Turbulens

Nu har det har stått i två av lokaltidningarna vad jag tänkte ägna mig åt i framtiden. Två kollegor och jag ska öppna en ny veterinärklinik. Det är jättespännande och en aning skrämmande just nu. Massor att planera och tänka på så här inför starten.

Mycket tack vare Raki, så fick vi t.o.m. vara med på förstasidan i båda tidningarna! Jag tog med mig Raki till den första intervjun mest av en slump, och fotografen blev förtjust. Och det blev väldigt bra bilder med "Rackarn" i mitten. (Jag kanske skulle lansera honom som fotomodell....)



Trist nog så inser jag att jag inte klarar av att ha tre hundar nu. Det håller inte att ha tre hundar och försöka starta ny klinik samtidigt, och Raki blir den som jag ska hitta ett nytt hem åt. Han är världens goaste hund och hade jag inte redan två fina hundar så skulle jag inte tveka en sekund att behålla honom. Men han är yngst och mest formbar, och därför troligen lättast att anpassa i ett nytt hem.

Jag har haft tur att just som jag kände att jag är tvungen att ta mig an uppgiften att hitta ett nytt hem åt Raki så dök det upp ett par som är intresserade av honom. Vi ska träffas om några veckor, så får vi se om Raki och de trivs med varandra.

Helgen före påsk tog jag i ledigt. Det blev en fjälltur till Vålåstugorna med en kompis, Eva, och varsin hund. Jag tog med Hilda, medan Toka och Raki passades av mina snälla grannar.

Precis som i fjol blev det en solig och varm dag på färden upp. Inte riktigt så varm som förra året, men tillräckligt för att man skulle kunna åka utan jacka, mössa och vantar! Hilda hade inga problem att dra pulkan även om hon flåsade lite av värmen. Det var inte fullt så mjukt och blött i snön som i fjol heller. Men det är en dryg färd till Vålåstugorna, med ganska branta backar på mitten av turen. Och när man sedan är rätt trött återstår det ca 6½ km med småbackar upp och ned innan man är framme.



Katarina jobbar som stugvärd i Vålåstugorna för tillfället, och hon stod för middagen första kvällen. Lyxigt att bli serverad middag när man kommer fram! Men hon tyckte vi kunde diska själva. Det drabbade inte mig eftersom Eva kände att det var hennes uppgift, eftersom jag hade handlat mat och stått för transporten till Vålådalen. Och den fördelningen hade jag inget emot...

Dagen efter gjorde vi mindre tur upp på höjderna bakom stugorna - Ropo? Det var disigt men bra skidföre. Hundarna hade det lite jobbigare eftersom det ömsom bar, ömsom inte bar för dem. Ja, Hilda trippade fram så nätt utan problem, men de andra är alla i 40-kilosklassen och hade det betydligt jobbigare.



Hade det inte varit för att jag greps av övermod i en backe och inte såg snödrivan i mitten, så hade jag klarat mig på benen den dagen också. Men jag tappade balansen och upptäckte sedan att snön inte bar när jag skulle ta mig upp på skidorna igen! Katarina, den ormen, passade på att fotografera allt mitt kravlande i snödrivorna. Eva förbarmade sig dock, och sträckte ut en stav så att jag kunde få tyngpunkten på skidorna istället för att hjälplöst ligga på sidan och famla i den bottenlösa snön.

Hemfärden gick också i dis. Det är ganska ansträngande med dis, för man ser knappt var snön slutar och himlen börjar. Det blir inga kontraster i snön heller så det är väldigt svårt att se om det går uppåt eller nedåt. Förutom det fick vi en fin färd ner. Det var minusgrader men hade snöat dagen innan, så det var inte bara is och t.o.m. jag tog mig ner för de stora backarna på skidorna. Det har annars hänt mer än en gång att jag fått ta av mig skidorna och gå ner i de värsta branterna.



Nu smälter snön i Östersund, och det finns små fläckar med barmark. Det får gärna gå undan med snösmältningen i år, för jag längtar ut i skogen för att få lägga spår och träna sök! Men just nu är det jobbigt att ta sig fram.