"Valpledighet"
Semester, vinter, snö och kompisar som gillar fjällen. Vad kan det bli annat än en fjälltur?
foto Katarina Engevall
I veckan som var fick jag besök av en hundkompis. Jag tog henne direkt från tåget till skidspåret och en liten runda på 5 km. Jag hade tänkt att vi skulle göra sällskap; jag med Toka och hon med sin hund Icka. Men medan Toka var på vanligt springhumör så tyckte Icka att det kunde gott räcka med ett trevligt promenadtempo, så jag lämnade helt oartigt Eva i spåret och försökte skejta med mina längdåkningsskidor. Eva njöt av turen i mera måttligt tempo.
Dagen efter gjorde vi om det, men då hann jag nästan med två varv på skate-skidor på Evas ena runda. (Visst låter det något, jag åkte en mil skate! Verkligheten är ju liiite mindre tjusig, halva tiden försöker jag hålla balansen medan hundarna löper som hade de eld i baken, andra halvan ser jag väl ut som den oskickliga nybörjare jag är och i uppförsluten blir det snarare skidgång än skidåkning.) Och det är en väldigt skillnad på att få draghjälp av en eller två galna tervar, och att skida fram för egen maskin med en hund som gärna håller samma tempo som en själv men inte fortare.
Efter två dagars "träning" blev det avfärd mot Vålådalen och därifrån skidor till Lunndörrsstugan. Vädret var ganska milt men lite mulet. Jag hade bara med mig Hilda den här gången, för hundrummet i Lunndörren är inte stort och de andra hade ju varsin hund med sig. Det var Hildas debut som ensam dragare av min packning.
Vi hade bara lätt last och köpte det mesta av maten i fjällstugan (nu finns stugvärdarna på plats). Men först begrep inte Hilda hur det skulle gå till att starta alldeles själv, det var ju tungt ju! Och jag blev lite förskräckt - hade jag lastat pulkan för tungt? Men efter en trög start så var det inga problem och Hilda insåg att det gick lika bra som när morsan hjälper till.
Hilda fick ha fleecesockar på baktassarna, för jag hade klippt bort för lite päls mellan tårna veckan innan och Hilda hade fått sår i tassarna av fastfrusna isklumpar. Att det skulle bli så illa har jag faktiskt inte varit med om tidigare. Jag hade inte velat klippa pälsen för kort, för det var ju så kallt ute och jag tänkte att lite kort päls skulle värma men inte räcka till för att snön skulle fastna. Pyttsan!
(Fleecesockar fungerar alldeles utmärkt, tills hundarna ska flänga fram i djupsnö. Då är risken stor att en eller annan försvinner spårlöst. Det gick åt ett par på den här turen också.)
Dag två gjorde vi en utflykt uppåt Lunndörrspasset i strälande solsken och klarblå himmel. Temperaturen höll sig mellan 5 och 10 minusgrader, men det drog lite kallt i passet. Mot kvällen blåste det upp rejält och nästa morgon kändes det inte lockande att ge sig av. Men efter ett par hundra meter nedför mot skogen så blev det nästan vindstilla och betydligt mer behagligt.
På nedfärden fick Katarinas Vide prova på att vara draghund en bit. Det gick som synes alldeles utmärkt! Till nästa år har Katarina en ny stark draghund på fjället, och Niak får bli pensionär. Jag har tänkt köra in Toka i vinter också, även om Salsa verkar alldeles för pigg för att gå i pension än. Och Hilda bör ju ha många år kvar än. Men eftersom mina hundar är ganska små så är det inte fel med ett tvåspann, och ibland är det bra med en hund i reserv.
Väl hemma igen slog en elak förkylning till, så nu har jag understimulerade hundar och är ganska uttråkad själv. Visst är det kul att kunna följa skidskytte-VM och skid-VM på TV, men det är ännu roligare att åka själv!
foto Katarina Engevall
I veckan som var fick jag besök av en hundkompis. Jag tog henne direkt från tåget till skidspåret och en liten runda på 5 km. Jag hade tänkt att vi skulle göra sällskap; jag med Toka och hon med sin hund Icka. Men medan Toka var på vanligt springhumör så tyckte Icka att det kunde gott räcka med ett trevligt promenadtempo, så jag lämnade helt oartigt Eva i spåret och försökte skejta med mina längdåkningsskidor. Eva njöt av turen i mera måttligt tempo.
Dagen efter gjorde vi om det, men då hann jag nästan med två varv på skate-skidor på Evas ena runda. (Visst låter det något, jag åkte en mil skate! Verkligheten är ju liiite mindre tjusig, halva tiden försöker jag hålla balansen medan hundarna löper som hade de eld i baken, andra halvan ser jag väl ut som den oskickliga nybörjare jag är och i uppförsluten blir det snarare skidgång än skidåkning.) Och det är en väldigt skillnad på att få draghjälp av en eller två galna tervar, och att skida fram för egen maskin med en hund som gärna håller samma tempo som en själv men inte fortare.
Efter två dagars "träning" blev det avfärd mot Vålådalen och därifrån skidor till Lunndörrsstugan. Vädret var ganska milt men lite mulet. Jag hade bara med mig Hilda den här gången, för hundrummet i Lunndörren är inte stort och de andra hade ju varsin hund med sig. Det var Hildas debut som ensam dragare av min packning.
Vi hade bara lätt last och köpte det mesta av maten i fjällstugan (nu finns stugvärdarna på plats). Men först begrep inte Hilda hur det skulle gå till att starta alldeles själv, det var ju tungt ju! Och jag blev lite förskräckt - hade jag lastat pulkan för tungt? Men efter en trög start så var det inga problem och Hilda insåg att det gick lika bra som när morsan hjälper till.
Hilda fick ha fleecesockar på baktassarna, för jag hade klippt bort för lite päls mellan tårna veckan innan och Hilda hade fått sår i tassarna av fastfrusna isklumpar. Att det skulle bli så illa har jag faktiskt inte varit med om tidigare. Jag hade inte velat klippa pälsen för kort, för det var ju så kallt ute och jag tänkte att lite kort päls skulle värma men inte räcka till för att snön skulle fastna. Pyttsan!
(Fleecesockar fungerar alldeles utmärkt, tills hundarna ska flänga fram i djupsnö. Då är risken stor att en eller annan försvinner spårlöst. Det gick åt ett par på den här turen också.)
Dag två gjorde vi en utflykt uppåt Lunndörrspasset i strälande solsken och klarblå himmel. Temperaturen höll sig mellan 5 och 10 minusgrader, men det drog lite kallt i passet. Mot kvällen blåste det upp rejält och nästa morgon kändes det inte lockande att ge sig av. Men efter ett par hundra meter nedför mot skogen så blev det nästan vindstilla och betydligt mer behagligt.
På nedfärden fick Katarinas Vide prova på att vara draghund en bit. Det gick som synes alldeles utmärkt! Till nästa år har Katarina en ny stark draghund på fjället, och Niak får bli pensionär. Jag har tänkt köra in Toka i vinter också, även om Salsa verkar alldeles för pigg för att gå i pension än. Och Hilda bör ju ha många år kvar än. Men eftersom mina hundar är ganska små så är det inte fel med ett tvåspann, och ibland är det bra med en hund i reserv.
Väl hemma igen slog en elak förkylning till, så nu har jag understimulerade hundar och är ganska uttråkad själv. Visst är det kul att kunna följa skidskytte-VM och skid-VM på TV, men det är ännu roligare att åka själv!
Det snöar!
Foto Katarina Engevall
Det hör ju vintern till att det snöar. Men jag är inte van vid att det snöar och snöar och snöar när det är -17 grader kallt! I någon vecka nu har temperaturen legat mellan -15 och -22 grader. När det var som kallast var det ett par dagar med strålande sol, rimfrost och blå himmel - så vackert.
Men de senaste tre dagarna har det varit grått och snöat oavbrutet. Jag tror snart det har kommit en halvmeter ny snö, och snödjupet var inte dåligt innan heller. Nu når snön upp till toppen på nätstaketet runt tomten, och det är en meter högt.
Vid -15 och under drar jag mig för att träna någon lydnad med hundarna. Inte för att de fryser, men mina fingrar blir till isbitar.. Det blir kallt och blött när man ska belöna kräken. Istället har vi gått långa promenader (innan det började snöa så förtvivlat) och i helgen har det blivit skidturer. Det är något bättre att åka skidor i lössnö än att pulsa fram till fots, men rackarns vad trött man blir!
Det måste vara en oerhörd fördel att springa på fyra ben jämfört med två. Hundarna (och framförallt Toka) springer fram och tillbaka, fram och tillbaka i den djupa lössnön. Det är faktiskt till hjälp när man ska ta sig fram med skidorna, att hundarna har sprungit upp ett spår först.
Foto Katarina Engevall
Idag åkte kompisen och jag tillsammans med alla hundarna. T.o.m. Salsa (som har blivit ganska bekväm med åren) blev upplivad av sällskapet och sprang omkring större delen av tiden. Den tur som i vanliga fall tar drygt en timme, tog nästan två idag, så mycket snö var det. Och då hade vi ändå åkt samma tur dagen innan - jag två gånger! (Det var knappt att jag orkade runt gång nr 2, för då var det till att spåra igen. När vi åker tillsammans turas vi om.) Men spåren var helt borta idag igen sedan det snöat hela natten.
När det var som kallast och jag var ute och gick, tänkte jag att det skulle inte skada med lite ny snö för snön var ganska hård. Men nu säger jag - Tack så jättemycket, men det räcker nu!
Foto Katarina Engevall