Växer
Antagligen har jag glömt hur det var, men ska inte små valpar sova mycket? Jag tycker de här äter konstant! De vilar kanske 5 minuter, och sedan är de i baren igen. Dessutom sover de i skift, så det är nästan alltid någon som snuttar på mamma...
Nu överdriver jag säkert, men från att ha sett ut som små råttor så har valparna gått till att likna välmående släthåriga marsvin - om än med svans - så nog får de mat så det räcker! Här kommer några nya bilder:
Den mörka tiken
Tiken med lite vitt på ett par tår
Den rödaste av valparna (så här långt) - en hane
Den mörka hanen
Tiken på den översta bilden och hanen på den nedersta är de som krockade på vägen ut. Och nog vet de att ta för sig alltid - de är de två tjockaste av valparna.
Under tiden som Hilda ger di, slickar småttingar och ägnar sig heltid åt att vara mamma, så tränar jag och Toka febrilt på momenten i lydnadsklass 2. Dessutom har vi varit ute och spårat. Toka är så duktig, det är en ren fröjd att träna med henne. Visst strular det ibland och vissa saker verkar vara svåra att få till perfekt, men vi är faktiskt klara för tävling.
Det är bara det att Toka ska börja löpa snart, och vi som är anmälda till två tävlingar i oktober....
Bilder
Sover de ruset av sig....?
Tillbaka till baren
Det händer inte så mycket. Valparna äter, sover, äter, sover. Men utvecklingen går snabbt - snart blir det liv i luckan!
Toka smyger omkring som en skugga av sitt forna jag inomhus. Hon tittade intresserat in i valprummet första dagen, såg sedan Hilda... Hilda var som en stenstod, inte ett ljud, inga uppdragna läppar men en MYCKET intensiv blick, och sedan drog sig Toka snabbt därifrån. Sedan dess håller hon sig långt borta från valparna!
Fler bilder lär komma.
Välkommen Drink-kullen
En första bild på stordrinkarna
Jag vet in om jag håller med Kattis om "vill inte, vill inte". Tycker nog snarare att det är "Vill komma ut FÖRST!", "Vill ha mat NU!", Vill, vill vill..... Men nog kan det bli små huliganer av dem om de fortsätter på det här viset.
Namnen har liksom bara fallit på plats. Jag gjorde en Google-sökning på "Pastis drink", och hittade en sida där det stod att en liknande drink fanns i de flesta Medelhavsländerna, Ouzo i Grekland, Raki i Turkiet, Arrak i Libanon och Syrien. Jaha, där kom det tre namn. Sedan nämndes att även Absinthe hade vissa likheter med Pastis - och så kom det fjärde namnet!
Vem som ska heta vad får vi väl se, men en av tikarna ska heta Absinthe och en hanhund Arrak, och de andra två namnen tycker jag går lika bra till både tik och hane. Och namnen kanske passa väl bra - de har börjat sina liv med "berusningsmedel" (narkos) och håller nu till och dricker i baren hela tiden.
Det är ena riktiga klumpar, ska ni veta. I Tokas kull var det en grabb som vägde 420g första dagen och som fick arbetsnamnet "Klumpen" (han var störst nästan hela tiden). Men här vägde båda grabbarna ca 450g! Och ena tjejen vägde 415g (systrarna i Tokas kull vägde alla under 400g). Inte undra på att Hilda sett bred ut senaste tiden.
Och inatt ser jag fram emot att kunna sova...?
Äntligen här!
Det kom nämligen inte ut någon valp. Vattnet gick, och Hilda fortsatte att krysta. Jag kände efter när det gått ett tag och det inte ens syntes en fosterblåsa, och då kunde jag känna inte en, utan två fosterblåsor långt in. Det hade blivit en krock mellan två valpar som försökte ta sig ut samtidigt!
Så det blev ett kejsarsnitt. Typiskt - här har man väntat och väntat, och sedan blir det så bråttom att de måste försöka ta sig ut samtidigt!
Men, allt är väl. Stora kraftiga valpar, och mamma Hilda har nu vaknat såpass att hon tvättar de små och tar väl hand om dem. Valparna var väldigt livliga så snart de hämtat sig från narkosen och försökte genast ta sig ur Bia-bädden de låg i (en lyckades). Men nu sover de förnöjt hos mamma.
Fortsatt väntan
Jag tyckte att jag räknade ut så bra när bästa parningsdag skulle vara, men jag blev lite orolig när Hilda kom hem från Tyskland och fortfarande verkade vara i höglöp. Nu har ju Pastis visat sig vara i allra högsta grad fertil, men nog blev Hilda parad bra tidigt i löpet. Och jag har fått en påminnelse om att progesteronet stiger långsamt i början och fortare mot slutet. Det enda prov jag hann ta innan Hilda och Kattis reste iväg visade att progesteronet hade stigit över "basalnivån", men mycket mer var det inte.
Så i "värsta" fall kan det dröja till onsdag innan valpningen sätter igång (baserat på vad som har synts på ultraljudsundersökningar och vad som står om tidpunkt för implantation av fostren i livmodern och ev flytningar i samband med detta, osv). Nåja, Hilda mår bra så det är bara att vänta. Och vänta.
En dag kvar?
Igår kväll gjorde hon mig riktigt förväntansfull. Hilda hässjade, hade svårt att komma till ro, var till valplådan en sväng och krafsade runt lite. Är det på gång...? Sedan slog det mig att Hilda nog var kissnödig! En snabbis ut i trädgården, sedan gick hon och lade sig på sin vanliga plats och sov gott hela natten.
Jag sov inte lika gott.
En vecka kvar
Nu är det bara ca en vecka kvar tills Hilda ska valpa, och igår kände jag för första gången att det sparkade i magen hennes. Jag har försökt känna efter tidigare, men Hilda har flåsat ganska duktigt och jag har inte kunnat avgöra om det är flås eller något annat som fått magen att röra sig. Men igår vilade Hilda lugnt och det var små sparkar som kändes både här och där.
Fotbollslag är nog inte aktuellt även om magen är rund, men mellan 4 och 6 bebbar känns rimligt. Jag börjar få svårt att tåla mig - kommer de inte snart! Men jag kan ju studsa av otålighet så mycket jag vill; de kommer när de kommer.
Under tiden har jag varit ganska flitig med att träna Toka. Vi är omväxlande ute i skogen och tränar spår och upletande, och på klubben och tränar lydnad. 2:ans moment börjar kännas riktigt bra och jag har t.o.m. anmält till tävling. Det lär kanske bli svårt att nå upp till 198 poäng igen.... och vi kanske inte ens får ett förstapris. Men vi ska i alla fall sikta mot en bra prestation.
Det är väldigt roligt att träna in nya moment med en ung hund, för inlärningen blir så tydlig. Från att hunden inte kan någonting till att den behärskar momentet. När man ska finslipa detaljer ser man inte framstegen lika tydligt, och det känns oftare som om man bara står och stampar. Å andra sidan blir det tydligt hur mycket den äldre hunden egentligen har lärt sig när man har en yngre som inte kommit lika långt att jämföra med.
Toka har i alla fall gjort stora framsteg, både med momenten i lydnadstvåan och med uppletandet. Nu verkar hon veta vad hon ska göra när jag skickar in henne i uppletanderutan och går ut på djupet och letar. Hon har också blivit riktigt duktig på att komma in med grejorna. Det vi ska jobba på i vinter är apportering av allehanda konstiga saker för att få in ett bra avlämnande (hon släpper gärna sakerna framför fötterna på mig) och för att träna Toka på att ta upp och bära allt möjligt. Men det kan vi träna på på lydnadsplanen.
Hilda får gå ett kortare spår när vi tränar i skogen, och får komma ut och lufta sig (och få lite godis) när vi tränar lydnad. Hon är inte så snabb just nu, och verkar helt nöjd med att få ta det lugnt. Men nu tycker hon i alla fall att det är roligt att spåra igen.
I går fick Hilda för sig att hoppa upp på en stor sten som vi passerar på morgonpromenaden. Jag brukar uppmuntra hundarna att hoppa upp där och sedan träna lite sitt/ligg/stå när de är uppe på stenen för att de ska få lite aktivering på promenaden. Men det blir inte varje promenad, och jag har låtit bli att göra det nu när Hilda är dräktig. Jag tror Hilda blev lite överraskad över att det var så svårt att komma upp.... Hon fick ta i ordentligt med klorna för att komma upp sista biten. Ner fick hon inte hoppa, jag lyfte henne.
Och vi fortsätter att vänta.
Hildas mage växer och andra nyheter
Här är Hilda ännu smärt om midjan.
Vi har varit iväg på semesterresa till Småland där vi lånade storebrors familjs sommarstuga. Vi har även hunnit med en helgtur till fjälls, fast då var inte Hilda med sin stora mage med. I Småland fick vi vara med om sommarvärme och bad, och hittade massor av kantareller i skogen. En kväll kom min svägersta och gjorde mig sällskap, och vi passade på att grilla. Till köttet åt vi bl.a. smörstekta kantareller - mums!
Vi passade på att hälsa på släkt och vänner på både ner- och uppväg, men kameran blev i de flesta fall liggandes i min väska. Det var väldigt trevligt att träffa alla. Först hälsade vi på vänner i Leksand - vad vackert det är där! En annan natt gästade vi vänner i Möklinta. Hos en skolkamrat i Linköping stannade vi bara några timmar och åt middag för att sedan övernatta i Nyköping hos Inga-Lill med Scannah och Zhella. Scannah är ju Hildas syster, och Zhella är kullsyster med Tango. Zhella är en pigg 14-årig dam. Hon hade inga problem med att hålla jämna steg med de yngre vovvarna på en timslång promenad inte!
Slutligen stannade jag två nätter i Uppsala där mina snälla släktingar ställer upp med husrum. Min andra bror med fru bjöd inte bara på sängplats utan även på ett par utsökta middagar, och hos syrran lyckades jag titta in lagom till tårtan när systersonen fyllde år.
Det var en bra avslutning på sommaren, för sedan jag väl kommit tillbaka till Östersund har det blivit alltmer höstlikt. I helgen gick jag och Katarina från Vålådalen till Vålåstugan där vi övernattade. Vi hade bara var sin hund med oss, och bara lätt packning. Det var nog tur, för det är 17,5 km dit upp (vi startade från "Sågen" som ligger 1,5 km närmare) och det är en bit att gå 3½ mil med packning i fjällterräng på två dagar. Vi var ganska stela sista biten dag 2!
Första biten är det skog
Hilda var som sagt inte med. Nog för att hon är både vig och snabb när hon vill själv, men nära två mil om dagen i fjällterräng är onödigt så här nära valpningen. Niak fick också stå över den här gången. Han är ju inte purung längre och börjar bli lite stelare i lederna. Sedan är det faktiskt skönt att ibland bara ha en hund att hålla redan på.
Toka och Vide skötte sig utmärkt. Det var bara när vi fick närkontakt med en flock renar som det blev oro i ledet. Hundarna for än hit, än dit och slet och drog i kopplen. Som tur var var det i värsta uppförsluten, så det blev en viss draghjälp. Ännu bättre hade det varit om de inte hade dragit lika mycket i sidled som framåt. Men utan hundarna som var lika pigga och ivriga att komma framåt hela vägen, så hade det säkert tagit längre tid för oss att gå.
Vi hade härligt väder, visserligen växlande molnighet men bara några droppar regn första dagen och nästan vindstilla andra dagen. Solen visade sig lite då och då, och det var bara underbart. Det är något ofattbart över den storslagna naturen på fjället. Att vandra rensar hjärnan, för man måste koncentrera sig på hur och var man sätter fötterna och kan inte ha en massa ovidkommande tankar i huvudet. Och när man sedan stannar och ser sig omkring, då känns vardagens problem så avlägsna.
Katarina med Toka och Vide framför Kroktjärnarna
Nu är det bara att fortsätta att vänta.....