Tiden går fort
när man har roligt! Och det har varit mycket i oktober. Det började med en helgkurs i lydnad för Åsa Löfberg. Det var väldigt givande och jag fick många värdefulla tips och idéer om hur jag borde träna framöver. Jag skriver borde, för tyvärr är det så att jag inte alltid lyckas hålla mig till mina föresatser. Men att ha en plan är i alla fall ett bra första steg.
Utsikt från Stensdalsstugorna
Helgen efter gick jag och två kompisar på fjälltur. Vi gick upp till Stensdalsstugorna från Vålådalen (eller snarare Nulltjärn) i Jämtlandsfjällen. På vägen upp var det inte så muntert - blöt snö på marken och duggregn i luften och blåsigt. Ena kompisen hade med sin boxervalp, Vide, och vad han tyckte om vädret syntes tydligt. Svansen ner, ryggen lite krum och så skakade han när vi stod stilla... Sedan Vide fått på sig ett täcke blev han gladare, men vi var alla nöjda när vi kommit fram.
På kvällen blev det bastubad efter middagen, och vid det laget tyckte vi att strapasterna på uppvägen var väl värda sitt pris. Det hade ju inte varit så kallt egentligen, och det hade inte vräkt ner så vi var bara fuktiga, inte genomblöta.
Men dagen efter bjöd på strålande solsken och ingen vind! Vi kunde gå in tunna tröjor, och somnade nästan efter lunchen. Det var som en sensommardag i fjällen.
Fika före färden ner, Vide tigger kaka
Toka fick inte följa med denna gång. Hon har blivit lika stor som de andra, och drar som en häst i kopplet! Att idka "gå fint"-övningar när man ska gå med packning tillsammans med andra är inte att tänka på, och det räcker gott och väl att ha två vovvar att hålla reda på kopplen till. Så Toka fick vara hos hundvakt, och hade nog minst lika roligt där.
Annars var det fem hundar med på turen; mina två, ena kompisens boxrar och den andra kompisens beauceron. Det gick bara bra. Alla hundarna är ganska nöjda efter att ha varit ute fyra/fem timmar samt ha burit packväskor i någon mil i fjällterräng. Ja, lille Vide bar förstås ingenting.
Salsa och Hilda väntar på att vi ska bli klara för avfärd
Och i helgen som var kom Carina och Miranda på besök. Vi tränade både spår, uppletande och lydnad ihop. Det var väldigt trevligt att ha en så entusiastisk träningskompis hela helgen, som stod ut med att jag skulle träna tre hundar när hon bara hade en!
Miranda har verkligen växt till sig, både kroppsligt och mentalt. Nu passar de långa benen ihop med kroppen på ett helt annat sätt, och öronen ser inte lika stora ut längre... Nej, hon är en riktig snygging! Lite lite päls just nu bara. Miranda är lik sin mor, inte bara till utseendet (även om hon är större) utan också i sitt sätt att vara. Nu har ju Salsa lugnat sig betydligt med åren, och jag kommer inte längre ihåg riktigt hur hon var som ung, men jag tror inte det skilde så mycket mot hur Miranda är idag.
Carina har gjort ett bra arbete med Miranda, och det ser väldigt trevligt ut när de tränar tillsammans. Spår och uppletande gick jättebra, och lydnaden ser väldigt lovande ut. Det ska bli kul att se dem till våren om Carina lyckas i sin föresats att vara tävlingklar då!
Toka och Miranda fann varandra och lekte bra ihop. Salsa ignorerade sin avkomma helt och hållet, medan Hilda var bra intresserad. Jag tyckte det såg ut som om Hilda fått för sig att Miranda var en kille...... Emil kom ju hem till oss när det var dags för parning, och Hilda ska snart löpa. Men riktigt så roligt ska vi inte ha denna vintern. Nästa år vill jag tävla, om det går. Ingen valpkull före 2009.
Hilda fick ett annorlunda spår när vi tränade. Det var ganska färskt, ganska långt och det låg inte många apporter i spåret. Hon jobbade jättebra hela vägen, och vi lyckades nästan hinna ifatt spårläggaren innan spåret tog slut. Det var faktiskt en riktigt bra övning - det är så lätt att man lägger samma typ av spår hela tiden. Men det var inte riktigt meningen att det skulle bli ett sådant spår...... det skulle vara ett appellspår till Toka..... Hur det gick till? Det törs jag inte berätta.
Utsikt från Stensdalsstugorna
Helgen efter gick jag och två kompisar på fjälltur. Vi gick upp till Stensdalsstugorna från Vålådalen (eller snarare Nulltjärn) i Jämtlandsfjällen. På vägen upp var det inte så muntert - blöt snö på marken och duggregn i luften och blåsigt. Ena kompisen hade med sin boxervalp, Vide, och vad han tyckte om vädret syntes tydligt. Svansen ner, ryggen lite krum och så skakade han när vi stod stilla... Sedan Vide fått på sig ett täcke blev han gladare, men vi var alla nöjda när vi kommit fram.
På kvällen blev det bastubad efter middagen, och vid det laget tyckte vi att strapasterna på uppvägen var väl värda sitt pris. Det hade ju inte varit så kallt egentligen, och det hade inte vräkt ner så vi var bara fuktiga, inte genomblöta.
Men dagen efter bjöd på strålande solsken och ingen vind! Vi kunde gå in tunna tröjor, och somnade nästan efter lunchen. Det var som en sensommardag i fjällen.
Fika före färden ner, Vide tigger kaka
Toka fick inte följa med denna gång. Hon har blivit lika stor som de andra, och drar som en häst i kopplet! Att idka "gå fint"-övningar när man ska gå med packning tillsammans med andra är inte att tänka på, och det räcker gott och väl att ha två vovvar att hålla reda på kopplen till. Så Toka fick vara hos hundvakt, och hade nog minst lika roligt där.
Annars var det fem hundar med på turen; mina två, ena kompisens boxrar och den andra kompisens beauceron. Det gick bara bra. Alla hundarna är ganska nöjda efter att ha varit ute fyra/fem timmar samt ha burit packväskor i någon mil i fjällterräng. Ja, lille Vide bar förstås ingenting.
Salsa och Hilda väntar på att vi ska bli klara för avfärd
Och i helgen som var kom Carina och Miranda på besök. Vi tränade både spår, uppletande och lydnad ihop. Det var väldigt trevligt att ha en så entusiastisk träningskompis hela helgen, som stod ut med att jag skulle träna tre hundar när hon bara hade en!
Miranda har verkligen växt till sig, både kroppsligt och mentalt. Nu passar de långa benen ihop med kroppen på ett helt annat sätt, och öronen ser inte lika stora ut längre... Nej, hon är en riktig snygging! Lite lite päls just nu bara. Miranda är lik sin mor, inte bara till utseendet (även om hon är större) utan också i sitt sätt att vara. Nu har ju Salsa lugnat sig betydligt med åren, och jag kommer inte längre ihåg riktigt hur hon var som ung, men jag tror inte det skilde så mycket mot hur Miranda är idag.
Carina har gjort ett bra arbete med Miranda, och det ser väldigt trevligt ut när de tränar tillsammans. Spår och uppletande gick jättebra, och lydnaden ser väldigt lovande ut. Det ska bli kul att se dem till våren om Carina lyckas i sin föresats att vara tävlingklar då!
Toka och Miranda fann varandra och lekte bra ihop. Salsa ignorerade sin avkomma helt och hållet, medan Hilda var bra intresserad. Jag tyckte det såg ut som om Hilda fått för sig att Miranda var en kille...... Emil kom ju hem till oss när det var dags för parning, och Hilda ska snart löpa. Men riktigt så roligt ska vi inte ha denna vintern. Nästa år vill jag tävla, om det går. Ingen valpkull före 2009.
Hilda fick ett annorlunda spår när vi tränade. Det var ganska färskt, ganska långt och det låg inte många apporter i spåret. Hon jobbade jättebra hela vägen, och vi lyckades nästan hinna ifatt spårläggaren innan spåret tog slut. Det var faktiskt en riktigt bra övning - det är så lätt att man lägger samma typ av spår hela tiden. Men det var inte riktigt meningen att det skulle bli ett sådant spår...... det skulle vara ett appellspår till Toka..... Hur det gick till? Det törs jag inte berätta.
Ibland ska man ha tur
Belgare är ofta viltintresserade, i alla fall är det min erfarenhet. Tango var ganska vidrig i det avseendet, som jag har berättat om tidigare. Han behövde minsann inte se något för att försvinna och vara borta i timmar, han försvann lika fort på spår eller luftvittring av vilt.
Salsa däremot vill ha färsk luftvittring eller synintryck för att bli intresserad, och hon är sällan borta mer än någon/några minuter. Hilda var länge lite för försiktig för att dra iväg långt på egen hand, men med åren har hon blivit tuffare och liknar alltmer sin far. Men en betydande skillnad. Om hon inte har någon annan hund med sig, så går hon att kalla tillbaka även om hon har hunnit iväg en bit. Tango var helt döv när han hade fått upp farten (dvs efter 2-3 meter sådär)!
Nu vill jag förstås inte att Toka ska bli så himla intresserad av vilt. Det är trist att gå med hundarna kopplade större delen av tiden, vilket blir konsekvensen av alltför stort viltintresse. Hittills har Toka koncentrerat sig på fåglar, ekorrar och sork. Lyckas hon fånga en sork, så må det väl vara hänt. Fågel och ekorre är betydligt mindre risk att hon ska kunna fånga - de har ju flyktvägar som en hund inte kan följa med på.
Så idag när vi gick på en långpromenad i skogen fick Toka gå lös en stor del av tiden. Vi hade hunnit drygt halvvägs på vår tur, Hilda och Salsa hade fått springa lösa tillsammans en stund men gick nu kopplade båda två medan Toka var lös ganska långt framför oss. Då ser jag rådjuret bara en kort bit framför Toka! Skit (och andra fula ord), tänkte jag, nu kommer Toka lära sig hur roligt det är att jaga rådjur, vad ska jag göra?
Innan jag hann bestämma mig, hoppade det ett till rådjur fram på stigen! Då såg jag att Toka blev lite betänksam och kastade en blick åt vårt håll. Toka, kom! ropade jag. Duktig flicka, skynda kom! Hon tittade mot rådjuren igen, då kom det två till! Då vände Toka och sprang tillbaka till oss i full fart! Tack alla goda makter, tänkte jag, och så blev det massor med godis och beröm av liten valp! Hilda och Salsa, som definitivt inte kände sig det minsta betänksamma inför rådjuren, var inte lika glada men var ju så illa tvungna att stå kvar.
Nu är det bara att hoppas att Toka blev lite lagom rädd för rådjur, och inte bara tyckte det var spännande. Det lär visa sig. Men visst är det bra ibland med lite försiktiga hundar!
Salsa däremot vill ha färsk luftvittring eller synintryck för att bli intresserad, och hon är sällan borta mer än någon/några minuter. Hilda var länge lite för försiktig för att dra iväg långt på egen hand, men med åren har hon blivit tuffare och liknar alltmer sin far. Men en betydande skillnad. Om hon inte har någon annan hund med sig, så går hon att kalla tillbaka även om hon har hunnit iväg en bit. Tango var helt döv när han hade fått upp farten (dvs efter 2-3 meter sådär)!
Nu vill jag förstås inte att Toka ska bli så himla intresserad av vilt. Det är trist att gå med hundarna kopplade större delen av tiden, vilket blir konsekvensen av alltför stort viltintresse. Hittills har Toka koncentrerat sig på fåglar, ekorrar och sork. Lyckas hon fånga en sork, så må det väl vara hänt. Fågel och ekorre är betydligt mindre risk att hon ska kunna fånga - de har ju flyktvägar som en hund inte kan följa med på.
Så idag när vi gick på en långpromenad i skogen fick Toka gå lös en stor del av tiden. Vi hade hunnit drygt halvvägs på vår tur, Hilda och Salsa hade fått springa lösa tillsammans en stund men gick nu kopplade båda två medan Toka var lös ganska långt framför oss. Då ser jag rådjuret bara en kort bit framför Toka! Skit (och andra fula ord), tänkte jag, nu kommer Toka lära sig hur roligt det är att jaga rådjur, vad ska jag göra?
Innan jag hann bestämma mig, hoppade det ett till rådjur fram på stigen! Då såg jag att Toka blev lite betänksam och kastade en blick åt vårt håll. Toka, kom! ropade jag. Duktig flicka, skynda kom! Hon tittade mot rådjuren igen, då kom det två till! Då vände Toka och sprang tillbaka till oss i full fart! Tack alla goda makter, tänkte jag, och så blev det massor med godis och beröm av liten valp! Hilda och Salsa, som definitivt inte kände sig det minsta betänksamma inför rådjuren, var inte lika glada men var ju så illa tvungna att stå kvar.
Nu är det bara att hoppas att Toka blev lite lagom rädd för rådjur, och inte bara tyckte det var spännande. Det lär visa sig. Men visst är det bra ibland med lite försiktiga hundar!