Turbulens

I morgon blir valparna tre veckor gamla. Tänk att det kan hända så mycket på så kort tid. Inte undra på att det går åt massor av käk för att ge tillräckligt med energi för allt som ska ske.

Rörelserna är fortfarande ganska osäkra. Bakbenen ffa vill inte riktigt lyda sina ägare. Valparna ser för festliga ut när de har råkat hamna med bakbenen sträckta bakåt och ska ställa sig upp. Då tar de sats med frambenen och backar på magen tills de fått bakbenen under sig. Sedan kan de ställa sig upp och gå framåt.

Någon av valparna, jag är lite osäker på vem det är, har lärt sig att om man skriker tillräckligt högt så kan man få sin vilja fram. Den verkar resonera som så, att om valpen inte hittar maten genast, så ska maten komma till valpen! Han/hon är ganska uthållig på att skrika också, inatt väckte den mig flera gånger! Det blev flytt av valplådan till köket på förmiddagen - grannarnas sovrum ligger vägg i vägg med det som hittills varit valprum!

Hilda tillbringar allt mindre tid i valplådan. Hon är flitig med att gå dit och ge dem di, och att städa efter dem, men hon sover inte där längre. Och när hon inte är där är valparna oftast tysta och sover. Det är när hon går dit som skrikandet sätter igång: Mat! Mat! Mat NU!

Det går allt bättre att äta fast föda. I alla fall har de små begripit att maten finns i det där platta med kant som står på golvet. Själva tekniken att få i sig krubbet förbättras också, men mycket spill blir det. Tur att mamma fortfarande står för den största delen av matgivan, annars skulle det bli tufft för de små att få i sig tillräckligt.

Det är också väldigt roligt att se valparna när de diar. Först trängs alla hysteriskt för att få tag i en spene, sedan suger de och sliter i spenen samtidigt som de trampar med framtassarna. Sedan plötsligt stelnar deras svansar, spetsen börjar darra lite och det kommer en stillhet över kullen. Det är då mjölken rinner till! Eter en stund blir det oro i gänget igen, då börjar det ta slut på mjölktillförseln och man ska försöka se om det finns mer i en annan spene. Då knuffas och trängs det lite desperat igen. När valparna börjar bli mätta somnar några där de är medan andra suger lite lojt ett tag till. Några går lite åt sidan och lägger sig, även om det nu allt oftare händer att de börjar leka efter maten.

Det känns väldigt lyxigt, för nu är jag valpledig i fem veckor. Men det stora semesterlugnet vill inte infinna sig. Istället har jag satt igång med allt det där som man planerar att göra när man är ledig; allt småplock med att röja klädkammare, förråd, skåp, åka till tippen (som det inte heter längre) med skräp, ordna service för bilen mm, mm. Att flytta valplådan krävde också lite planering och ommöblering. Valpar förstör saker, och det man är rädd om bör man flytta innan valparna hittar dit.

Jag tror numera att det troligen bara en av valparna som kan bli grå. Hanen skiftar lite i rött nu, men han är väldigt mörk och lurvig så jag är inte hundra säker. Tikvalpen har inget direkt rött i sig, men är också väldigt lurvig. Vi får väl se, som sagt. De andra blir röda, det är jag säker på. De har mycket päls de med, men inte riktigt lika mycket som de två jag trodde/tror kanska kan bli grå.

"Klumpen" är upphunnen av sin andre röde bror i fråga om vikten. Och nu är skillnaden inte så stor mellan valparna längre, även om tikarna är aningen mindre och lättare. Den "grå" tiken ser störst ut av tikarna tack vare pälsen. De andra två är ena pigga små saker, särskilt den ljusare av dem. En liten ärtig dam, går gärna i närkamp med grabbarna! Överlag är det aktiva och pigga valpar i kullen. Ingen backar om de blir utmanade på kamp! Och än så länge tycker de att det är ok att man lyfter upp dem, inga protester utan de tittar bara på mig med stora ögon.

Nej, nu ska jag rasta de vuxna vovvarna!

Tänk vad fort det går ibland! Nyss var det bara äta och sova som gällde, men igår kväll och idag har det börjat hända saker. Helt plötsligt (känns det som) har valparna börjat göra tafatta försök att leka, de ylar och skäller och morrar - ja, jag tror att det är det de försöker göra, vilket liv! Innan var det mest pip och gnäll när mjölkbaren inte var precis inom räckhåll. Och knorrande under sömnen...

Det är inte så långa stunder som de leker precis, kanske under fem minuter sedan de vaknat efter en uppiggande tupplur och hunnit få i sig något stärkande. (Eftersom de ser ganska berusade ut när de ska ta sig fram, så är det inte utan att man får associationer till drinkar och barer.) Nu kissar de och bajsar även utan hjälp, så det är tillbaka till tidningspappret och det är lite halare att ta sig fram på. Bakbenen är det lite kämpigt att komma upp på så här till en början, men det går! Det är ju inga avancerade lekar de sysslar direkt, de går fram till varandra och morrar? lite, öppnar sina tandlösa munnar och ser jättefarliga ut.

Matningen med "riktig" mat är ingen succé än. En eller två av valparna tycker det är gott och försöker suga i sig det som bjuds och vill ha mer, de andra tuggar länge på det man stoppat in i munnen på dem, men verkar mest ointresserade. Nåja, de är ju inte särskilt gamla än. Förhoppningsvis vill och kan de äta lite annat mot slutet av den här veckan. Det vore skönt, för Hilda vill inte längre äta all mat jag bjuder henne på och hon är inte tjock.

Det har varit lite slött med träningen senaste veckan, men igår gjorde jag ett ryck igen. Tango och Salsa fick göra ett uppletande, och så började jag och Salsa kämpa med framåtsändandet igen. Det gick ganska bra redan tidigare, men jag vill ha större precision i momentet. Om någon vecka tänkte jag också se om Hilda är lite sugen på träning igen. Det vore väldigt trevligt om hon kunde ta sig till elit i år.

Igår var jag och tittade på utställning. Ullhedens Miranda, som kenneln deläger tillsammans med Carina och Tony Östman, skulle ställas ut. Miranda och Hilda har samma mamma. Salsa lånades ut till Ullhedens förra våren och fick en kull valpar där, Ullhedens M-kull.

Det gick bra för Miranda, hon fick CK och blev bäst i rasen. Jag har inte sett Miranda sedan hon var ca halvåret, så det var väldigt spännande att få träffa henne igen, och hennes ägare förstås! Miranda är en glad och framåt tjej som utvecklats på ett lovande sätt. Det känns bra att hon kommit till duktiga hundmänniskor som vill och kan satsa på sin hund!

De små tjockisarna hemma bara äter! Trots att Hilda får mångdubbelt mer mat än i vanliga fall, har hon inte lagt på hullet sedan valparnas födelse, och då var hon ganska mager. Så från och med idag ska valparna få lite tillskottsfoder av mig, så att deras mamma inte krymper ihop och försvinner.... Jag hade tänkt vänta tills valparna blivit tre veckor gamla, men jag tror inte att Hilda kan proppa i sig mycket mer mat, och hur skulle det då gå den närmaste veckan?

Valparna däremot är feta och glada. Alla har nu öppnat ögon och öron i lite varierande grad, och kan gå riktigt många steg. Tappar de balansen rullar de gärna över på rygg men kommer snabbt upp igen. Jag är lite fundersam över om en hane och en tik möjligen kan bli grå i färgen. De andra skiftar ordentligt i rött på nacke och rygg, men inte de här i samma grad.  Vi får se, än törs jag inte uttala mig med någon säkerhet.

Vilket vårväder vi har fått! Solen nästan steker från en klarblå himmel och snön smälter så det plaskar om det! Än så länge har vi inte barmark, men om ett par-tre veckor när valparna behöver större utrymme att röra sig på så ska det nog gå att släppa ut dem i trädgården. De vuxna hundarna gillar den snö som finns och rullar sig njutningsfullt i det svala vita.

Valparna har fått smaka lite "riktig" mat. Smmmaskens, tyckte de, men ack vilket bordsskick! Mat över hela valplådan! Att maten finns i golvhöjd och inte uppåt var svårt så här första gången. Men än så länge är det smakportioner som gäller, så det gör inget om det mesta går till spillo. De små magarna måste ju få en chans att vänja sig vid det nya.

Idag har jag för första gången sett en av valparna gå uppe på benen, dvs stå ordentligt på alla fyra utan att släpa magen i backen! Det var "Klumpen" (=arbetsnamn), den största av hanvalparna som är först uppe. Klumpen har 60 g försprång till de andra killarna, och drygt 100 g till tjejerna! Det är visserligen vanskligt att uttala sig om storleken på den vuxna hunden efter hur stora de är som valpar, men lite börjar man undra vad det ska bli av denne tungviktare. Ska han bli lika stor som morfars far, Renängen Marodör? 

En annan glädjande nyhet är att dammsugaren inte har dragit sin sista suck. Jag skulle bunta ihop den och fara på tippen (eller miljöstationen som det visst heter nu), när jag drog mig till minnes ett filter som ska rengöras regelbundet.... Det var förstås helt genomsatt av partiklar, och när jag satte in reservfiltret startade dammsugaren glatt igen. Vilken tur! Att sopa är inte lika effektivt och jag är glad om jag slipper lägga ut pengar på en ny dammsugare just nu.

Efter en vecka med snösmältning och glatt flöjtande småfåglar kom vintern tillbaka med besked. Kraftigt snöfall och blåst i två dagar, och nu verkar det nästan vara mer snö än innan det började smälta. Men vackert är det! Ska försöka komma ut en tur på skidor med mormor Salsa innan det blir dagsmeja i solskenet.

Hilda och jag har lite olika åsikter om hur "inredningen" i valplådan ska vara. Jag är rädd att valparna ska bli kalla, och hade först tidningspapper i botten och en sådan där luden hundfilt ovanpå. Hilda gjorde konfetti av tidningarna (hon t.o.m. gjorde remsor av dem med tänderna, när hon inte bara krafsade sönder dem), rev bort filtarna och lade sig på golvet med valparna. Jag lade tillbaka nya tidningar, rättade till filtarna och lade upp valparna på filten igen.

Så höll vi på ett tag. Nu har jag istället lagt in ett bomullsöverkast som botten, och använder hundfilten som "vindskydd". Ja, så väldigt blåsigt är det inte inne, men man öppnar ytterdörrar och fönster då och då och jag är rädd att det ska bli dragigt. Hilda får stå ut tills valparna blivit större.

Nej, nu ska jag sätta på mig skidkläderna!

Ja, då har Salsa och jag testat att tävla i lydnadstrean med de nya reglerna. Det som gick bra gick riktigt bra, och det som gick dåligt gick uselt. Och inte kan jag skylla på reglerna, möjligen har valparnas ankomst stört min lust och koncentration på träningen en aaaning....

Man ska t.ex. inte sluta träna det som hunden verkar säker på när tävlingen närmar sig. Sedan ska man träna mycket mer med dirigering än vad jag har gjort. Inkallning med ställande och läggande trodde jag att Salsa kunde, men inte lade hon sig ner på tävlingen inte. Sedan blev det tjuvstart vid inkallning från rutan - attans, annars hade vi haft lite poäng där i alla fall. Men sättande under gång blev det tio på, och en nia på fjärren, det är jag stolt över. Vittringsapportering var väl det enda där jag kan säga att Salsa inte kan momentet än, där måste vi backa ett par steg i träningen.

Men nu vet jag bättre vad vi behöver lägga krut på på träningen, och det är ändå trevligt att se att Salsa håller koncentrationen och humöret uppe under ett helt lydnadspass. Framöver är det brukslydnad som gäller. Här i Mellannorrland är spårsäsongen ganska kort, så det gäller att vara förberedd när säsongen startar. Men jag tror att vi kanske får skjuta lite på debuten, sex vildbasare som ska ses efter kan begränsa träningen en aning.

Ett par nya bilder:



Det är tryggt hos mamma! 

Nu har valparna hunnit bli fyra dygn gamla (men bilden ovan togs igår). De äter och sover och äter lite till. Och Hilda ammar, slickar och ammar lite till. Men nu ser jag att hon sover dessemellan. Första tiden var hon alltid vaken när jag tittade på henne. Stackarn, hon måste ha varit alldeles utmattad fösta dygnen.

I morse var första gången som jag märkte att Hilda tyckte det var skönt att få komma ut på promenad. Hon rullade sig i snön och nosade omkring som vanligt - så länge vi var på väg bort ifrån hemmet! På hemvägen var det bråttom igen. Väl hemma så kan hon faktiskt stanna upp vid vattenskålen och dricka sig otörstig innan hon hoppar in i valplådan igen. Från början hade hon inte ro att vare sig dricka eller äta utanför valplådan.

Här är hela familjen fyra dagar efter födelsen:

Tänk, det har bara gått lite drygt ett dygn sedan valparna föddes! Det känns som mycket längre. Hilda har hunnit vänja sig vid mamma-rollen och verkar trivas med den. Hon är så försiktig med sina valpar, rör sig väldigt försiktigt i valplådan så att hon inte ska trampa på någon eller råka lägga sig ned på någon av de små. Annars går tiden åt till digivning och toalettbestyr. Valparna blir väl omhändertagna.

Jag fick sova ordentligt inatt, även om jag var upp ett par gånger för att titta till familjen. Nu börjar jag fungera bättre, igår kände jag mig lite som en zombi. Igår kväll skulle jag ändra i de annonser som jag har på nätet, från planerade valpar till födda, och i samband med det få med att pappa Emil blivt "Årets Bästa Belgare" i sök. Det vara bara det att jag skrev 2007 istället för 2006, så nu har Emil och Bonnie något att leva upp till.....

Några av valparna är inte tingade än. Jag hoppas att de kommer till aktiva hem för jag tror att de här kan bli riktigt bra tävlingshundar. Både Emil (ffa) och Hilda har ju visat framfötterna på tävling, båda är föriga och trivs med folk. De har också bra föremålsintresse och arbetsvilja och är skottfasta liksom deras syskon, så det finns i alla fall goda förutsättningar för att valparna ska bli bra arbetshundar.

Här kommer en närbild på ett par trötta blivande busar

Det blev som jag trodde, de föddes framåt morgonen. Det blev inte mycket sova inatt, för Hilda bäddade och flåsade, sov en stund och satte sedan igång igen. Vi var ut på en liten språngmarch vid två-tiden i morse, sedan sov jag en stund. Vaknade vid halvfemtiden av ett intensivt slickande - då hade vattnet gått för första valpen.

Första valpen blev en chockartad upplevelse för stackars Hilda! Först kissade hon inne (vattnet gick). Hon försökte städa, men när jag kom gnällde hon och verkade försöka förklara att det var inte alls meningen, hon hade bara så ont i mgen och så kom det en massa vatten... Sedan så småningom kom det också en jättestor bajskorv, och den levde!! Då flydde Hilda valplådan!
 
Matte fick befria valpen från fosterhinnor och kapa navelsträngen och torka den. Sedan krävdes det ganska barsk röst för att förmå Hilda att komma tillbaka. Hon ville inte nosa eller slicka på valpen, men när den började dia (och det gick snabbt) så verkade det som om pusselbitarna föll på plats. Valp nr 2 gick bättre, och till trean hade modersinstinkterna vaknat på allvar.

Nu törs inte Hilda sova utan hon vakar över de små. Varje gång någon piper till (tappar taget om spenen eller så) så sympatignäller Hilda. Valparna är stora och välmående, tre pojkar och tre flickor. Hungriga och snabba på att hitta rätt till mjölkbaren var de. Inte undra på att Hilda haft svårt att äta tillräckligt för att föda både sig själv och de här klumparna.

Nästa uppgift blir att hitta namn till "barnen". Jag hade tänkt att temat skulle vara bus och skoj (där har vi början på två namn). Ni som väntar på valp kan ju fundera på namnförslag!

Bilder kommer så småningom, nu ska Hilda få vila.

Jag tror faktiskt att det är på gång, valpningen alltså. Hildas temperatur var 36,8 i morse, hon vill inte äta, drar sig undan. Och jag vet inte vad jag ska hitta på medan jag väntar!

De snälla grannarna tog en promenad med de blivande morföräldrarna (Tango och Salsa), dammsugaren pajade när jag skulle ta det där sista (Tango fäller förstås) och jag har inte ro att sitta stilla. Men jag gör ju inte Hilda någon tjänst om jag blir för stirrig.

Nej, det är nog bäst att jag letar upp en god bok och försöker koppla av. Valparna kommer säkert inte förrän sent inatt, när jag är som tröttast.

Det rör på sig i Hildas mage! Jag väntade länge på att få känna några rörelser från de små i mammas mage, men nu rör det på sig! Och det är inte bara lite gaser i mammas mage.... det har vi bildbevis på (röntgenbild). Hilda börjar tydligen känna sig lite besvärad av sin stora mage, för nu äter hon knappt igen. Det är väl några som trycker på magsäcken så att det inte får plats med så mycket mat!

Tänk vad de små parasiterna tar mycket näring från sin mamma! Hilda har väl ätit lite dåligt i 3-4 dagar, och på den korta tiden så börjar hennes ryggrad kännas vass och revbenen har förlorat den lilla vadderingen som fanns ett tag. Alltså blev det till att inhandla burkmat igen, sådan där som man ska ge svårt sjuka eller nedsatta djur... Den smakar tydligen väldigt gott i alla fall och Hilda äter den med god aptit. Dyr är den också.

Tidigare i vinter klagade jag vid något tillfälle på att skidturerna inte blev vad jag tänkt mig. Åkte jag med Hilda och Salsa gick det så fort att jag bara hann staka lite under turerna. Och när jag åkte med Tango gick det så långsamt att jag knappt blev varm. Det är ju att utmana ödet att skriva så, och när jag senare vid ett tillfälle skulle åka med hundarna en och en gick det så dåligt för mig att det kändes som om jag aldrig hade stått på ett par skidor förut. Med Salsa gick det bäst, förutom att jag ramlade två gånger, aj! Tango sprang som om han hade varit ung på nytt och jag fick slita som ett djur för att hänga med. När det blev Hildas tur kom jag på efter halva rundan att jag hade glömt bilnycklarna i bakluckan - och att plånbok, nyckel hem mm låg i framsätet! Så då fick jag åka som en galning för att komma tillbaka så fort som möjligt: Jag hade bakhalt och var helt färdig efter sista rundan. Sedan har jag inte åkt skidor på ett par veckor

Men idag fick jag precis den skidtur som jag önskat mig. För en gångs skull hade jag lagt ner lite möda på vallningen (har köpt nya skidor och där fungerar inte "kleta på ett lager direkt ur burken precis innan man åker") och så hade jag bara Salsa i snöret. Hon är duktig och ligger på sådär precis lagom när hon är ensam dragare. Alltså fick jag ta i lite själv (mycket mot slutet - då var vi båda varma och ganska trötta) samtidigt som det både var härligt glid och bra fäste.  Underbart! Jag skulle bara haft en tunnare tröja på mig!

Sedan är det ju också dumt att skriva att lydnadsträningen går bra. Genast börjar saker och ting krångla. Efter att ha verkat stensäker på "sättande under gång" och "rutan", så kunde helt plötsligt Salsa varken det ena eller det andra. "Sitt" - har jag aldrig hört förut, tyckte Salsa. Rutan - ska jag hoppa hindret? Apportera konerna? Nu förstår jag ingenting....? Och att det där med vittringsapportering ska vara så svårt. Om den lilla bråttom-damen bara kunde ta sig tid att nosa på pinnarna, istället för att chansa när hon nosat på en eller två. Ja, ja, det är väl bara att träna mera.

Nu ska vi se om bilden på tjocka damen tillsammans med den tunnare damen kommer med. Det är de här nitiska antivirusprogrammen som ställer till det ibland....


Salsa är till vänster och Hilda står till höger: Lite syns det väl att Hilda inte har någon midja?