Tre veckor
I morgon blir valparna tre veckor gamla. Tänk att det kan hända så mycket på så kort tid. Inte undra på att det går åt massor av käk för att ge tillräckligt med energi för allt som ska ske.
Rörelserna är fortfarande ganska osäkra. Bakbenen ffa vill inte riktigt lyda sina ägare. Valparna ser för festliga ut när de har råkat hamna med bakbenen sträckta bakåt och ska ställa sig upp. Då tar de sats med frambenen och backar på magen tills de fått bakbenen under sig. Sedan kan de ställa sig upp och gå framåt.
Någon av valparna, jag är lite osäker på vem det är, har lärt sig att om man skriker tillräckligt högt så kan man få sin vilja fram. Den verkar resonera som så, att om valpen inte hittar maten genast, så ska maten komma till valpen! Han/hon är ganska uthållig på att skrika också, inatt väckte den mig flera gånger! Det blev flytt av valplådan till köket på förmiddagen - grannarnas sovrum ligger vägg i vägg med det som hittills varit valprum!
Hilda tillbringar allt mindre tid i valplådan. Hon är flitig med att gå dit och ge dem di, och att städa efter dem, men hon sover inte där längre. Och när hon inte är där är valparna oftast tysta och sover. Det är när hon går dit som skrikandet sätter igång: Mat! Mat! Mat NU!
Det går allt bättre att äta fast föda. I alla fall har de små begripit att maten finns i det där platta med kant som står på golvet. Själva tekniken att få i sig krubbet förbättras också, men mycket spill blir det. Tur att mamma fortfarande står för den största delen av matgivan, annars skulle det bli tufft för de små att få i sig tillräckligt.
Det är också väldigt roligt att se valparna när de diar. Först trängs alla hysteriskt för att få tag i en spene, sedan suger de och sliter i spenen samtidigt som de trampar med framtassarna. Sedan plötsligt stelnar deras svansar, spetsen börjar darra lite och det kommer en stillhet över kullen. Det är då mjölken rinner till! Eter en stund blir det oro i gänget igen, då börjar det ta slut på mjölktillförseln och man ska försöka se om det finns mer i en annan spene. Då knuffas och trängs det lite desperat igen. När valparna börjar bli mätta somnar några där de är medan andra suger lite lojt ett tag till. Några går lite åt sidan och lägger sig, även om det nu allt oftare händer att de börjar leka efter maten.
Det känns väldigt lyxigt, för nu är jag valpledig i fem veckor. Men det stora semesterlugnet vill inte infinna sig. Istället har jag satt igång med allt det där som man planerar att göra när man är ledig; allt småplock med att röja klädkammare, förråd, skåp, åka till tippen (som det inte heter längre) med skräp, ordna service för bilen mm, mm. Att flytta valplådan krävde också lite planering och ommöblering. Valpar förstör saker, och det man är rädd om bör man flytta innan valparna hittar dit.
Jag tror numera att det troligen bara en av valparna som kan bli grå. Hanen skiftar lite i rött nu, men han är väldigt mörk och lurvig så jag är inte hundra säker. Tikvalpen har inget direkt rött i sig, men är också väldigt lurvig. Vi får väl se, som sagt. De andra blir röda, det är jag säker på. De har mycket päls de med, men inte riktigt lika mycket som de två jag trodde/tror kanska kan bli grå.
"Klumpen" är upphunnen av sin andre röde bror i fråga om vikten. Och nu är skillnaden inte så stor mellan valparna längre, även om tikarna är aningen mindre och lättare. Den "grå" tiken ser störst ut av tikarna tack vare pälsen. De andra två är ena pigga små saker, särskilt den ljusare av dem. En liten ärtig dam, går gärna i närkamp med grabbarna! Överlag är det aktiva och pigga valpar i kullen. Ingen backar om de blir utmanade på kamp! Och än så länge tycker de att det är ok att man lyfter upp dem, inga protester utan de tittar bara på mig med stora ögon.
Nej, nu ska jag rasta de vuxna vovvarna!
Rörelserna är fortfarande ganska osäkra. Bakbenen ffa vill inte riktigt lyda sina ägare. Valparna ser för festliga ut när de har råkat hamna med bakbenen sträckta bakåt och ska ställa sig upp. Då tar de sats med frambenen och backar på magen tills de fått bakbenen under sig. Sedan kan de ställa sig upp och gå framåt.
Någon av valparna, jag är lite osäker på vem det är, har lärt sig att om man skriker tillräckligt högt så kan man få sin vilja fram. Den verkar resonera som så, att om valpen inte hittar maten genast, så ska maten komma till valpen! Han/hon är ganska uthållig på att skrika också, inatt väckte den mig flera gånger! Det blev flytt av valplådan till köket på förmiddagen - grannarnas sovrum ligger vägg i vägg med det som hittills varit valprum!
Hilda tillbringar allt mindre tid i valplådan. Hon är flitig med att gå dit och ge dem di, och att städa efter dem, men hon sover inte där längre. Och när hon inte är där är valparna oftast tysta och sover. Det är när hon går dit som skrikandet sätter igång: Mat! Mat! Mat NU!
Det går allt bättre att äta fast föda. I alla fall har de små begripit att maten finns i det där platta med kant som står på golvet. Själva tekniken att få i sig krubbet förbättras också, men mycket spill blir det. Tur att mamma fortfarande står för den största delen av matgivan, annars skulle det bli tufft för de små att få i sig tillräckligt.
Det är också väldigt roligt att se valparna när de diar. Först trängs alla hysteriskt för att få tag i en spene, sedan suger de och sliter i spenen samtidigt som de trampar med framtassarna. Sedan plötsligt stelnar deras svansar, spetsen börjar darra lite och det kommer en stillhet över kullen. Det är då mjölken rinner till! Eter en stund blir det oro i gänget igen, då börjar det ta slut på mjölktillförseln och man ska försöka se om det finns mer i en annan spene. Då knuffas och trängs det lite desperat igen. När valparna börjar bli mätta somnar några där de är medan andra suger lite lojt ett tag till. Några går lite åt sidan och lägger sig, även om det nu allt oftare händer att de börjar leka efter maten.
Det känns väldigt lyxigt, för nu är jag valpledig i fem veckor. Men det stora semesterlugnet vill inte infinna sig. Istället har jag satt igång med allt det där som man planerar att göra när man är ledig; allt småplock med att röja klädkammare, förråd, skåp, åka till tippen (som det inte heter längre) med skräp, ordna service för bilen mm, mm. Att flytta valplådan krävde också lite planering och ommöblering. Valpar förstör saker, och det man är rädd om bör man flytta innan valparna hittar dit.
Jag tror numera att det troligen bara en av valparna som kan bli grå. Hanen skiftar lite i rött nu, men han är väldigt mörk och lurvig så jag är inte hundra säker. Tikvalpen har inget direkt rött i sig, men är också väldigt lurvig. Vi får väl se, som sagt. De andra blir röda, det är jag säker på. De har mycket päls de med, men inte riktigt lika mycket som de två jag trodde/tror kanska kan bli grå.
"Klumpen" är upphunnen av sin andre röde bror i fråga om vikten. Och nu är skillnaden inte så stor mellan valparna längre, även om tikarna är aningen mindre och lättare. Den "grå" tiken ser störst ut av tikarna tack vare pälsen. De andra två är ena pigga små saker, särskilt den ljusare av dem. En liten ärtig dam, går gärna i närkamp med grabbarna! Överlag är det aktiva och pigga valpar i kullen. Ingen backar om de blir utmanade på kamp! Och än så länge tycker de att det är ok att man lyfter upp dem, inga protester utan de tittar bara på mig med stora ögon.
Nej, nu ska jag rasta de vuxna vovvarna!
Kommentarer
Trackback