Turbulens

Det har blivit riktigt mycket hundträning i höst. Tack vare att snön dröjer så har det blivit en del sök- och spårträning i höst, och det är jättekul.

Toka har nu helt kommit över skendräktighet och löp, och nu är det full fart som gäller. Både i skogen och på lydnadsplanen. När det gäller sökträning är det bara bra, för det är mycket springa i skogen i den grenen. Senaste träningen gick superbra; markeringarna och påvis gick super, tomslagen likaså, och det var full fart hela tiden.

Senaste spåret blev det däremot lite väl mycket spring. Hon hann utforska hela upptagsområdet innan hon bestämde sig för att spåra, och hon kollade av terrängen runt spåret lika mycket som själva spåret. Men, hon hittade nästan alla pinnar och hon kom runt. Roligt hade hon också.

Sedan håller vi på att lära in lydnadstreans moment. Man får sig små tankeställare i träning ibland. Nog trodde jag väl att Toka visste vad "sitt" betyder! Men sättande under gång har visat sig vara ett svårare moment än jag kunde ana. :-) Nu börjar det i alla fall fungera.

En annan tankeställare har varit att Hilda inte tror att ett spår kan gå längs en stig! Hon försöker bara hitta stället där spåret ska gå ut i skogen, enligt henne. Så därför har jag börjat lägga spår som följer stigar och skogsvägar ganska mycket, och inte bara går i skogen. Man inser vad man har lärt - eller inte lärt! - hunden tidigare...

Sedan har jag alltid vetat att jag har lite dåligt lokalsinne, men i höst har det varit riktigt dåligt! Jag skulle lägga spår åt Hilda och Knas innan sökträningen sist. När jag kom ut ur skogen från Knas spår, kom jag ut bara en liten bit ifrån det ställe jag gick in i skogen! Och på fel sida. Alltså hade jag inte bara gjort en 180-graders vändning, jag hade dessutom korsat mitt eget spår. Pinsamt.

Och som om inte det var illa nog - nästa gång jag la spår åt hundarna gjorde jag nästan samma sak. Den gången gick jag 360 grader och korsade mitt eget spår! Men Knas kommer att bli en hejare på att spåra, om han lär sig lösa mina spår. :-) För det var hans spår igen som jag klantade till..

Knas kan bli en kanonhund, om jag lyckas träna honom rätt. Arbetsviljan - motorn - finns där, liksom intensiteten. Det gäller bara att hitta rätt balans, så att det inte slår över och blir till stress. Han är lyhörd och road av arbete, och det är så himla kul att träna med honom. Även om tre hundar är väl mycket, så ångrar jag inte att jag behöll Knasbollen.

Knas ser riktigt vuxen ut, fastän han knappt fyllt åtta månader och egentligen är ett barn. Han har börjat markera också, men han lyfter inte på benet utan knäar vid buskar och grästuvor. Han är väldigt intresserad av andra hundar som han ser eller möter. Än så länge gillar han andra hanar och kan lyssna på mig vid möten eller träning med andra hundar på plan. Fast det kan behövas en påminnelse ibland.

Jag hoppas att jag orkar fortsätta träna flitigt hela vintern så att det kan bli lite mer tävlingar nästa år - och mer framgångar! Det är så trist att harva kvar i samma klass år efter år. Men jag hoppas att vi får åka lite skidor också i vinter!