Turbulens

Bolero saknar fortfarande ett eget hem. Jag hoppas att någon upptäcker honom snart och att han kan få en egen matte eller husse, för han är en väldigt kelsjuk krabat som gärna vill sitta i knät och gosa länge, och med fyra hundar i huset så blir det inte så mycket "egen" tid för var och en.

Men även om Bolero älskar att sitta nära och bli kliad, så är han en framåt och företagsam grabb i andra sammanhang! Han är den som springer längst fram på promenaderna och är snabbt framme vid nya upptäckter om det så gäller främmande hundar och människor eller "konstiga" saker. Han är lika trygg på hala golv och träbroar med glipor, som på fast mark.

Från början tyckte jag att Knas var mer framåt än Bolero, men nu vet jag inte vem som är mest framåt. Kanske Bolero rent utav. Det är Bolero som är mest energisk i alla fall, Knas tar saker och ting i sin egen takt.


Bolero provar mammas spårsele, ännu något nummer för stor.

Bolero är mer kompakt än Pasodoble och har lite längre päls. Han har också lite kraftigare huvud. En bra mask och en fin röd färg har han, och jag tror att han kan bli riktigt tjusig som vuxen. Nu tycker jag att det är viktigare att de är bra mentalt än att de blir fina utställningshundar, men visst är det roligt om de ser bra ut också!

Bolero verkar ha ett bra spårintresse. Han är den som mest intresserar sig för dofter på marken. Han är lyhörd och kommer snabbt vid inkallning (för närvarande) och är duktig på att avbryta det han håller på med när jag säger till, något som bådar gott för framtida träning.

Jag har inte hunnit med att göra så mycket med valparna annat än vardaglig träning. Inte fy skam det heller - de kan gå i koppel, är så gott som rumsrena, kommer på inkallning och kan sitta ner på kommando. Men jag hade velat träna lite spår, och börja så smått med fotgående och annan lydnadsträning för att skapa kontakt och bygga upp samarbetet mer. Men det är svårt att hinna med mer än en valp när man samtidigt vill träna två vuxna hundar.


Här letas det godis i gräsmattan - näsan är påslagen!

Hilda har fått väldigt lite träning senaste tiden, men vi ska sätta igång med lydnadstrean igen hade jag tänkt. Och så ska jag lägga spår åt henne. Hon är duktig på att spåra och tycker det är kul (men är lite känslig för mattes sinnesstämning! Är matte lite nervös inför en tävling, då blir Hilda osäker..)

Jag har lagt det mesta krutet på Toka och sökträningen. Vi tävlade i lägresök igår igen, och Toka gjorde ett gott arbete igen. Hade inte jag varit överambitiös och skickat om henne flera gånger på samma ställe för att jag inte var nöjd med hur hon gick ut, så hade vi troligen klarat oss bättre. Nu gick klockan och vi hann inte hela banan, plus att jag pressade Toka till en blindmarkering - helt i onödan.

Så här efteråt är det lätt att tänka att det lönar sig bättre att få alla figuranterna och ev avdrag för lite dåligt avsökt område, än att inte hinna till sista figuranten och få en blindmarkering för att man pressar hunden. Men, det är kanske också bättre att göra misstag (om man lär sig av dem!) i lägre klass, än att börja strula i högre klasser och trötta ut hunden när den ändå måste jobba långa sträckor utan att ens få belöning i form av en figurant.


Knas ser nästan lite knasig ut på bild med sin långa näsa.. ;-)

Även denna gång fick vi ihop tillräckligt med poäng för ett uppflytt - men för lite poäng på specialen (sökdelen). Lydnaden, platsliggningen och budföringen går galant, så när söket fungerar för både Toka och mig så ska vi nog fixa ett uppflytt. Och jag tror inte att det är så mycket till som krävs.

I övrigt var det väldigt trevliga tävlingar med en jättefin sökruta. Lite trist att det var så få anmälda, men det ligger lite avsides och många har väl semester just nu. (Fast då har man ju tid att tävla..) Ja förresten, det var i Myckelgensjö vi var och tävlade.

Sedan jag skrev det sista har jag hunnit vara ute i skogen och lägga spår åt valparna och Hilda. Toka fick nöja sig med ett uppletande. Och det var som jag trodde - Bolero är en naturbegåvning när det gäller spår! Nosen i backen och metodiskt arbete. Är det ingen som söker en bra spårhund? Han fick ett ganska långt spår som förstaspår, och höll koncentrationen hela spåret med bara ett par korta avbrott, och då tog han upp spåret själv igen.


Det var gott! tycker Bolero.

Knas såg ut att börja spåra bra men så blev han nödig, och efter det hade han glömt vad det var han sysslade med! Och jag var osäker på var spåret gick så jag kunde inte hjälpa honom. Men han hittade slutpinnen alldeles själv.

Hilda spårade alldeles utmärkt, och det märktes att hon tyckte det var roligt. Alla pinnarna fick vi, och jag lyckades inte lura henne trots att jag gick tillbaks i mitt eget spår en bit.

Man hinner knappt med! Valparna växer som ogräs i solen, och är strax leveransklara. Nu ser det inte ut att bli så mycket leverans - två valpar är ev. tingade och resten riskerar att driva sin uppfödare smått galen. :-)) Som tur är finns det en eller annan vänlig människa som förbarmar sig över både mig och valparna och har lovat att ta hand om en valp under en tid så att de får se lite nya miljöer och träffa nya människor. Man hinner inte med att ge många valpar all stimulans de behöver - ffa inte om man ska arbeta också. Men det skulle inte skada med fler köpare eller tillfälliga hem...

Nu är det förenat med fara för kläder och skor att gå in i valphagen när busfröna är som vildast, och här om dagen hade telefonen åkt i golvet i valphagen och telefonsladden var avbiten! Tur att man hade en telefon till..


Rumba drar iväg med en sko - foto Benita Pålsson

Vi var iväg till fotografen, valparna och jag. Det är så svårt att fånga rackarna på bild när man är ensam med dem, och handräckningen inte alltid tillgänglig. Men en skicklig och intresserad fotograf kan åstadkomma underverk.

Det här är första gången valparna i en av mina kullar har öronen så där tätt ihop som man ser på "alla andra" valpbilder av tervar. Men i det här gänget har alla öron som går ihop nu när de spetsar dem - ja, i alla fall de som har öronen uppåt.


Quickstep sticker ut tungan åt matte - foto Benita Pålsson

När vi var till fotografen var valparna drygt 6 veckor, så det har hänt mycket bara sedan dess. De håller sig vakna längre och längre stunder, och springer och hoppar med betydligt bättre kontroll än tidigare. De har varit ute i skogen och åkt bil, varit till fotografen som sagt, och imorgon ska de till veterinären och besiktigas, chippas och vaccineras.


Tidig apportör - Bolero! Foto Benita Pålsson

Idag regnar det för första gången sedan valparna blev stora nog att vara ute. Som tur var har det varit sparsamt med regn under dagen, det verkar komma lite mer nu. Lyckligtvis verkar valparna nöjda med att vara inne just nu. En kvällskissning för dem, kvällsprommis för mamma och mormor och sedan nattinatti för matte!

De senaste två veckorna har snön smält med en rasande fart, och jag har t.o.m. sett blommande tussilago vid vägkanten! Det har kommit bakslag också, och två morgnar har det snöat rejält. I skogen är det ännu alldeles för mycket snö för någon mer avancerad sök- och spårträning. Bara i söderlägen och i sluttningar finns det lite barmark.

Men man tager vad man haver. Idag tränade jag uppletande och sökmarkeringar tillsammans med boxerkompisen, och det gick alldeles utmärkt. Hilda - som helt vägrade att leta föremål i skogen i höstas - var på ett strålande humör och galopperade både ut för att leta och in med föremålen! Det gjorde susen med lite blodprov - nu äter hon med god aptit igen och har fått tillbaka sitt vanliga goda humör.

Toka tyckte det var skönt att få lämna valparna en stund och att få lite aktivering. Hon är en utmärkt mor och verkligen mån om sina valpar, men hon har inget emot att lämna dem för promenader och träning. Idag kom hon ihåg vad den fasta rullen ska vara bra för, och gjorde ett bra uppletande. Det bådar gott inför tävlingssäsongen!

Valparna blir allt aktivare. Nu gör de tafatta försök att leka med varandra, de morrar och skäller åt varandra. Än så länge är de (tack och lov) ganska tandlösa.


En del sover, andra leker.

Nu finns det en tik och tre (två?) hanar kvar att tinga. För tiken kan eventuellt ett halvfoderavtal vara aktuellt. Än så länge är det bara roligt med de små men när de blivit 6-7 veckor så brukar de vara ganska jobbiga, och då börjar man så smått längta tills de flyttar hemifrån!


De är söta när de sover..


men också när de är vakna.

Snart har de vuxit ur valplådan och ska få flytta in i köket där de kan göra mindre skada på omgivningarna och också få mer miljöträning. Det blir mer ljud, dofter och rörelse i köket med matlagning, diskning och annat.

Toka var inte riktigt sig själv under lördagen, och hon ville inte äta kvällsmålet. Hmm, tänkte jag, ska det rent utav bli valpning redan i natt? (Med hjälp av progesteronprov och ultraljudsundersökning så hade jag kommit fram till att valpningen troligast skulle bli idag, måndag, eller imorgon.) Alltså lade jag mig att sova i rummet där valplådan står, och sov med ena örat öppet för tecken på begynnande valpning.

Klockan tjugo över fem på morgonen väckte mig Toka och ville ha uppmärksamhet. Hon flåsade lite och ville att jag skulle kela med henne. Till sist sa jag åt henne att hoppa upp i sängen och lägga sig så att jag skulle kunna få sova lite till. Men efter någon timme kom jag på att jag nog inte ville ha fostervatten och blod i sängen, så jag steg upp och körde - med visst besvär - Toka ner ur sängen.


Stolt nybliven mamma

Sedan gick dagen. Toka flåsade, bäddade, lade sig än här än där, gnällde lite. Hon ville inte äta något, och drack knappt något heller. Hon var jättenöjd när hon fick sitta i mitt knä en stund och var väldigt svår att få bort därifrån när jag blev tvungen att stiga upp. Vi gick promenader, men inget nytt hände.

Så blev det kväll och jag var ganska trött, för jag hade inte sovit så gott natten innan. Fortfarande bäddade Toka av och till (tidningarna i valplådan blev till konfetti) och flåsade. På kvällen kom hon sig för att dricka i alla fall. Jag gick och lade mig i valprummet igen, och sov ytligt - vaknade då och då och lyssnade efter ljuden från valplådan. Klockan halv två på natten klev Toka upp i min säng igen. Hon fick ligga knappt en timme, sedan bestämde jag mig för att gå en sväng med henne igen.

Vi småsprang och gick raskt om vartannat, och när vi kom in igen gick Toka raka vägen till valplådan. Efter en stund började hon krysta och sedan kom det fem valpar inom en halvtimmme! Jag hann i stort sett bara se efter vilket kön det var innan nästa var framme.

Toka var inte brydd över att ha producerat levande bajskorvar - hon tog hand om dem direkt; slickade dem och tuggade av navelsträngar. Flera av valparna var mycket pigga och småsprang (sprattlade) redan innan de hade blivit befriade från fosterhinnorna. :-) De första var två ganska små killar, sedan kom tre tjejer på rad, och till sist två stora grabbar som tog lite mer tid på sig. Men alla var framme på en timme och 40 minuter, inte illa!

Och allt verkar bara vara bra i valplådan. Toka har ätit en stor portion mat, och valparna äter och sover. De ser ut att bli röda allihop. Hilda håller sig långt borta från valprummet, men verkar annars ta det här med valpar i huset med ro.


Trängsel i mjölkbaren

När jag väl hade bestämt mig för att låta para Toka med Armagnac, uppdaterat alla vaccinationer och läst på om bestämmelserna för att resa med hund inom EU så var det bara ett par saker som återstod, och det första var att bestämma resväg och ressätt. Köra bil från Östersund till södra Tyskland mitt i vintern kändes inte så lockande. Lille Sambo fick flyga med sin husse och matte i somras när de skulle ut på fjällvandring - kanske var det ett alternativ? Jag bestämde mig för en flygresa.


Vi bodde inom promenadavstånd till Armagnac. En strålande morgon efter en kylig natt.

Sedan ville jag väldigt gärna ha resesällskap, men eftersom man inte kan bestämma resan förrän tiken faktiskt börjat löpa, så var det inte så lätt att få någon som kunde åka med. Men Camilla, som har Ullhedens kennel, tyckte i alla fall att det skulle vara kul - bara hon kunde få ledigt.

Det sista var då att invänta Tokas löp, och att hålla tummarna för att det skulle infalla på en lämplig tid. Jag önskade att hon skulle börja löpa kring nyårshelgen, för då skulle vi slippa försöka ordna en resa under jul och nyår när alla andra ska ut och resa. Och lilla snälla Toka började löpa den andra januari.

Och si, pusselbitarna föll på plats! Camilla kunde vara ledig vid troligt lämpligt parningsdatum, jag fick flygbiljetter och plats för hund på flyget, en flygbur införskaffades och Toka tränades i att tycka buren var en mysig plats. På torsdagskvällen skjutsade mina snälla grannar mig till flygplatsen i Östersund och äventyret började.


Camilla och Carmen

Det hela gick förvånandsvärt smidigt. Jag checkade in på en bemannad disk och så visade de mig vart jag skulle lämna in hunden. Där tog de hand om Toka och så var det bara för mig att gå igenom säkerhetskontrollen. För att slippa släpa på resväska förutom hundbur så hade jag bara handbagage, och eftersom väderleksrapporterna talade om regn i Tyskland reste jag i mina Lundhagskängor. De innehåller metall har jag lärt mig nu...

Väl framme på Arlanda kom Toka farandes på vagn ut bredvid transportbandet. Hon ville ut ur buren när hon såg mig, men annars verkade hon lugn. Jag letade upp en bagageförvaring på Arlanda och sedan kom Camilla och hämtade mig. Vi övernattade hos henne och nästa dag fortsatte resan.

Det gick lika smidigt att flyga till München. Där fick vi passera genom tullen och personalen kliade sig lite i huvudet över att Toka inte var chippad (från 1 juli i år är det krav på chipmärkning för resa inom EU) men det löste sig när de hittat rätt paragraf i sina papper. Väl framme blev vi mötta av Carmen - Armagnacs ägare - som skjutsade oss till den lilla byn Wassers där vi skulle bo.


Ska vi ha lite kul tillsammans, du och jag?

Efter att ha installerat oss i den fina lilla lägenheten vi skulle bo i, så tog vi ut hundarna till ett fält där vi släppte ihop dem och lät dem bekanta sig med varandra. Tycke uppstod ganska snabbt och så var det klart! Sedan åkte vi hem till Carmen som bjöd på middag och vin till maten. Väldigt gott vin, dessutom... Snälla Carmen, hon ställde verkligen upp för oss till 100%! Hon bjöd på mat, hon skjutsade oss hit och dit och såg till att allting flöt på. Hon var ledig för att de höll på att renovera ett hus de skulle flytta till, och så fick hon oss på halsen!


Är du en riktig karl, tro?

Vi hade väldigt trevligt! Carmen och hennes man var hur vänliga som helst, Irena (Armagnacs uppfödare och delägare) var lika vänlig hon, och det kändes som om vi fick bra kontakt. Vi har nog ganska lika inställning till våra hundar och likartade mål med uppfödningen.

Armagnac motsvarade mina förväntningar i allra högsta grad. En vänlig och glad hund, lugn inne och med mycket motor när det blev fråga om lite arbete! Snygg är han också, med bra huvud, bra vinklar och rörelser, proportionerlig och med en härlig röd färg. Just nu var han lite urfälld. Han och Carmen står som första reserv till Tyska mästerskapen i IPO! En duktig hund med en duktig förare, hoppas att de kommer med.

Omgivningarna var otroligt vackra. Dessutom var vädret fantastiskt med sol och vårvärme. Carmen och Irena bor nära gränsen till Österrike, och i klart väder såg man Alperna i fjärran. Det kändes inte så lockande att åka tillbaka till snö och vinter, kan jag säga.



Ser ni Alperna i bakgrunden? Inte?? De finns där, jag lovar!

Jag fick även träffa Armagnacs föräldrar, Pastis och Akasha. Pastis var extra roligt att få träffa, eftersom han är pappa till Drink-kullen och jag inte kunde träffa honom när Hilda skulle paras. (Jag kunde inte ta ledigt från jobbet.) Jag blev inte besviken - Pastis var lika fin som jag hade hoppats. Han påminde om både Tango och Cirrus till utseendet, och verkade minst lika go!

Hemresan gick lika bra som utresan. Det enda som var lite jobbigt var att sista flyget till Östersund gick innan flyget från München hade landat, så jag tog nattåget från Arlanda. Inget ont om tåget, det gick som det skulle, men det är inte så skönt att sitta en hel natt och sedan gå till jobbet nästa dag. Men allt går. Lyckligtvis kunde Camilla ta hand om flygburen, annars hade det blivit lite bökigt att ha den med på tåget.

Nu är det bara att vänta och se om det blir några valpar. Jag tror att det kan bli något riktigt bra av den här kombinationen, så jag håller tummarna!

Slutligen vill jag passa på att gratulera Jenny med Troja (Absinthe) som har tagit förstapris i lydnadsklass 1! Det var deras allra första tävling, både Jennys och Trojas, vilket gör det extra roligt. Lycka till i fortsättningen!

Efter en kall och regnig sommar kom en soligare men ännu kallare höst, och nu har vi en kall och ganska mulen vinter. Tack och lov inga -30 hittills, men mellan -15 och -20 nästan varje dag. När temperaturen håller sig kring
-10 känns det ljuvligt skönt!

Däremot har vi inte fått så mycket snö. Ända tills den här helgen har det bara varit kanske två dm väldigt luftig och lätt snö som knappt räck till för skidåkning. Men träden och buskar har varit fulla i rimfrost och snö och det har varit en riktig julkortsvinter hela tiden. Nu har det kommit mer någon dm snö till, så nu går det bra att åka skidor.

Hundarna tycker det är toppen med kylan och snön! När det inte är mer snö än så här, så har vovvarna inga problem att springa i skogen. När snödjupet blir några dm till så brukar det bara vara de yngsta som fortsätter att skutta utanför stigar och skogsvägar, de äldre tycker att det är för jobbigt. Ska bli spännande att se om Toka håller igång som vanligt även denna vinter.

Varken Hilda eller Toka har börjat löpa än och jag skulle gärna se att de "höll sig" tills januari. Under helgerna vore det ju kul att kunna åka skidor tillsammans med kompisar, och det kan bli lite komplicerat när kompisarna har hanhundar. Sedan är det lättare att planera en resa till Tyskland med Toka, om den inte infaller mitt i storhelgerna.

Men årets decemberfjälltur blev inte vad vi hade hoppats på! I Vålådalen hade det snöat minsann, men tydligen har det varit dåligt med skid- och skoterentusiaster hittills. Vi startade optimistiskt mot Stensdalen med mat och varma kläder i pulkor och rygsäckar. Efter två kilometer gav vi upp. Då hade vi kämpat på i ca en timme och tre kvart och hade 10 kilometer kvar...


Här är det Eva som går först och spårar. Icka breddar spåret med sin pulka.

Det var som sagt ordentligt med snö, men eftersom det inte har töat ihop alls så var snön porös och skidorna sjönk igenom snötäcket nästan ända ner till marken. Det verkade vara dåligt med tjälen också för på en myr började det klafsa om skidorna och så frös det till en tjock snöskorpa under skidorna. I början förvillade vi oss också i björkskogen för snön tyngde ner träden så att de skymde spåret och vi hamnade fel och fick en del trassel innan vi kom rätt igen.

Vi vände och for tillbaka till Vålådalen där vi övernattade istället och tog en skidtur där nästa dag. Då hittade vi ett skoterspår under nysnön. Med en "botten" i snön för skidorna att glida på gick det riktigt bra att ta sig fram. Hundarna var fenomenala på att hitta var skoterspåret gick trots att nysnön täckte det helt på sina ställen. Det var bara när hundarna gav sig till att leta fjällämlar under snötäcket som vi ibland hamnade snett och fick pulsa igen. Och tyvärr gick skoterspåret inte till Stensdalen.

Våra decemberturer har alltid varit lite ovissa. Det här är andra gången vi fått vända för att det har varit för tungt att ta sig fram. Ett par gånger har vi givit upp för att det varit för lite snö eller rent utav regn. Men ovissheten gör att det känns ännu bättre de år vi faktiskt har tagit oss upp, och i år fick vi i alla fall riktigt vinterväder.


Pulkorna hamnade under snökanten i spåret vi gjorde.

Snart är det jul. Kennel Turbulens önskar valpköpare, vänner och bekanta en riktigt GOD JUL!