Nyheter
Starten från Vallbo
Förra helgen gick Katarina och jag till Lunndörren. Vi åt middag på jobbet och for sedan direkt till Vallbo för att starta vandringen därifrån. Väderleksrapporterna var ganska dystra med löften om mycket regn under helgen, men som tur var var vädergudarna med oss och nöjde sig med låga moln på uppvägen, ett par kortare hagelskurar på lördagen och ett stillsamt strilande på nervägen.
Det blir inte helt mörkt på natten i juni
Vi gick upp till Lunndörren med raketfart på fredagskvällen - var framme redan strax efter halv tolv. Sedan somnade vi trötta och nöjda i stillheten i fjällstugan. Dagen efter latade vi oss, men hann ändå med en toppbestigning av ett närliggande berg. OK då, Katarina gick upp till toppen medan jag och Hilda stannade när det var ca 80 höjdmeter kvar. Utsikten var ändå fantastisk!
Där nere, i änden av den mittersta sjön, skymtar Lunndörrsstugorna
Tyvärr sov jag dåligt den natten och kände mig inte alls så utvilad nästa morgon som jag hade hoppats. Man kanske inte ska ta både lång sovmorgon och en tupplur på maten efter middagen innan man går och lägger sig på riktigt, om man sedan vill sova hela natten. (Vete fåglarna om det inte blev en förmiddagslur dessutom.) Men man lär sig kanske till en annan gång.
Den här helgen har det varit tävlingar för Hilda och Toka. Och nu kom allt det där regnet som var lovat till förra helgen! Hela fredagen vräkte det ner, och på lördagen var det endast obetydligt bättre (solen skymtades ett par gånger på eftermiddagen mellan skurarna). Då tävlade jag med en väldigt skendräktig Hilda.
Hon gjorde det ganska bra ändå. Vi kom runt spåret med 5 pinnar, och det var det inte alla som gjorde. Men sedan hade Hilda gjort sitt och gick fot om fot på uppletandet och på lydnadsplanen. 384,5 poäng och godkänt. Kanske inte fullt så uselt resultat som det kändes just då.
Idag var det Tokas tur, i betydligt bättre väder (solsken och kallt). Debut i högrespår och inte riktigt klar för det. Vi har tragglat med framåtsändade och skall (när vi har tränat) och det sitter inte än. Så det var inte så konstigt att just de två sakerna inte fungerade på tävlingen. Å andra sidan gick spårupptag och spår strålande, liksom uppletandet! 10, 9 och 10 på de momenten. Men lydnadspoängen räckte inte till för uppflytt den här gången. Det blev 486,5 poäng och ett godkänt där med. Vi kommer igen!
foto Annica Blom
Läger med mera
Tiden går fort när man har roligt, och nu är det redan juni. Sommarmånad, men än har det inte varit någon vidare sommarvärme. Nu gör det inte mig så mycket, för jag gillar svalt väder.
Det har gått en månad sedan Raki flyttade, och rapporterna så här långt är bara bra. Han lämnade ett stort tomrum efter sig, den lille busen, men det känns skönt att veta att han har fått det riktigt bra. Och Toka och Hilda får mer av mattes tid - även om det har varit ont om den varan i maj och början av juni.
En aktionbild på Raki från hans nuvarande ägare.
Visst är han bara för söt!
Det har varit kennelläger tillsammans med Ullhedens, och eftersom både Inga-Lill och Jenny var med så fick jag tillfälle att se mer av Rakis systrar och även hans moster Zcannah (Mistral). Zcannah är ju kullsyster med Hilda, och det var ett nöje att få se henne i spårskogen. Jätteduktig är hon!
Flickorna Drink gick inte av för hackor de heller! Det var roligt att se att de hade bra arbetslust och gick in för både sök och spår med stor entusiasm. Zpeiha var lite mer som mormor Salsa, väldigt alert, medan Troja redan visar stor koncentration i arbete. Fin kamplust har de båda två, och båda verkar väldigt trevliga.
Här spårar Zpeiha med Inga-Lill i linan.
Och här hänger Troja i trasan efter avslutat spår, medan Jenny lyssnar till Helens (spårinstruktör på lägret) kommentarer.
Toka fick träna sök och Hilda spår på lägret. Jag fick inspiration och bra tips för fortsatt träning, och räcker bara tiden till så ska det bli bra träning framöver... Båda mina flickor var jätteduktiga på lägret, så jag var verkligen nöjd med lägervistelsen.
Det var bara det att hemmavid slet mina kompanjoner som djur för att få allting på plats inför öppnandet av Ejra Djurklinik, som vår gemensamma veterinärklinik heter. Vi hade kommit överens i god tid om att det skulle vara ok att jag åkte iväg, men det kändes inte helt bra att lämna jobbet till dem. Jag hoppades i alla fall att jag skulle vara lite utvilad efter lägret så att jag skulle kunna vara till stor nytta sista dagen före öppningen, men...
Jag gick och lade mig tidigt sista kvällen, bara för att inse att festen i lokalen i närheten inte på långa vägar var över och att de hade en väldigt bra ljudanläggning. Täcket i sängen var mycket tjockt, så jag ville helst ha fönstret på glänt. I rummet bredvid hade vovven fått något att gnaga på, och gjorde så mycket energiskt - det var som att ha en gigantisk husbock i väggen!
Efter att ha snurrat i sängen i någon timme provade jag i alla fall att stänga fönstret, och då dämpades ljudet utifrån såpass att det blev drägligt. Hunden i rummet bredvid slutade också att gnaga så då somnade jag äntligen, bara för att vakna i ottan av att militären lekte krig. KABOOM, putter, putter, putter, KABOOM, flapp, flapp, flapp och så vidare när motorbåtar, kanoner och helikoptrar försvarade Barnens ö mot den lede fi. Hålögd steg jag så småningom upp tidigare än vanligt efter att förgäves ha försökt somna om. Utvilad, var det ja.
(Första natten på lägret blev det inte heller så mycket sömn. Jag satt uppe ganska sent, men det fanns de som var uppe längre och de tog ut - eller in - sina hundar vid halvtre-tiden när de gick och lade sig. Klick, klick, klick, klick lät det om kloförsedda tassar i korridoren. Sedan var det tyst några timmar, bara för att avlösas av de morgonpigga som tyckte att halvfem och framåt var lämplig tid att ta hundarna för en första rastning! Vi var några vid frukosten som ville införa utegångsförbud före kl 06:30, eller åtminstone obligatoriska sockor till hundarna.)
Men nu är i alla fall Ejra Djurklinik öppnad, och vi har tagit emot våra första kunder. Ännu är allt nytt och lite ovant, men vi har fått en härlig start och hoppas att fortsättningen blir ännu bättre. (Eir eller Eira är läkekonstens gudinna i den nordiska mytologin. Hon ger botemedlen kraft, och hennes namn betyder bland annat fred och försoning.)
En sommarbild på Sambo, tagen av hans matte.
Jag har anmält både Toka och Hilda till tävling om ett par veckor. Jag vet inte om vi har kommit med än, men jag hoppas att vi får vara med. Visserligen har det inte blivit tillfälle till så mycket träning som jag hade hoppats - ett återkommande problem - men tävlingarna är inom behagligt avstånd och det vore väldigt spännande att få se hur vi ligger till nu. Det känns bra just nu, men det är inte samma sak på tävling som på träning.
En bild på en urfälld Toka får avsluta dagens inlägg!
Foto Tomas Lindström