varför är det så stora mellanrum mellan plankorna så att en skida precis kommer emellan? Och hundtassar! Katarina körde ner skidan och Toka tassen varpå det förstås började blöda alldeles förskräckligt igen. Dessutom tog hon ett jätteskutt ner från bron när det hände, och det var ett under att inte jag ramlade med huvudet före ner i bäcken när rycket i linan kom!

Efter det åkte jag inte så mycket längre utan Toka och jag for hemåt. Sedan blev det tassbandage på (det blödde igenom på en gång) och jag har lagt till ett måste på listan med saker att ha i förstaförbandspåsen - värktabletter till hundarna! Såna hade jag inga, så Toka fick klara sig utan. Det märktes att hon hade ont, för hon var (och är) ganska dämpad inne. Ute är det full fart i alla fall.

Resten av kvällen var i alla fall bara trevlig. Vi åt middag på hotellet - jättegott! - vilade en stund efter maten, löste korsord och skålade så småningom in det nya året i champagne. Fyrverkeriet var föredömligt kortvarigt, och hundarna skällde lite men verkade inte rädda. Fyrverkeriet började inte före tolv heller, så vi kunde rasta hundarna i lugn och ro en timme innan.

Idag vaknade vi sent. Det hade snöat under natten, och var väldigt vitt och fint. När vi så småningom kom iväg på skidtur, åkte vi milspåret med Hilda och Salsa samt Vide. Det var ganska mjukt i spåret och inte så bra glid, men hundarna drog som bara den, så vi fick en härlig tur. Solen tittade fram en stund också. Sedan tog vi Niak och Toka på en lite lugnade tur. Då åkte vi ett opreparerat spår, men där var glidet faktiskt mycket bättre och det blev en helt underbar tur. Toka hade fått låna en hundsocka i fleece, och verkade tycka att det var jättekul att få springa och dra. Niak var också pigg och framåt, så det gick så lätt i spåret.


Från decemberturen, foto Katarina Engevall

Sedan var det dags att packa ihop och fara hem. Men en bättre början på år 2009 kunde jag nog inte ha önskat mig!