En ljusning
I alla fall ur min synvinkel så har det ljusnat lite. Igår kom det lite snö, och det är otroligt vilken skillnad det gör på mörkret. Utan snö så sugs liksom allt ljus - från gatlyktor, billyktor mm - bara upp i kvällsmörkret. Men med lite snö på marken så sprids samma ljus omkring, och det blir halvmörkt och skuggor istället för ett kompakt mörker.
Och sedan har Hilda (äntligen) kommit igång ordentligt med löpet. Inget höglöp än (suck), men definitivt ett riktigt löp. Jag började bli rädd att hon skulle sluta helt och vänta ett par veckor innan hon kom igång ordentligt. En del tikar gör så. Men så illa blev det inte. Och med illa, menar jag mest att min planering skulle bli helt åt skogen. Jag måste ju förvarna min chef om kommande valpledighet och helst ska det då inte sammanfalla med att någon annan ska vara ledig en längre tid samtidigt.
Det är bara att glädjas åt det vackra vädret och åt att hundarna mår bra. Cirrus och Hilda trivs bra ihop, och de andra har accepterat att han bor hos oss. Igår var jag ledig så att jag kunde gå ut med vovvarna i skogen i dagsljus.
Cirrus och Hilda ute i årets första snö
Och sedan har Hilda (äntligen) kommit igång ordentligt med löpet. Inget höglöp än (suck), men definitivt ett riktigt löp. Jag började bli rädd att hon skulle sluta helt och vänta ett par veckor innan hon kom igång ordentligt. En del tikar gör så. Men så illa blev det inte. Och med illa, menar jag mest att min planering skulle bli helt åt skogen. Jag måste ju förvarna min chef om kommande valpledighet och helst ska det då inte sammanfalla med att någon annan ska vara ledig en längre tid samtidigt.
Det är bara att glädjas åt det vackra vädret och åt att hundarna mår bra. Cirrus och Hilda trivs bra ihop, och de andra har accepterat att han bor hos oss. Igår var jag ledig så att jag kunde gå ut med vovvarna i skogen i dagsljus.
Cirrus och Hilda ute i årets första snö
Intet nytt på kärleksfronten
Ja, som ni förstår så har det inte hänt så mycket än. Hilda har inte kommit i höglöp än. Å andra sidan har det bara gått 3 veckor än, till Tokas kull tog det 5 veckor innan hon var i höglöp! Hon mår utmärkt, men hon har lite utdragna löp. Å andra sidan löper hon ju bara ca en gång per år, så det är ändå ganska lättsamt - utom just när man ska försöka planera en parning.
Cirrus tar det med ro. Igår var jag och hundarna ut i skogen och spårade och tränade uppletande. Cirrus har inte glömt hur man spårar - han tyckte det var jättekull! Han var noggrann i spåret och också noga med att leta reda på apporterna. Han blev kanske lite väl glad över apporterna, för det återstod bara flis av dem när han var klar. Men det bjöd jag så gärna på. Uppletandet fick han stå över, för jag tyckte det räckte att lägga fyra spår, valla en ruta och lägga ut fyra föremål tre gånger...
Toka och Hilda spårade utmärkt, de också. Salsa däremot tyckte spåret var skit, för jag hade inte lagt ut något godis i det den här gången. Hon får hög spårmotivation av mat i spåret, annars tycker hon spår är botten. Uppletandet däremot gick som en dans för Salsa. Hilda gjorde också ett bra uppletande, och Toka börjar så smått förstå vad det går ut på.
Idag har vi tränat lydnad. Toka ska få göra ett nytt försök i lydnadsettan snart, och den här gången känns det som om vi är väl förberedda i alla fall. Men jag har gett upp tanken på ett förstapris i lydnadsklass 3 med Hilda i år. De här parningsbestyren tar lite tid, så vi kommer att satsa på att få hög klass på momenten i brukseliten istället. Salsa har jag inga tävlingsplaner för just nu, så vi tränar bara lite som är kul.
Cirrus fick prova på att gå lite fot. Det gick bra när han inte kom av sig för de intressande dofterna på marken. Läggande och ställande under gång var han suverän på. Lade sig direkt, och stannade i steget! Imponerande - när tränade ni sist Åse? Inkallningen gick inte så bra, för jag gav nog fel kommande för att sitta kvar. Jag brukar säga "sitt kvar" till Salsa och Hilda men "stanna" till Toka. Vet inte vad jag sa till Cirrus, och så var det de där dofterna igen.. Men vid andra försöket gick det bra.
Annars så väntar vi bara på Hilda.....
Cirrus tar det med ro. Igår var jag och hundarna ut i skogen och spårade och tränade uppletande. Cirrus har inte glömt hur man spårar - han tyckte det var jättekull! Han var noggrann i spåret och också noga med att leta reda på apporterna. Han blev kanske lite väl glad över apporterna, för det återstod bara flis av dem när han var klar. Men det bjöd jag så gärna på. Uppletandet fick han stå över, för jag tyckte det räckte att lägga fyra spår, valla en ruta och lägga ut fyra föremål tre gånger...
Toka och Hilda spårade utmärkt, de också. Salsa däremot tyckte spåret var skit, för jag hade inte lagt ut något godis i det den här gången. Hon får hög spårmotivation av mat i spåret, annars tycker hon spår är botten. Uppletandet däremot gick som en dans för Salsa. Hilda gjorde också ett bra uppletande, och Toka börjar så smått förstå vad det går ut på.
Idag har vi tränat lydnad. Toka ska få göra ett nytt försök i lydnadsettan snart, och den här gången känns det som om vi är väl förberedda i alla fall. Men jag har gett upp tanken på ett förstapris i lydnadsklass 3 med Hilda i år. De här parningsbestyren tar lite tid, så vi kommer att satsa på att få hög klass på momenten i brukseliten istället. Salsa har jag inga tävlingsplaner för just nu, så vi tränar bara lite som är kul.
Cirrus fick prova på att gå lite fot. Det gick bra när han inte kom av sig för de intressande dofterna på marken. Läggande och ställande under gång var han suverän på. Lade sig direkt, och stannade i steget! Imponerande - när tränade ni sist Åse? Inkallningen gick inte så bra, för jag gav nog fel kommande för att sitta kvar. Jag brukar säga "sitt kvar" till Salsa och Hilda men "stanna" till Toka. Vet inte vad jag sa till Cirrus, och så var det de där dofterna igen.. Men vid andra försöket gick det bra.
Annars så väntar vi bara på Hilda.....
Ny rapport från kärleksfronten
Nu har Cirrus varit hela två dygn i det Turbulenta hemmet. Han verkar ta allt med ro och vara vänligt och glatt intresserad av det som händer omkring honom. I morse började han visst känna sig vuxen sin nya roll, och talade om för en tänkbar rival att han skulle hålla sig låångt borta från den store ledaren. Den lille taxen var dock fräck nog att ge svar på tal...
Han är en gentleman när det gäller damerna, Cirrus. Han är mycket intresserad av Hilda, men när hon säger att "Nu är det nog!", så backar han genast och försöker ställa sig in genom att lägga sig ner, pussa henne på nosen och säga att jag är så snäll så snäll. Och Hilda tror honom för hon säger inte ifrån speciellt ofta. Men någon kärleksakt tillåter hon inte, än.
Tänk att jag låter mig luras varje gång jag har planer på att låta para Hilda! Jag vet att hon löper sällan (en fördel när man vill tävla), jag vet att hon har har långa förlöp, och ändå sitter jag där på slutet och får ändra på alla planer! Salsa följde liksom handboken hon, löp en gång i halvåret i tre veckor och höglöp runt dag 12-15. Men Hilda är inte som Salsa, det borde jag ha lärt mig vid det här laget. Det är ju tur att jag hittills har träffat på tillmötesgående och förstående hanhundsägare.
Men Cirrus verkar klara det bra att bo tillsammans med en löptik. Visst är han lite orolig ibland, men han sover gott på nätterna och äter med god aptit. Det kan kanske hjälpa att det serveras lite färskfoder tillsammans med torrkulorna. Regelbundna lite längre promenader och ny miljö bidrar kanske till den goda nattsömnen.
Det är i alla fall en som inte har problem med vikten just nu, och det är jag! Dubbla promenader tre-fyra gånger om dagen (beroende på om det bara blir kvällskissning i trädgården eller en liten sväng runt kvarteret) gör att i alla fall jag känner mig välmotionerad!
Nu väntar vi bara på Hilda.
Han är en gentleman när det gäller damerna, Cirrus. Han är mycket intresserad av Hilda, men när hon säger att "Nu är det nog!", så backar han genast och försöker ställa sig in genom att lägga sig ner, pussa henne på nosen och säga att jag är så snäll så snäll. Och Hilda tror honom för hon säger inte ifrån speciellt ofta. Men någon kärleksakt tillåter hon inte, än.
Tänk att jag låter mig luras varje gång jag har planer på att låta para Hilda! Jag vet att hon löper sällan (en fördel när man vill tävla), jag vet att hon har har långa förlöp, och ändå sitter jag där på slutet och får ändra på alla planer! Salsa följde liksom handboken hon, löp en gång i halvåret i tre veckor och höglöp runt dag 12-15. Men Hilda är inte som Salsa, det borde jag ha lärt mig vid det här laget. Det är ju tur att jag hittills har träffat på tillmötesgående och förstående hanhundsägare.
Men Cirrus verkar klara det bra att bo tillsammans med en löptik. Visst är han lite orolig ibland, men han sover gott på nätterna och äter med god aptit. Det kan kanske hjälpa att det serveras lite färskfoder tillsammans med torrkulorna. Regelbundna lite längre promenader och ny miljö bidrar kanske till den goda nattsömnen.
Det är i alla fall en som inte har problem med vikten just nu, och det är jag! Dubbla promenader tre-fyra gånger om dagen (beroende på om det bara blir kvällskissning i trädgården eller en liten sväng runt kvarteret) gör att i alla fall jag känner mig välmotionerad!
Nu väntar vi bara på Hilda.
Nytt på kärleksfronten
Det är inte lätt att ordna med kärlek åt andra. Jag hade tittat på Hilda, räknat dagar i kalendern och gjort upp planer med hundvakter och hanhundsägaren. Och ju närmare det kom den planerade kärlekshelgen, desto osäkrare blev jag. Tänkte Hilda inte komma i höglöp i tid för helgen? Den som såg så bra ut med tanke på att matte hade en extra ledig dag i samband med helgen, och som verkade ligga helt rätt i tiden enligt "handboken".
Hilda verkade helt oberörd, så jag började bläddra förtvivlat i kalendern igen, räkna semesterdagar och titta på Hilda. Jag rådgjorde med kloka vänner som sa - Ta ett progesteronprov! Det tyckte jag verkade onödigt, för jag trodde att det bara skulle säga det som jag kunde se på Hilda - att det var för tidigt. Men, i desperation så blev det ett progesteronprov. Resultatet - det var för tidigt för parning!
En plan tog form i mitt huvud, och efter en försiktig förfrågan till hanhundsägaren så blev det en resa till Eskilstuna som planerat. Men inte för en kärleksstund för Hilda, utan för att hämta Cirrus till Östersund! Cirrus blev överlycklig över att få hembesök av en så väldoftande snygging. Han steppade och gjorde invecklade piruetter och turer som hade gjort vilken free-stylestjärna som helst grön av avund! Och Hilda tyckte att han var ganska okey han också, även om hon höll svansen tätt tryckt mot de delar han helst ville nosa på.
Och vilken kille han är, Cirrus! Att han har blivit kidnappad och förd till okänd ort av en främling verkar inte bekomma honom ett dugg. Men det är klart - föremålet för hans nyväckta kärlek finns ju med! Första natten borta, var hos en kompis till kidnapparen som bor i Uppsalatrakten. Inte ett pip från Cirrus, bara lite försiktigt tassande i natten ett par gånger. Sedan en lång bilfärd till Östersund idag. Lika glad var Cirrus varje gång han fick komma ur bilen, och lika villig att hoppa in igen.
En liten rastningspaus under resan
Just nu är han lite orolig. Tre vackra damer, och så får han nöja sig med mig! Men en av damerna har precis löpt klart och ska INTE ha valpar nu! En annan är kastrerad och MYCKET bestämd. Vi ska ju lämna igen Cirrus i lika gott skick som vi fått låna honom... Och Hilda är fortfarande inte riktigt lovlig. Hon tog en rejäl hårtuss av Cirrus när han blev för ivrig i morse, så det är lika bra att han får vila lite mellan varven. Det vore ju synd om de tröttnade på varandra innan det är dags på riktigt.
Måtte nu bara Hilda komma i höglöp under veckan! Visserligen är Cirrus en ängel att ha att göra med, men FYRA hundar är inte bara EN för mycket. I lördags njöt jag av en dag med bara en hund. Hundvakterna var vidtalade från och med fredagkvällen, så Hilda och jag fick en dag helt för oss själva. Oj vad enkelt det var, att bara ha en hund! Men, men, konstigt nog saknade jag ändå de andra två.
Nya rapporter kommer efterhand!
Hilda verkade helt oberörd, så jag började bläddra förtvivlat i kalendern igen, räkna semesterdagar och titta på Hilda. Jag rådgjorde med kloka vänner som sa - Ta ett progesteronprov! Det tyckte jag verkade onödigt, för jag trodde att det bara skulle säga det som jag kunde se på Hilda - att det var för tidigt. Men, i desperation så blev det ett progesteronprov. Resultatet - det var för tidigt för parning!
En plan tog form i mitt huvud, och efter en försiktig förfrågan till hanhundsägaren så blev det en resa till Eskilstuna som planerat. Men inte för en kärleksstund för Hilda, utan för att hämta Cirrus till Östersund! Cirrus blev överlycklig över att få hembesök av en så väldoftande snygging. Han steppade och gjorde invecklade piruetter och turer som hade gjort vilken free-stylestjärna som helst grön av avund! Och Hilda tyckte att han var ganska okey han också, även om hon höll svansen tätt tryckt mot de delar han helst ville nosa på.
Och vilken kille han är, Cirrus! Att han har blivit kidnappad och förd till okänd ort av en främling verkar inte bekomma honom ett dugg. Men det är klart - föremålet för hans nyväckta kärlek finns ju med! Första natten borta, var hos en kompis till kidnapparen som bor i Uppsalatrakten. Inte ett pip från Cirrus, bara lite försiktigt tassande i natten ett par gånger. Sedan en lång bilfärd till Östersund idag. Lika glad var Cirrus varje gång han fick komma ur bilen, och lika villig att hoppa in igen.
En liten rastningspaus under resan
Just nu är han lite orolig. Tre vackra damer, och så får han nöja sig med mig! Men en av damerna har precis löpt klart och ska INTE ha valpar nu! En annan är kastrerad och MYCKET bestämd. Vi ska ju lämna igen Cirrus i lika gott skick som vi fått låna honom... Och Hilda är fortfarande inte riktigt lovlig. Hon tog en rejäl hårtuss av Cirrus när han blev för ivrig i morse, så det är lika bra att han får vila lite mellan varven. Det vore ju synd om de tröttnade på varandra innan det är dags på riktigt.
Måtte nu bara Hilda komma i höglöp under veckan! Visserligen är Cirrus en ängel att ha att göra med, men FYRA hundar är inte bara EN för mycket. I lördags njöt jag av en dag med bara en hund. Hundvakterna var vidtalade från och med fredagkvällen, så Hilda och jag fick en dag helt för oss själva. Oj vad enkelt det var, att bara ha en hund! Men, men, konstigt nog saknade jag ändå de andra två.
Nya rapporter kommer efterhand!
Åter i selen
Nu är jag tillbaka i vardagen med jobb och jourer. Fyra lata lediga veckor är slut. Semestern blev inte riktigt som jag tänkt mig, men det fanns många trevliga inslag.
Jag var inte riktigt i form bara. Min mamma dog i början av augusti, och trots att hon varit sjuk länge och bara någon gång under det senaste året visat att hon kände igen mig, så känns det väldigt tomt nu nän hon är borta. Begravningen blev också ett väldigt påfrestande tillfälle genom några obetänktsamma (?) kommentarer från syskonen. Mina syskon är roliga, vänliga och generösa människor, men tillsammans bildar de en gemensam front mot sin lillasyster och inser nog inte hur illa de gör.
Men, nu till de trevligare inslagen. Ett jubileum med forna studiekamrater blev t.o.m. trevligare än väntat, och utgjorde en mycket välkommen motvikt mot sorg och elaka syskon. En vecka på Gotland tillsammans med en god vän var ett annat mycket trevlig inslag i semestern. Gotland är som ett annat land med sin säregna och omväxlande natur.
Kompisen Eva med sin hund Icka. I bakgrunden ses det ombyggda stallet vi bodde i.
Vi gjorde utflykter så gott som varje dag, gick långa promenader med hundarna och sov gott på nätterna. Jag hade bara med mig Salsa eftersom hon fick stanna hemma den där veckan i juli då jag reste till Småland och Skåne med sällskap av Toka och Hilda.
Salsa gillade att vada, men provade inte på att simma. Lite kallt var det nog ändå i vattnet.
Vi gjorde utflykter till raukfält på Fårö och Gotland, till den mäktiga Torsburgen mitt på ön och Hoburgen på sydspetsen. Vi tittade på fåglar längs kusterna och vid "träsken" - sjöar på gotländska - men tyvärr hade vi inte med oss någon fågelbok så vi fick gissa en del. Många hägrar och skarvar såg vi, men rovfåglarna hade vi svårare att artbestämma. En örn var vi ganska säkra på, men om det var havs- eller kungsörn kunde vi inte avgöra. Sedan var det en mindre sak, hök eller falk, som mobbades av ett gäng kråkor på Hoburgen.
Vi höll utkik efter vildsvin - någon dåre har släppt lös vildsvin på Gotland som har förökat sig och börjat bli ett problem - men vi fick bara se ett av de likaledes inplanterade rådjuren. Rabbis, gotländska vildkaniner, såg vi många av. Det gillade hundarna.
Utsikt längs kusten från Hoburgen. Gubben står nedanför branten.
Efter Gotlandsresan återstod ett trevligt semesterinslag till, en helg på Ullhedens kennelläger. I år deltog jag i IPO-träningen med Toka (och Salsa). Jag ville lära mig lite om IPO, och Camillas läger brukar vara bra tillfällen att få lära sig av riktigt duktiga instruktörer. Så också denna gång, men tyvärr blev jag inte inspirerad. IPO känns inte riktigt som min grej, inte just nu i alla fall. Men det var väldigt trevligt och lärorikt att få vara med. Och ffa är det väldigt trevligt att få umgås med andra hundintresserade människor.
Och sedan, det mest spännande just nu; Hilda har börjat löpa och vi planerar snart en resa till fästmannen, Ullhedens Cirrus! Mer info kommer allt eftersom.
Jag var inte riktigt i form bara. Min mamma dog i början av augusti, och trots att hon varit sjuk länge och bara någon gång under det senaste året visat att hon kände igen mig, så känns det väldigt tomt nu nän hon är borta. Begravningen blev också ett väldigt påfrestande tillfälle genom några obetänktsamma (?) kommentarer från syskonen. Mina syskon är roliga, vänliga och generösa människor, men tillsammans bildar de en gemensam front mot sin lillasyster och inser nog inte hur illa de gör.
Men, nu till de trevligare inslagen. Ett jubileum med forna studiekamrater blev t.o.m. trevligare än väntat, och utgjorde en mycket välkommen motvikt mot sorg och elaka syskon. En vecka på Gotland tillsammans med en god vän var ett annat mycket trevlig inslag i semestern. Gotland är som ett annat land med sin säregna och omväxlande natur.
Kompisen Eva med sin hund Icka. I bakgrunden ses det ombyggda stallet vi bodde i.
Vi gjorde utflykter så gott som varje dag, gick långa promenader med hundarna och sov gott på nätterna. Jag hade bara med mig Salsa eftersom hon fick stanna hemma den där veckan i juli då jag reste till Småland och Skåne med sällskap av Toka och Hilda.
Salsa gillade att vada, men provade inte på att simma. Lite kallt var det nog ändå i vattnet.
Vi gjorde utflykter till raukfält på Fårö och Gotland, till den mäktiga Torsburgen mitt på ön och Hoburgen på sydspetsen. Vi tittade på fåglar längs kusterna och vid "träsken" - sjöar på gotländska - men tyvärr hade vi inte med oss någon fågelbok så vi fick gissa en del. Många hägrar och skarvar såg vi, men rovfåglarna hade vi svårare att artbestämma. En örn var vi ganska säkra på, men om det var havs- eller kungsörn kunde vi inte avgöra. Sedan var det en mindre sak, hök eller falk, som mobbades av ett gäng kråkor på Hoburgen.
Vi höll utkik efter vildsvin - någon dåre har släppt lös vildsvin på Gotland som har förökat sig och börjat bli ett problem - men vi fick bara se ett av de likaledes inplanterade rådjuren. Rabbis, gotländska vildkaniner, såg vi många av. Det gillade hundarna.
Utsikt längs kusten från Hoburgen. Gubben står nedanför branten.
Efter Gotlandsresan återstod ett trevligt semesterinslag till, en helg på Ullhedens kennelläger. I år deltog jag i IPO-träningen med Toka (och Salsa). Jag ville lära mig lite om IPO, och Camillas läger brukar vara bra tillfällen att få lära sig av riktigt duktiga instruktörer. Så också denna gång, men tyvärr blev jag inte inspirerad. IPO känns inte riktigt som min grej, inte just nu i alla fall. Men det var väldigt trevligt och lärorikt att få vara med. Och ffa är det väldigt trevligt att få umgås med andra hundintresserade människor.
Och sedan, det mest spännande just nu; Hilda har börjat löpa och vi planerar snart en resa till fästmannen, Ullhedens Cirrus! Mer info kommer allt eftersom.