Ännu en tävling
Hilda ser fram emot ljusare tider
Ja, vi kom med på ytterligare en tävling i elitspår. Och misslyckades ännu en gång. Men den här gången får jag nog ta på mig hela skulden.
Hilda gick lite långsamt ut i runtan men hittade spåret och började spåra. "Bakspår, tillbaka till rutan!", ånej tänkte jag. Vi vände och Hilda tog spåret åt andra hållet - men gick hon egentligen på spåret? tänkte jag. Hon är ju lite vid sidan om nu! Hilda spårade på, mycket runt buskar o små träd blev det - vad hon vinglar, tänkte jag. In i skogen, snårigt var det och mycket älgspillning fanns det. Inte nu igen! tänkte jag. Här har väl ingen spårläggare gått.
Tog av Hilda från spåret och virrade omkring en stund tills Hilda såg ut att börja spåra igen. Så här nära vägen kan det väl inte gå, tänkte jag. Efter en lång stund hittade Hilda en apport - åh vilken tur! På spåret igen, sakta sakta. Spårar hon verkligen, tänkte jag. När vi bara fått en pinne på 15-20 minuter och Hilda fortfarande gick fot om fot framåt, så bröt jag.
Konstigt att det inte gick bra, eller hur? Med den inställningen från mattes sida är det snarare ett under att hunden spårar alls. Och hon var på väg åt rätt håll, förstod jag senare. Så nu ska matte träna på sin attityd, och visa Hilda att matte blir jätteglad bara av att vara i skogen! Förut har jag tyckt att det är skitkul bara att få gå ett helt nytt spår som man inte behövt gå ut själv - var tog den känslan vägen? Min prestationsångest har tagit bort spårglädjen hos hunden.
Gick ett kort spår idag, och Hilda var jättetänd. Låg på i linan och jobbade som bara den. Så visst kan hon och vi ska få tillbaka den spårglädjen på tävling också, har jag tänkt.
Glädjande nyheter är att Busa gått på MH idag med godkänt på skotten! Lilla Busa gjorde det jättebra, för dels har det varit nästan omöjligt för hennes matte att få till någon skotträning, och dels var det inte matte utan en för Busa helt okänd person som gick med henne på MH:t!
Men Busa är en otroligt vänlig själ som glatt följer med och vill samarbeta med den som håller i kopplet. Att hon inte tog för sig och sprang iväg efter lilla bytet eller ut till figuranten på avståndsleken är kanske inte så konstigt, med tanke på att hon inte alls kände den som gick med henne. Men hon lade heller inte på sig någon rädsla alls utan var lika glad och tillitsfull ända till slutet av banan - och efteråt! Domaren lär ha varit imponerad! Jag är det definitivt!
Busa har vuxit till sig också, och ser riktigt fin ut numera - om jag ska döma efter de bilder som Gunilla skickat (och som jag tyvärr inte hittar igen på datorn just nu). Hon var fortfarande lite tunn förra sommaren när jag såg henne, men hon har blivit kraftigare. Fint huvud har hon alltid haft, och en härlig röd färg.
Sedan har Tokas kompis Vide fått uppflytt ur appellen! Här kommer bilden som Katarina inte ville skicka till boxerklubben...:
Puss på dig!
Toodilooo!
Ha ha ha, jag diggar verkligen bilden på boxerkompisen Vide och hans matte! Matte ser ut att göra en fin imitation av Vide. ;-)))
Det var verkligen att beundransvärt av Busa att gå hela MH-banan med okänd förare och dessutom tycka hela situationen var helt OK. :-) Dutti kicka!
Men vet du en sak Ingrid? Det faktum att du så lätt ser var knövlet på de senaste spårtävlingarna härstammar ifrån, är ju en tydlig föraning om att du kommer att lösa det på ett bra sätt också. :-)
Som sagt; jag hejjar på ER! :-D
Tycke det var helt fantastiskt att lilla Busa fixade MH på egna tassar!
Ingen jag har pratat med, och det är många det, bland annat ett antal domare.
Har någonsin hört talas om något liknade.
Jag kan tyvärr inte gå….
Hon som var avtalad att gå med Busa och som Busa kände lämnade återbud.
Jaha vad gör man nu då???
Busa skulle gå som 4:de hund, så jag försökte ringa Ingrid och fråga hur vi skulle göra…
Gick ej att få tag i henne (visade sig sedan att jag hade fel mobilnumer)
Busa har aldrig hört skott, bortsätt från nyårs smällar och EN säger en gång vid en skjutbana
Inte ens lönt att försöka liksom…
Första hundens skott tog vi på lite väl långt avstånd, tänkte att det var bäst och så släppte jag henne med Bööna som moraliskt stöd.
Ingen reaktion alls tror inte hon la märke till det överhuvudtaget, var troligen på tok för långt avstånd.
Sedan satte jag mig precis utanför banan max 10 m från skotten.
Andra hundens skott såg man att hon tyckte lät lite mycket, inte direkt rädd, men osäker på vad det var.
Inte bra, bara en hund till sedan var det ju Busas tur, OM jag nu hittade någon som kunde gå med henne förstås…
Jag ringde och ringde till Ingrid….
3:de hundens skott ungefär likadant, ringde Ingrid igen och igen…
Nu var det ju Busas tur!!!!
Skulle precis säga åt testledaren att vi avstod.
Då dök det upp en som sa sig vara villig att gå med henne!
Men, men, de kände ju inte varandra…
I vart fall hon tog Busa i kopplet och gick fram till testledaren.
Matte flydde vågade inte titta….
Håll mig borta tills jag beräknade att de nog var dags för skotten och körde tillbaks.
De var precis på väg ut ur skogen mot fältet där skotten gick.#Hu#
Tyvärr kom inte mindre än 3 personer fram till mig och började prata #mrrrr#
Försökte säga att jag inte vågade prata, Busas hörsel är det liksom inget fel på….#Idioter#
Med andan i halsen såg jag att hon släpptes för skotten, helt övertygad om att hon skulle springa till mig….
Men det gick som ni förstår bra!
Lycklig matte!
När allt var klart och de var på väg mot mig, så ropade jag till hon som gick med Buset, släpp henne så ropar jag på henne!
Tror ni att hon sprang mot matte???
Icke sa Nicke var vist betydligt intressantare saker på fältet (läs kanninner)
Så där stod jag snoppen och såg en ivrigt viftande svans fara ut på fältet.
Domaren sa att hon var djupt imponerad av denna hund, som inte byggt på sig överhuvudtaget, utan var exakt likadan när hon gick in på banan som när de kom ut
Busa fick en hel paket av mamma Scans köttbullar förstås!
Och matte kunde äntligen andas igen!
Så stolt så stolt över lilla Buset!