Fjälltur
Äntligen kunde vi komma iväg på en vinterfjälltur! Decemberturen som kompisen och jag brukar försöka ordna, fick ställas in pga snöbrist. Sedan blev det strul med Hildas parning; det dröjde innan hon kom igång ordentligt med löpet och jag hann planera och ställa in flera möten med hanhunden innan det äntligen blev dags.
Men nu är Hilda lyckligt parad, kompisen och jag var lediga samtidigt och det hade blivit vinter på riktigt. Och det var tidigt nog i dräktigheten så att Hilda och Salsa skulle kunna gå i tvåspann för första gången och dra pulkan . Tango har blivit pensionär i år. Annars har han varit min stadiga kompis och draghund på vinterfärderna. Salsa och han drog tillsammans en vinter, men de passade inte riktigt ihop och det var enklare att låta den rutinerade herrn dra ensam.
Dagen D var vädret lite hotfullt. Kraftig vind, ett par plusgrader och regn bitvis på vägen till Vålådalen. Men väl framme hade temperaturen sjunkit till ett par minus, och vinden skulle vi få i ryggen. Men det blev ganska tungt att ta sig upp. Det var väldigt vackert med orörd snö, men inga skidspår gjorde att jag och kompisen fick turas om att gå först och spåra medan hundarna fick pulsa i våra spår. Vi skulle upp till Lunndörren där STF har stugor man kan bo i.
Till min glädje fungerade Hilda och Salsa utmärkt ihop! Salsa som har mer rutin fick gå först, men Hilda skötte sig med den äran och kämpade på hon också. Ingen av dem såg ut att vila sig på den andras bekostnad, trots att det var kämpigt i den lösa snön. Kompisens boxerhane, som var ensam om att dra sin mattes pulka, blev ordentligt trött mot slutet trots att matte drog pulkan själv några kilometer av vägen. Men vi kom upp och hade sådan tur att stugan var uppvärmd när vi kom. Vi såg inga färska spår, men någon måste ha övernattat natten innan.
Vi stannade två nätter och bara njöt av stillheten och den vackra naturen. Fördelen med att ha hundar som drar det mesta av packningen i pulka, är att man kan ha med sig lite lyxigare mat. Ska man bära allt på sin egen rygg blir det mest torrskaffning!
Jag fick lite dåligt samvete för att jag hade tagit med mig Hilda. Hn hade börjat må illa på morgnarna alldeles innan vi gav oss av, och väl på fjället matvägrade hon. Hon åt lite renskavspytt, lite köttfärssås och lite smörgåsmat. Hundmaten kräktes hon bokstavligen av!
Färden ner blev något av en upprepning. Det snöade medan vi var uppe,så våra spår var till största delen utraderade. Vinden hade turligt nog vänt så vi fick medvind igen. Det var lite kallare och sista biten var snön så kärv att skidorna knappt gled alls. Men det var ändå ite lättare ner än upp, och hundarna var inte lika trötta när vi kom fram till bilen.
Nu ska Hilda få ta det lugnare fram till valpningen. Lite lydnadsträning, promenader istället för skidturer och allmänt mys. Hennes mage börjar bli lite större redan, och tack och lov har hon fått tillbaka aptiten. Matte är nöjd nu när hon fått sin vinterfjälltur!
Men nu är Hilda lyckligt parad, kompisen och jag var lediga samtidigt och det hade blivit vinter på riktigt. Och det var tidigt nog i dräktigheten så att Hilda och Salsa skulle kunna gå i tvåspann för första gången och dra pulkan . Tango har blivit pensionär i år. Annars har han varit min stadiga kompis och draghund på vinterfärderna. Salsa och han drog tillsammans en vinter, men de passade inte riktigt ihop och det var enklare att låta den rutinerade herrn dra ensam.
Dagen D var vädret lite hotfullt. Kraftig vind, ett par plusgrader och regn bitvis på vägen till Vålådalen. Men väl framme hade temperaturen sjunkit till ett par minus, och vinden skulle vi få i ryggen. Men det blev ganska tungt att ta sig upp. Det var väldigt vackert med orörd snö, men inga skidspår gjorde att jag och kompisen fick turas om att gå först och spåra medan hundarna fick pulsa i våra spår. Vi skulle upp till Lunndörren där STF har stugor man kan bo i.
Till min glädje fungerade Hilda och Salsa utmärkt ihop! Salsa som har mer rutin fick gå först, men Hilda skötte sig med den äran och kämpade på hon också. Ingen av dem såg ut att vila sig på den andras bekostnad, trots att det var kämpigt i den lösa snön. Kompisens boxerhane, som var ensam om att dra sin mattes pulka, blev ordentligt trött mot slutet trots att matte drog pulkan själv några kilometer av vägen. Men vi kom upp och hade sådan tur att stugan var uppvärmd när vi kom. Vi såg inga färska spår, men någon måste ha övernattat natten innan.
Vi stannade två nätter och bara njöt av stillheten och den vackra naturen. Fördelen med att ha hundar som drar det mesta av packningen i pulka, är att man kan ha med sig lite lyxigare mat. Ska man bära allt på sin egen rygg blir det mest torrskaffning!
Jag fick lite dåligt samvete för att jag hade tagit med mig Hilda. Hn hade börjat må illa på morgnarna alldeles innan vi gav oss av, och väl på fjället matvägrade hon. Hon åt lite renskavspytt, lite köttfärssås och lite smörgåsmat. Hundmaten kräktes hon bokstavligen av!
Färden ner blev något av en upprepning. Det snöade medan vi var uppe,så våra spår var till största delen utraderade. Vinden hade turligt nog vänt så vi fick medvind igen. Det var lite kallare och sista biten var snön så kärv att skidorna knappt gled alls. Men det var ändå ite lättare ner än upp, och hundarna var inte lika trötta när vi kom fram till bilen.
Nu ska Hilda få ta det lugnare fram till valpningen. Lite lydnadsträning, promenader istället för skidturer och allmänt mys. Hennes mage börjar bli lite större redan, och tack och lov har hon fått tillbaka aptiten. Matte är nöjd nu när hon fått sin vinterfjälltur!
Kommentarer
Trackback