Lavinsök

Knas och jag har varit på lavinkurs i Norge igen. Förra året gick vi C-kursen, som är den lägsta nivån i lavinsök. För att få fortsätta till B, som är nästa nivå, var vi tvungna att bli godkända på C-nivån och gå "grundkursen" som är gemensam för alla norska räddningshundar. Och det blev vi.
 
På träning i Järpen, foto Lena Eriksson 
 
I grundkursen ingår orientering och första-hjälpenutbildning, som ju alltid är bra att kunna. Dessutom ingick en "utmarsj" under orienteringsträningen, en tur med packning för en övernattning i tält. Dagen efter rände vi runt i skogen med packningen och karta och kompass, och tränade även på radiokommunikation. Utmarschen blev en prövning för mig, för jag fick problem med inflammation i hälsenorna strax innan. Men med viljestyrka och smärtstillande så tog jag mig runt, och det blev ett spännande äventyr för Knas som ju aldrig hade bott i tält innan.
 
I årets lavinkurs ingick också en "utmarsj", denna gång på skidor och med övernattning i snögrotta. Jag gillar skidåkning och friluftsliv men är absolut ingen fanatiker, och numer hoppar jag gärna över att sova i tält. Och jag tycker det är väldigt skönt att slippa bära tung packning. Så att åka skidor i 2 mil med tung packning för att sedan gräva en snögrotta och övernatta i den, var inget jag såg fram emot. Tvärtom, jag var rejält orolig för turen - inte minst för hur det skulle gå med hälsenorna.
 
Inte fick jag till någon riktig träning heller av vare sig mig eller hunden. Jag hade tänkt att jag skulle träna skidåkning ca två gånger i veckan månaden innan kursen, och också försöka hitta några att träna lavinsök med. Men så fick jag ett nödrop från en kollega som var i akut behov av hjälp till sin klinik och for till Gällivare i tre veckor och jobbade. Och även om där fanns mer än tillräckligt med snö för både skidåkning och lavinsök så blev det inget av med någon träning. Så det var med stor vånda jag for iväg på kursen i Norge.
 
Utmarschen var planerad till fredagen den första helgen (kursen gick över två långhelger), men som tur var blev det uppskjutet till helgen därefter. Första kursdagen, den där fredagen då vi skulle ha givit oss iväg, blåste det som bara den hela dagen och det hade inte varit nådigt att gå på skidtur med packning den dagen. Det var alldeles tillräckligt att träna sök.
 
Lavinsök är inget för den som hatar att skotta snö. Man gräver och gräver i snön hela dagarna. Först gräver man gropar att gömma folk i, sedan skottar man igen "graven" när figuranten är på plats (figgen får ligga i en ganska rejält tilltagen grotta). När hunden grävt sig in till figgen så ska man skotta igen hålet igen (alt. gräva upp figgen helt och byta, eller täcka ingången till "graven" så att den går att använda igen senare. Och så håller man på. 
 
Det är skönt att få vara figurant ibland, för då kan man ta sig en tupplur eller passa på att fika i lugn och ro. Jag fick tillfälle att ligga figurant i en "djupgrav" (1½ meter snölager över hålan jag låg i) på ett prov. Då får man ligga ifred tills provet är över, för det tar för lång tid att gräva fram figgen för varje hund. Lite otålig hann jag bli, men tack och lov tycker jag inte att det känns obehagligt. Inte för att någon tvingas att ligga figge som tycker att det är obehagligt att bli nergrävd, men det är skönt ändå att se att man fixar det. Fast, hade jag inte haft en kommunikationsradio med mig ner hade jag inte varit lika lugn..
 
Nåväl, Knas och jag klarade första helgen hyggligt. Knas är jätteduktig på att lokalisera och markera var det finns folk, men han kunde vara lite mer entusiastisk i sitt grävande. Han ledsnar lite om det är för mycket snö mellan honom och figgen, så det är något vi måste träna på till nästa år. För egen del ska jag träna upp armstyrkan så att jag blir bättre på att gräva i hård snö. :-) Men vi fick i alla fall besked om att om vi klarade utmarschen så skulle vi klara kursen. Så då var det ju bara att satsa då, men oj så jag gruvade mig..
 
Nästa helg kom alltför fort. På torsdagen reste jag till Hummelfjell igen, natten till fredagen blev sömnen dålig. Väderutsikterna såg bra ut - några minusgrader, nästan ingen vind, kanske lite snö. Upp på morgonen, koll av packningen en gång till och så ut till övningsfältet igen. Utmarschen startade först efter lunch, för först skulle vår instruktör göra ett prov med sin hund och det tog tid innan provområdet var i ordning. Efter lunch startade vi och redan efter första backen ner tänkte jag ge upp!
 
Vi började nämligen vår skidtur med att åka nedför den väg som vi körde upp till övningsfälten varje dag. Hårdpackad snö/is och brant sluttning. Jag hann ramla två gånger och kände att musklerna i knät som jag skadade under hösten inte hade återfått full styrka plus att knät protesterade. Men när jag fick höra att resten av turen skulle gå mest i skidspår så fortsatte jag i alla fall, och det är jag glad för. Vi klarade oss ju!
 
Knas skötte sig exemplariskt i spåret. Han drog mig hela turen utom när jag inte lät honom göra det (i nedförsbackarna t.ex.) och han lyssnade fastän det var andra hundar med. Däremot blev jag ganska irriterad på honom innan han accepterade att ligga där jag ville att han skulle ligga i snögrottan. Men när han väl kommit till ro gick det bra. Alla hundarna höll sig på sin plats och gick inte ens upp när en av "rumskamraterna" gick ut en sväng framåt morgontimmarna.
 
Att gräva ut snögrottan var ett kapitel för sig! Vi var ju alla trötta redan, och snön var stenhård! Mina rumskamrater drog det tyngsta lasset med själva utgrävningen medan jag skottade undan all snön som de grävde ut så att inte ingången blev blockerad. Till sist var det klart och det gick faktiskt riktigt bra att sova. Att vi var så trötta samt att vi blev bjudna på en "Jäger" av ett gäng från kursen som kom och inspekterade vårt bygge, hjälpte säkert till.
 
Nästa dag var det bara att dra direkt ut i fält för träning igen. Ingen chans att duscha och byta kläder. Men vi klarade det med. Och den kvällen sov i alla fall jag väldigt gott.
 
Är det nå´n därinne? Foto Lena Eriksson
 
På söndagen var det den sista träningsdagen, samt kursavslut med utdelning av diplom och medaljer. Jag känner mig riktigt stolt över att ha klarat B-kursen, för det var inte bara Knas som fick visa vad han gick för. Och jag är mycket stolt över Knas! Och ett stort TACK till alla bussiga och vänliga norrmän på kursen som gjorde att det blev så trevligt och lärorikt!
 
Lite mera skryt.. Toka vann brukstrofén och blev bästa brukshund i Östersunds brukshundklubb år 2012, och Knas vann lydnadstrofén. Det känns också bra.

Kommentarer
Postat av: Åse

Wow, vilket imponerande prov!! Stort grattis!! Tack för berättelsen.

2013-03-06 @ 22:19:13
Postat av: Annica

Kul att få läsa om provet! Dutti hunn & matte :)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback