Valpplaner
Toka är en helt underbar hund, enligt min mening (och jag är förstås väldigt partisk!). Hon är lika snäll som sin mor Hilda, men hon har betydligt mer motor. Bra föremålsintresse, bra kamp och bra koncentrationsförmåga. Även om hon har bra fart i terrängen, så blir hon inte hetsig eller stressad utan håller samma jämna tempo under lång tid. Och så är hon lyhörd och förig. Hon är viltintresserad, men inte värre än att jag kan kalla tillbaka henne även om hon skulle ha en ren eller älg alldeles framför sig. (Och så är hon ju så söt!)
Tokas syskon är också väldigt vänliga hundar. Ett par är kanske lite väl veka, men annars är det glada hundar med fart och livsglädje. Skoj har blivit korad och gjort godkänt BH-prov, i övrigt är det ingen som tävlar med dem. Toka är ju godkänd i högre spår, har LPII och har gjort ett godkänt mentaltest för korning.
Armagnac är en hund med stor arbetslust. Han tävlar i IPO och har (om jag förstår tyskan rätt) kvalificerat sig för något tyskt mästerskap i IPO. Flera av hans syskon tävlar i olika grenar - IPO (elller motsvarande), agility och lydnad. En syster har blivit godkänd räddningshund. De är sociala hundar med bra motor.
Armagnac har en kull efter sig i Tyskland. De är ännu för små för att ha åstadkommit några resultat på tävlingar, men det verkar ha blivit frimodiga och trevliga valpar. Armagnacs halvsyskon i Drink-kullen har också utvecklats till trevliga hundar med bra arbetslust och bra koncentrationsförmåga i arbete. Deras ägare verkar väldigt nöjda hittills. :-)
Sedan kan man ha invändingar mot kombinationen. Det kan man alltid ha när det gäller avel - den perfekta hunden finns inte. Håller man sig till "säkra kort" riskerar man att bidra till att det blir ett för litet avelsurval i kommande generationer (och man kan inte vara helt säker på att undvika problem i alla fall). Är man riktigt kreativ riskerar man att det blir problem, speciellt om man reser till länder där man kanske inte har haft samma koll på hälsa hos avelsdjuren som här.
Men jag tror att Armagnac och Toka blir en väldigt bra kombination som kan ge riktigt bra och trevliga arbetshundar!
En urfälld Hilda (t vä) och Toka (t hö) beundrar utsikten över ett höstligt Östersund
Gott och blandat
I augusti fyllde en kompis år, och för att fira sin födelsedag hade hon bjudit in sina kompisar till en gemensam fjälltur. Tältövernattning och korvgrillning stod på schemat. Det blev inte den uppslutning som kompisen tänkt sig, men vi som kom med hade en fin tur, som bara lite stördes av att det regnade på kvällen. Då hade vi i alla fall hunnit grilla och äta våra korvar, och bara efterrätten fick intas under tältduk.
Men hur mycket jag än älskar mitt lilla enmanstält för att det är så lätt att bära, så går det inte att komma ifrån att blöta tervar i tältet betyder massor med kondens och det blir både blött och kallt för deras matte! Jag kanske måste investera i ett tvåmanstält (eller byta ras?!), om jag ska fortsätta att tälta på fjällturerna.
Under vandringen var det i alla fall både soligt och varmt.
I september hade Ejra Djurklinik öppet hus, och min syster kom och hälsade på för att se hur vi hade det. Syrran har dåliga erfarenheter av Jämtland; blåsigt, regnigt och kallt! är hur jag tror hon uppfattar det. Och öppet-husdagen motsvarade hennes förväntningar. Max 4 grader varmt på dagen och massor med regn! Att så många kom till oss och tittade var förvånande, och glädjande!
Men sedan blev vädergudarna på gott humör, och efterföljande dagar bjöd på strålande sol och hög klar luft. Jag tog syrran till min favoritklädshop - Lundhags - en dag, och passade på att träna hundarna på Föllinge-Krokoms BK på vägen. Det känns bra när man kan förena nytta med nöje.
Några moln, men soligt och fint. Syrrans jacka är ny, inköpt på - ja, just det!
Jag hade bara två veckors semester under sommaren, och hade en vecka kvar att ta ut under hösten. Det blev Gotland i år igen, tillsammans med Eva som jag reste med ett tidigare år. Även den här veckan var vädergudarna vänligt inställda. Fastän vi fick både rikligt med regn och det t.o.m. stormade vid ett tillfälle så kom nästan allt regn och den värsta blåsten nattetid. Dagarna var soliga, om än lite kyliga.
Vi var ute och gick mycket, sov länge och åt gott. Perfekt semester! Hundarna tyckte också att den var bra, för vi tränade spår, lydnad och sök, och gick långa promenader med dem. Nästan varje dag bjöd på en ny plats för promenaden. Hundarna letade kaniner i buskar och i hål, och en morgon fick vi se en havsörn segla förbi när vi gick på stranden nedanför huset vi hyrde.
"Godiset tog slut, nu sticker vi!" Ett försök till gruppbild på Torsburgen på Gotland.
Sedan har både Ouzo och Absinthe röntgats ua både fram och bak - jättekul! Raki ska röntgas i november och Sambo snart han med, tror jag. Spännande. Jag har valpplaner som börjar ta form, men måste få slutgiltigt klartecken från hanhundsägaren. Tikarna kommer troligen att löpa i december/januari, så det krävs lite planerande för att få till en träff utan att resan blir alltför krävande (för mig). Ett tips är i alla fall att gå in på Ghedoes hemsida (se länkar)och ta en titt på en film på bloggen där. Kika också på lilla Dyra... och så säger jag inte mer!
Hoppsan
Efter sommarens brukstävlingar och starten av företaget, så var jag ganska trött och lite modlös. Jag tänkte att nu blir det inte fler tävlingar i år. Jag orkar inte träna tillräckligt, och jag orkar inte sitta och köra 20 mil för att få tävla. Hilda verkar inte tycka det är roligt heller, så nu satsar jag bara på Toka.
Men, så skulle det vara KM i lydnad på Östersunds brukshundklubb och det kändes ändå lite lockande. Inte så krävande vare sig med resor eller träning - tänkte i så fall ställa upp i klasser vi tävlat förut. Tänk om man rent utav skulle hitta någon fler lydnadstävling för Toka och satsa på ett LPII?
Då var det ju bara det att helgen då KM:et skullle gå var jag upptagen... Men istället fanns det två tävlingar dagarna efter varandra på nära håll en annan helg. Ja! Jag anmäler både Hilda och Toka till båda tävlingarna, tänkte jag. Sagt och gjort, men när tävlingarna närmade sig kändes det inte riktigt lika lockande. Toka trodde jag skulle ha goda möjligheter att få förstapris, men Hilda var mycket mer tveksamt. Så jag återtog anmälan till den ena tävlingen för henne. Man behöver ju inte befästa misslyckanden...
Igår åkte vi så till Föllinge-Krokoms BK för att tävla tvåan med Toka. Och hon var jätteduktig! 193 poäng och ett förstapris! Fantastiskt! Lilla Toka, tänk vad hon kan.
Idag tävlade jag med både Hilda och Toka. Hilda, som tävlar trean, började. Hon har varit pigg och entusiastisk på träningen, men det har varit lite slarv och missar med det ena och det andra, och vittringsapporteringen har inte fungerat bra alls. Men idag fick hon ihop det - 272 poäng och ett förstapris! Jättekul!
Sedan Toka igen då. Jag trodde inte att det skulle kunna gå lika bra som dagen innan - så lite som hon tävlat i sitt liv, och så två dagar i rad. Men det var inte långt ifrån. 185,5 poäng! Och därmed LPII, eftersom hon har ett förstapris i tvåan sedan tidigare.
Ibland får man känna sig riktigt, riktigt glad..... :-)
Inga-Lill har också tävlat trean i helgen, med Zcannah. Det hade ju varit alldeles lysande om även de hade fått ett förstapris, men några förargliga missar och förstapriset var utom räckhåll. Man behöver lite tur också. Bättre lycka nästa gång!
Mentaltest
Steg upp klockan 03:45 på morgonen för att vara säker på att vara i tid till samlingen klockan 07:45 på klubben i fråga. En dryg kvart försenad kom en stressad funktionär och sade "Ja, nu åker vi!" "???" tänkte jag. Men det visade sig att testplatsen låg en bit bort.
Toka skulle gå som hund nummer fyra, så kompisen och jag fick se två hundar göra testet med det senaste upplägget, något som jag hört beskrivas men aldrig sett i verkligheten. Vet inte om jag tycker det är bättre nu, men det är väl kanske inte sämre heller.
Sedan fikade vi, rastade hundar och väntade på Tokas tur. Jag tyckte Toka skötte sig väldigt bra på testet. Hon är ingen tuffing, men en väldigt vänlig, livlig och lekfull hund. Hon är fullständigt lugn med människor, men väntar ofta tills de tar kontakt innan hon gör det. Hon kampade av hjärtans lust trots att testledaren såg lite oengagerad ut i lekmomenten (det var första gången som testledare i mentaltest, så personen var kanske lite spänd). Toka stannade mot sin vana inte kvar hos testledaren när hon vunnit kampstocken, kanske kände hon att det riktiga engagemanget saknades?
Lilla bytet sprang hon efter men tyckte var ointressant att ta upp. Jag tror hon tyckte den var för luddig. När det försvann in i röret så tyckte hon ändå att det var lite spännande och jobbade en stund med att försöka ta fram det. "Trumgubben", eller den nya versionen av denne, tyckte hon var klart obehaglig och backade bort ifrån. (Och om man ser på momentet utifrån så att säga, så skulle jag verkligen inte vilja att någon av mina hundar skulle springa fram till en människa som beter sig så! Vaddå lekinviter??)
Så här långt löpte testet utan några större överraskningar. Toka betedde sig ungefär som jag hade väntat. Men sedan kom figurraden, och där blev det helt fel. När jag hade sprungit iväg och den liggande figuren hade blivit rest men Toka fortfarande hölls kvar av testledaren, så kommer det två damer med varsin hund promenerande på stigen mot figurraden.
Domaren vrålade åt dem - "KAN NI VÄNTA LITE!" men det struntade damerna i. De gick vidare med sina hundar, upprört diskuterande det faktum att det inte fanns någon skylt om att det pågick ett MH och risken att det skulle bli skott medan de var där (jag hörde både dem och domaren tydligt där jag låg gömd och väntade).
Sekundrarna tickade långsamt iväg medan damerna promenerade vidare alldeles bakom mig - när de såg mig ropade den ena - "Kan ni inte sätta upp skyltar när ni ska ha MH!", och sedan släpptes Toka. Jag såg inte Toka förstås, men min kompis sade att Toka hade sprungit mot den första figuren, vänt tillbaka, sprungit dit igen och in i mitten, blivit stående och sedan sett de båda damerna. Då sprang hon dit, blev bortjagad av dem, sprang tillbaka till mitten av figurerna och kom inte vidare. Då fick jag ropa på henne två gånger innan hon hittade mig. Jag klappade om henne och gick sedan tillbaka med henne till gruppen av människor och sa - "Det blev en kraftig störning!" "Ja", sa testledaren, "det blev det."
Min kompis hörde då domarna säga till varandra att det tvärtom hade varit en fördel för Toka med störningen, för den hjälpte henne att hitta en väg ut ur figurraden... ?
Resten av momenten bjöd heller inte på några stora överraskningar. Toka var koncentrerad på hoten, hon tog stöd av mig för att gå fram men följde mig hack i häl när jag gick fram och tog sedan kontakt. Och hon avreagerade snabbt och bra.
Men vid genomgången efteråt upprepade domarna vilken fördel Toka hade haft av störningen vid figurraden, och i övrigt poängterade de mest hennes brister och var sparsamma med positiva kommentarer. OK, jag var inte på topp med ryggskott, tidigt uppstigande och lång bilfärd och var kanske överkänslig, men jag tycker ändå att Toka fick dålig utdelning på testet. Godkänd, tack och lov, men...
Vad jag vänder mig mot är att man vid sin bedömning av hunden lägger vikt vid ett moment som inte är korrekt utfört. Det går inte att säga att Toka hade fördel av att få sin koncentration störd av rop, promenerande och pratande människor med hundar, en utdragen tid med matte borta och omgiven av främmande människor och en skrämmande figur i synfältet! Det är inte för djärvt att gissa att Toka tvärtom tappade fokus på mig och vart jag tog vägen, och att hon kanske upplevde mer stress än nödvändigt av att få vänta så länge som hon fick göra.
Så jag känner mig väldigt besviken på domarna och deras bedömning. Jag tycker att de gick i försvar för att momentet blev fel och att de inte tog ansvar för det val de gjorde - att låta Toka genomföra momentet trots störningen. Och jag kände att de (antagligen omedvetet) sänkte Toka på andra moment för att stärka sitt försvar av bedömningen att Toka hade fördel av det misslyckade momentet.
Däremot anklagar jag dem vare sig för att de valde som de gjorde eller för att det gick på tok - shit happens! Men de skulle ha varit ärliga i sin bedömning sedan och sagt att den blir inte rätt hur man än gör eftersom momentet var förstört. Det hade också varit hövligt av dem - om än enligt reglerna inte alls nödvändigt - att informera mig om att en protest skulle ha inlämnats inom en halvtimme efter provets genomförande. Det hade jag ingen aning om förrän nu då jag lusläste reglerna. Vem väntar sig att man ska behöva protestera? Och inte kom jag mig för att invända något vid genomgången heller. Jag var fortfarande så tacksam för att jag över huvud taget kommit med på ett MT med Toka.
Mentaltest eller Misslyckat Test - min Toka är i alla fall fortfarande en toppenhund som jag är väldigt stolt över!
September och höst
Så här ska det vara på sommaren!
Jag kom som tur var inte med på resten av de tävlingar som jag hade anmält Hilda och Toka till, och jag har insett att det nog är sluttävlat för i år. Jag orkar helt enkelt inte träna så mycket att det är någon idé att ställa upp på tävling. Att starta eget och sedan jobba hela sommaren (utom två veckor) har varit väldigt spännande, stimulerande och kul, men det tar på krafterna.
Hilda ska få bli pensionär vad gäller tävlingar, och bara träna för att det är kul. Spåra tycker hon är toppen, men uppletande är pest och lydnad på tävling har också blivit urtrist, tycker Hilda. Så det känns inte riktigt mödan värt att sitta och resa 40 mil gång efter annan för att sannolikt "bara" få godkänt i elitklass fler gånger. Jag är stolt över mig och Hilda som kommit så långt, och så satsar jag på att komma lite längre med Toka!
Dessutom har jag anmält Toka till flera MT. Det ena efter det andra jag har varit anmäld till har blivit inställt, och nu börjar jag bli lite ängslig att vi inte ska komma med någonstans. Jag vill helst komma med någonstans i september, för det blir allt mörkare och kallare och inte så roligt att behöva köra långt på hala vägar i mörker. Toka fyller dessutom fyra år redan i mars, så blir det inte av i höst är det inte troligt att vi hinner med på något MT alls.
Jag har planer på en valpkull till våren. Det blir troligen Hilda som får en sista kull - vi ska bara se vad det blir för röntgenresultat på Drink-kullen först. "Drinkarna" är en spännande samling, tycker jag. Inte så hårda som jag hade väntat mig - Hilda verkar inte ha så mycket hårdhet att nedärva - men livliga och arbetsvilliga, duktiga på att koncentrera sig, och snygga! I lite varierande grad.
Reaktionssnabba är de också... jag har fått berättat för mig att Sambo från sovande på golvet hann landa med alla fyra tassarna uppe i husses knä medan en spegel som stod uppställd bredvid honom började rasa omkull! Sambo var uppe innan spegeln hade fallit till golvet.
Idag är det ett fantastiskt höstväder - strålande sol och den där klara höga luften som är på hösten. Vi ska ut och träna sök senare på dagen. Toka är så duktig, och jag hoppas att vi kan tävla i sök till våren. Till dess ska vi väl också ha fått till framåtsändandet och skallet bättre, så att vi kan starta även i högre klass sök - om vi kommer så långt.
Men innan dess blir det en spännande höst med någon kurs (för jobbet), öppet hus på vår klinik, en semestervecka till, och många härliga stunder tillsammans med goda vänner och hundarna!
Raki rejsar runt.
Sommarsemester
Det började med en resa ner till Skåne för att lämna igen Busa och hälsa på hos Raki och hans ägare. Busas matte blev glad över att få igen sin hund, och Busa verkade nöjd med att komma hem. Det var förstås lite tråkigt att säga farväl till Busa men ganska skönt att bara ha två hundar igen.
Återseendet av Raki blev desto gladare. Raki blev så till sig att han knappt visste vad han skulle göra. Han pep av lycka, viftade på hela kroppen, rusade runt ett par varv, tuggade lite försiktigt på mig - allt på en gång! Det var så både jag och Viveka (hans nya matte) nästan fick torka bort någon tår ur ögonvrån åt att se hans lycka. Men när lyckoruset väl lagt sig så framgick det tydligt att Raki stortrivs med sin nya matte och husse!
Raki och Toka hade fortfarande roligt tillsammans!
Första veckan av semestern fick jag sällskap med Inga-Lill tillsammans med Zcannah och Zpeiha (Mistral och Ouzo). Så vi var två personer med fyra hundar som invaderade Vivekas och Alfs hem under några dagar. Vi blev verkligen väl omhändertagna och fick uppleva Vivekas underbara matlagning. Det är risk att jag kommer och våldgästar dem fler gånger när jag nu fått smak på det....
Zpeiha var ganska urfälld...
Efter Skånebesöket for Inga-Lill och jag en bit norrut och lånade min brors och svägerskas sommarstuga. De är så gulliga och lånar ut sin sommarstuga till mig så gott som varje år. Stugan ligger inne i skogen och det är så fridfullt och tyst där. Det finns gott om vilt och man har goda chanser att få se rådjur eller älg när man går promenader med hundarna. Tranorna häckar i trakten och man kan ofta höra deras rop i gryning och skymning. I år såg jag en hind med kalv - de var för stora och ljusa för att vara rådjur - men jag vet inte vilken sorts hjort det var.
Det finns flera sjöar i närheten, och en är den perfekta badsjön för den som inte vill ha för kallt vatten. Eftersom sjön är ganska grund värms den snabbt upp och håller en behaglig temperatur under sommaren. Det är sandbotten och eftersom det inte är en allmän badstrand så får hundarna bada där. Oftast är jag helt ensam (människa) när jag badar där.
Men två veckor tar snabbt slut, och det blev återresa till Östersund med en övernattning hos min andra snälla bror och svägerska i Uppsala. (Här måste jag bara berätta om den resande skon: Inga-Lill tog nogsamt reda på sina inneskor när hon reste hem, men upptäckte ändå när hon kom hem att skorna inte passade ihop! Den ena hade två remmar över foten och den andra tre. Eftersom jag passerade Nyköping på vägen hem bestämde vi att jag skulle ta med mig hennes sko dit, och sedan ta den andra skon vidare till Uppsala. Så skedde, och nu är skon överlämnad till bror nr 2 för att han ska ge den till bror nr 1 som jobbar i Uppsala men bor i Kungsbacka. Sedan ska bror 1 ta skon med sig tillbaka till sin fru, som kan ta den med sig till landet igen. Tala om stafettsko!)
Väl tillbaka i Östersund fick jag en dags vila, sedan var det elitspårstävling i Sundsvall för mig och Hilda. Det gick betydligt bättre än sist vi tävlade, men jag nådde inte riktigt mitt mål - certpoäng. Vi var ett föremål på uppletandet ifrån certpoäng, skulle man kunna säga.
Spåret gick utmärkt, trots att den ena domaren lyckades ställa sig på spårlinan två gånger! och stoppa Hilda vid spårupptaget. S.k. fotfel... Hilda blev förstås förbryllad över de kraftiga rycken, och kom av sig. Men när jag tog tillbaka henne och skickade ut henne på nytt tog hon ändå upp spåret och gjorde det väldigt snyggt, så det blev fullt på spårupptaget i alla fall. Sedan gick spåret som på räls men uppletande på fält i tryckande värme och sedan lydnad på det, tyckte Hilda var ganska trist och presterade därefter. Att vi ändå fick ihop 492,5 poäng tycker jag var ganska bra.
Idag har jag ägnat mig åt att träna Toka för nästa helg är det hennes tur att tävla. Puh, jag är inte säker på att jag tänkte efter ordentligt när jag skickade in alla anmälningarna. Jag tror jag har bokat upp alla helgerna i augusti OCH september till tävlingar eller annat. SÅ utvilad blir man inte på två veckor....
Inställt MT
Det verkar som om jag, Busa och mentaltest inte är någon bra kombination. När Busa skulle göra MH reste jag ner till Skåne för att gå upp med Busa på MH:t. Hennes matte har lite svårt att ta sig fram i terräng. Vad hände då - jo, dagen innan MH:t fanns varken testledare, figuranter eller domare! Det blev alltså inställt. Busa fick bli mentalbeskriven senare, utan min medverkan.
I år kom jag överens med Gunilla om att ha Busa fyra veckor hos mig för att sedan gå upp på MT med både henne och Toka. Vad händer - jo, domarna visar sig vara dubbelbokade veckan och MT:t blir inställt en vecka innan det skulla ha blivit av! Jag har hittat ett MT om ytterligare en månad som jag har anmält Toka till, men Busa får åka hem nu. Det är bara för mycket med tre hundar i aktiv ålder.
Men jag har i alla fall lärt känna Busa. Det är en rar hund, snäll och angelägen att vara till lags. Jag hade lite funderingar på om jag skulle kunna tävla med henne medan hon var hos mig, men när Gunilla sade att Busa var helt otränad så menade hon verkligen det, och en tävling ligger alltför långt bort i tiden.
Busa satte igång att löpa när hon kommit till mig, och det har också lagt lite hinder för ev träning. Skjutbanan jag hade tänkt besöka regelbundet för skotträningens skull, hade semesterstängt, och på klubben har det bara skjutits vid ett tillfälle där jag kunde vara med. (Det gick ju bra, å andra sidan.) Nej, det är verkligen inte meningen att att jag ska gå med Busa på mentaltest.
Busa Virvelvind på besök i Östersund
Nyheter
Starten från Vallbo
Förra helgen gick Katarina och jag till Lunndörren. Vi åt middag på jobbet och for sedan direkt till Vallbo för att starta vandringen därifrån. Väderleksrapporterna var ganska dystra med löften om mycket regn under helgen, men som tur var var vädergudarna med oss och nöjde sig med låga moln på uppvägen, ett par kortare hagelskurar på lördagen och ett stillsamt strilande på nervägen.
Det blir inte helt mörkt på natten i juni
Vi gick upp till Lunndörren med raketfart på fredagskvällen - var framme redan strax efter halv tolv. Sedan somnade vi trötta och nöjda i stillheten i fjällstugan. Dagen efter latade vi oss, men hann ändå med en toppbestigning av ett närliggande berg. OK då, Katarina gick upp till toppen medan jag och Hilda stannade när det var ca 80 höjdmeter kvar. Utsikten var ändå fantastisk!
Där nere, i änden av den mittersta sjön, skymtar Lunndörrsstugorna
Tyvärr sov jag dåligt den natten och kände mig inte alls så utvilad nästa morgon som jag hade hoppats. Man kanske inte ska ta både lång sovmorgon och en tupplur på maten efter middagen innan man går och lägger sig på riktigt, om man sedan vill sova hela natten. (Vete fåglarna om det inte blev en förmiddagslur dessutom.) Men man lär sig kanske till en annan gång.
Den här helgen har det varit tävlingar för Hilda och Toka. Och nu kom allt det där regnet som var lovat till förra helgen! Hela fredagen vräkte det ner, och på lördagen var det endast obetydligt bättre (solen skymtades ett par gånger på eftermiddagen mellan skurarna). Då tävlade jag med en väldigt skendräktig Hilda.
Hon gjorde det ganska bra ändå. Vi kom runt spåret med 5 pinnar, och det var det inte alla som gjorde. Men sedan hade Hilda gjort sitt och gick fot om fot på uppletandet och på lydnadsplanen. 384,5 poäng och godkänt. Kanske inte fullt så uselt resultat som det kändes just då.
Idag var det Tokas tur, i betydligt bättre väder (solsken och kallt). Debut i högrespår och inte riktigt klar för det. Vi har tragglat med framåtsändade och skall (när vi har tränat) och det sitter inte än. Så det var inte så konstigt att just de två sakerna inte fungerade på tävlingen. Å andra sidan gick spårupptag och spår strålande, liksom uppletandet! 10, 9 och 10 på de momenten. Men lydnadspoängen räckte inte till för uppflytt den här gången. Det blev 486,5 poäng och ett godkänt där med. Vi kommer igen!
foto Annica Blom
Läger med mera
Tiden går fort när man har roligt, och nu är det redan juni. Sommarmånad, men än har det inte varit någon vidare sommarvärme. Nu gör det inte mig så mycket, för jag gillar svalt väder.
Det har gått en månad sedan Raki flyttade, och rapporterna så här långt är bara bra. Han lämnade ett stort tomrum efter sig, den lille busen, men det känns skönt att veta att han har fått det riktigt bra. Och Toka och Hilda får mer av mattes tid - även om det har varit ont om den varan i maj och början av juni.
En aktionbild på Raki från hans nuvarande ägare.
Visst är han bara för söt!
Det har varit kennelläger tillsammans med Ullhedens, och eftersom både Inga-Lill och Jenny var med så fick jag tillfälle att se mer av Rakis systrar och även hans moster Zcannah (Mistral). Zcannah är ju kullsyster med Hilda, och det var ett nöje att få se henne i spårskogen. Jätteduktig är hon!
Flickorna Drink gick inte av för hackor de heller! Det var roligt att se att de hade bra arbetslust och gick in för både sök och spår med stor entusiasm. Zpeiha var lite mer som mormor Salsa, väldigt alert, medan Troja redan visar stor koncentration i arbete. Fin kamplust har de båda två, och båda verkar väldigt trevliga.
Här spårar Zpeiha med Inga-Lill i linan.
Och här hänger Troja i trasan efter avslutat spår, medan Jenny lyssnar till Helens (spårinstruktör på lägret) kommentarer.
Toka fick träna sök och Hilda spår på lägret. Jag fick inspiration och bra tips för fortsatt träning, och räcker bara tiden till så ska det bli bra träning framöver... Båda mina flickor var jätteduktiga på lägret, så jag var verkligen nöjd med lägervistelsen.
Det var bara det att hemmavid slet mina kompanjoner som djur för att få allting på plats inför öppnandet av Ejra Djurklinik, som vår gemensamma veterinärklinik heter. Vi hade kommit överens i god tid om att det skulle vara ok att jag åkte iväg, men det kändes inte helt bra att lämna jobbet till dem. Jag hoppades i alla fall att jag skulle vara lite utvilad efter lägret så att jag skulle kunna vara till stor nytta sista dagen före öppningen, men...
Jag gick och lade mig tidigt sista kvällen, bara för att inse att festen i lokalen i närheten inte på långa vägar var över och att de hade en väldigt bra ljudanläggning. Täcket i sängen var mycket tjockt, så jag ville helst ha fönstret på glänt. I rummet bredvid hade vovven fått något att gnaga på, och gjorde så mycket energiskt - det var som att ha en gigantisk husbock i väggen!
Efter att ha snurrat i sängen i någon timme provade jag i alla fall att stänga fönstret, och då dämpades ljudet utifrån såpass att det blev drägligt. Hunden i rummet bredvid slutade också att gnaga så då somnade jag äntligen, bara för att vakna i ottan av att militären lekte krig. KABOOM, putter, putter, putter, KABOOM, flapp, flapp, flapp och så vidare när motorbåtar, kanoner och helikoptrar försvarade Barnens ö mot den lede fi. Hålögd steg jag så småningom upp tidigare än vanligt efter att förgäves ha försökt somna om. Utvilad, var det ja.
(Första natten på lägret blev det inte heller så mycket sömn. Jag satt uppe ganska sent, men det fanns de som var uppe längre och de tog ut - eller in - sina hundar vid halvtre-tiden när de gick och lade sig. Klick, klick, klick, klick lät det om kloförsedda tassar i korridoren. Sedan var det tyst några timmar, bara för att avlösas av de morgonpigga som tyckte att halvfem och framåt var lämplig tid att ta hundarna för en första rastning! Vi var några vid frukosten som ville införa utegångsförbud före kl 06:30, eller åtminstone obligatoriska sockor till hundarna.)
Men nu är i alla fall Ejra Djurklinik öppnad, och vi har tagit emot våra första kunder. Ännu är allt nytt och lite ovant, men vi har fått en härlig start och hoppas att fortsättningen blir ännu bättre. (Eir eller Eira är läkekonstens gudinna i den nordiska mytologin. Hon ger botemedlen kraft, och hennes namn betyder bland annat fred och försoning.)
En sommarbild på Sambo, tagen av hans matte.
Jag har anmält både Toka och Hilda till tävling om ett par veckor. Jag vet inte om vi har kommit med än, men jag hoppas att vi får vara med. Visserligen har det inte blivit tillfälle till så mycket träning som jag hade hoppats - ett återkommande problem - men tävlingarna är inom behagligt avstånd och det vore väldigt spännande att få se hur vi ligger till nu. Det känns bra just nu, men det är inte samma sak på tävling som på träning.
En bild på en urfälld Toka får avsluta dagens inlägg!
Foto Tomas Lindström
Träff och avsked
I helgen var jag och hundarna till Uppsala. Där blev det valpträff för Drink-kullen, och Raki fick träffa sina nya ägare på samma gång.
Det var jätteroligt att få träffa alla valparna igen! De har blivit så stiliga allihop! Raki såg ut som en nallebjörn tillsammans med de andra, han har så väldigt mycket päls och är ganska liten och kompakt.
Raki flörtar med syster Zpeiha (Ouzo)
Att få tjusiga bilder på vilddjuren var stört omöjligt. Jag riktade kameran mot en vackert uppställd hund med öronen spetsade, och vips så sprang jycken bakom mattes ben, la öronen bakåt och tog ett par steg eller gjorde något annat. Jag tog ett tiotal bilder på Zpeiha bara för att nu upptäcka att hon hade stått i nedförsbacke på varenda bild. Det blev inte bra.
Troja (Absinthe) stod inte still många sekunder när jag skulle fota, men här var hon i alla fall framför mattes ben..
Vi gick en promenad med alla busfröna. Kjell var också där med sin Okey som tyckte det var toppen med två brudar och ett par yngre hanhundar han kunde imponera på. Vet inte om tjejerna var lika imponerade, men Raki lärde sig något nytt - att sprätta med bakbenen! Han testade en gång, och sedan sprätte han gång på gång under den gemensamma promenaden. "Kolla här, asså! Man e ju cool!"
Sambo kunde åtminstone sitta still.
Viveka och Alf som kört ända från Skåne för att träffa Raki blev i alla fall nöjda med vad de såg. Så nu har Raki blivit skåning, och kennelmatte fick fara från Uppsala med bara två hundar i bilen. Det verkar gå bara bra för Raki och hans nya ägare - de har redan börjat träna lite lydnad och husse har börjat läsa på i regelböckerna - så det känns väldigt bra.
Men ack, vad tomt det var att komma hem...... tack och lov att Hilda och Toka finns kvar!
April
Mycket tack vare Raki, så fick vi t.o.m. vara med på förstasidan i båda tidningarna! Jag tog med mig Raki till den första intervjun mest av en slump, och fotografen blev förtjust. Och det blev väldigt bra bilder med "Rackarn" i mitten. (Jag kanske skulle lansera honom som fotomodell....)
Trist nog så inser jag att jag inte klarar av att ha tre hundar nu. Det håller inte att ha tre hundar och försöka starta ny klinik samtidigt, och Raki blir den som jag ska hitta ett nytt hem åt. Han är världens goaste hund och hade jag inte redan två fina hundar så skulle jag inte tveka en sekund att behålla honom. Men han är yngst och mest formbar, och därför troligen lättast att anpassa i ett nytt hem.
Jag har haft tur att just som jag kände att jag är tvungen att ta mig an uppgiften att hitta ett nytt hem åt Raki så dök det upp ett par som är intresserade av honom. Vi ska träffas om några veckor, så får vi se om Raki och de trivs med varandra.
Helgen före påsk tog jag i ledigt. Det blev en fjälltur till Vålåstugorna med en kompis, Eva, och varsin hund. Jag tog med Hilda, medan Toka och Raki passades av mina snälla grannar.
Precis som i fjol blev det en solig och varm dag på färden upp. Inte riktigt så varm som förra året, men tillräckligt för att man skulle kunna åka utan jacka, mössa och vantar! Hilda hade inga problem att dra pulkan även om hon flåsade lite av värmen. Det var inte fullt så mjukt och blött i snön som i fjol heller. Men det är en dryg färd till Vålåstugorna, med ganska branta backar på mitten av turen. Och när man sedan är rätt trött återstår det ca 6½ km med småbackar upp och ned innan man är framme.
Katarina jobbar som stugvärd i Vålåstugorna för tillfället, och hon stod för middagen första kvällen. Lyxigt att bli serverad middag när man kommer fram! Men hon tyckte vi kunde diska själva. Det drabbade inte mig eftersom Eva kände att det var hennes uppgift, eftersom jag hade handlat mat och stått för transporten till Vålådalen. Och den fördelningen hade jag inget emot...
Dagen efter gjorde vi mindre tur upp på höjderna bakom stugorna - Ropo? Det var disigt men bra skidföre. Hundarna hade det lite jobbigare eftersom det ömsom bar, ömsom inte bar för dem. Ja, Hilda trippade fram så nätt utan problem, men de andra är alla i 40-kilosklassen och hade det betydligt jobbigare.
Hade det inte varit för att jag greps av övermod i en backe och inte såg snödrivan i mitten, så hade jag klarat mig på benen den dagen också. Men jag tappade balansen och upptäckte sedan att snön inte bar när jag skulle ta mig upp på skidorna igen! Katarina, den ormen, passade på att fotografera allt mitt kravlande i snödrivorna. Eva förbarmade sig dock, och sträckte ut en stav så att jag kunde få tyngpunkten på skidorna istället för att hjälplöst ligga på sidan och famla i den bottenlösa snön.
Hemfärden gick också i dis. Det är ganska ansträngande med dis, för man ser knappt var snön slutar och himlen börjar. Det blir inga kontraster i snön heller så det är väldigt svårt att se om det går uppåt eller nedåt. Förutom det fick vi en fin färd ner. Det var minusgrader men hade snöat dagen innan, så det var inte bara is och t.o.m. jag tog mig ner för de stora backarna på skidorna. Det har annars hänt mer än en gång att jag fått ta av mig skidorna och gå ner i de värsta branterna.
Nu smälter snön i Östersund, och det finns små fläckar med barmark. Det får gärna gå undan med snösmältningen i år, för jag längtar ut i skogen för att få lägga spår och träna sök! Men just nu är det jobbigt att ta sig fram.
Vem där?
En hund springer över planen
Den ser ut att ha roligt
Den ser glad ut
Den flyger
Livet leker
Det är Salsa, och hon fyller 10 år!
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!
Sol och vår!
Raki artar sig, och det ser ut att bli en riktigt trevlig hund av honom i alla fall. Han är inte så intresserad av helt främmande personer - han går fram och nosar som hastigast - men han är inte det minsta bekymrad över att det finns folk runt honom.
Andra hundar är heller inte så viktigt längre. Igår hade jag Raki lös och var lite ouppmärksam, så Raki upptäckte en hund på lydnadsplanen före mig och sprang fram mot den! Men han skällde inte och när jag ropade kom han tillbaka till mig utan att ha varit ända fram. Sedan gick han lös bredvid mig till bilen (med hjälp av lite godis, men ändå) och sedan tillbaka till klubbstugan igen, utan att just bry sig om hunden på planen. Jag kände mig väldigt stolt över honom!
Likadant i morse såg han en annan hund inte långt från oss när vi var ute på morgonpromenad, och fastän Raki var lös så kom han till mig när jag ropade och varken skällde eller försökte sticka efter den andra hunden. Förutom de dumheter han hade för sig i början med folk och hundar, så har han hela tiden varit en väldigt trevlig och rar valp, som inte hittar på mycket dumheter. Pigg, glad och lekfull, och samtidigt lyhörd och följsam. Och ändå ingen mes..
Raki är en kraftig kille, och nu har han blivit mörkare igen. Och mycket päls har han!
Redan mars
Jag förstår inte hur vintern har kunnat gå så snabbt. Nu är det redan mars månad och fåglarna börjar lite försiktigt att sjunga vårsånger. Inte för att vintern på något sätt är slut - nu kommer den bästa tiden av den årstiden! Men det går ändå mot vår och allt längre dagar. Jag brukar ha lite svårt att hänga med i förändringen, för det går så snabbt under mars-maj. Men det är klart positivare nu än med samma snabba förändring mot kortare dagar under hösten.
I helgen var det utställning, och det kan vi passera förbi utan vidare kommentarer! Bara snabbt konstatera att Raki sätter min självkänsla på prov och kommer att kräva en del arbete från min sida, och att jag måste lära mig att bli mer diplomatisk mot folk. Att retas i fel ögonblick och med fel person är inte helt lyckat... Det blev blått för både Toka och Raki (andrapris alltså).
Det är mycket som händer i mitt liv just nu. Planerna för framtiden tar form, sakta men säkert, och det känns både jätteroligt, spännande och lite läskigt. Ibland tar planerna ett stort skutt framåt, sedan verkar det gå i stå, och sedan rör det på sig igen. Det är tusen saker att tänka på, och hjärnan verkar arbeta övertid på nätterna och ger mig konstiga drömmar.
Tre glada tervar; Raki längst till vänster, Hilda främst och Toka strax bakom Hilda.
Raki är en utmaning, som jag inte vet om jag har tid och ork med, fullt ut. Han är en snäll valp, lyhörd och ganska lugn. Men han har mer skärpa än de andra haft, han är lite mer reserverad mot främmande människor och han fortsätter att kasta sig i kopplet mot främmande hundar och skälla. Får jag kontakt med honom kan han passera andra hundar utan att bry sig om dem, men om han har börjat skälla så kan det ibland vara svårt att bryta och få kontakt.
Det här är ju något som man bara kan träna när det finns andra hundar i närheten, vilket är lite jobbigt. Jag skäms lite att ha en hund som "beter" sig på det viset, och man väcker ju viss uppmärksamhet när hunden vrålar och kastar sig i kopplet! Men det är bara att bita ihop och försöka le, medan man försöker få det lilla monstret att titta upp mot mig istället för den mötande hunden.
Och det går riktigt bra, riktigt ofta. På utställningen kunde han så småningom gå förbi de allra flesta hundarna utan att bry sig om dem och med ögonkontakt med mig, och bara voffa ett par enstaka voff mot de flesta andra. Så nog ska det gå att träna bort. Och Raki gick med svansen högt hela tiden, hoppade glatt omkring på läktaren och hälsade hjärtligt på folk både där och nere i manegen (efter bedömningen), så miljön var inget problem.
Tango och Salsa bjöd på utmaningar av olika slag, medan Hilda aldrig har bjudit på några egentliga svårigheter. Snäll och glad, samarbetsvillig och läraktig - det enda som saknas är lite mer vilja när det tar emot. Toka är perfekt för mig. Hon är en Hilda med mer motor och en otroligt trevlig hund rakt igenom. Så nu kommer Raki och vänder upp och ner på min bekväma tillvaro. Det är troligen utvecklande för mig att ha honom och jag tycker verkligen om honom, men.... tänk vad lättsamt det är med "snälla" hundar!
Lillen växer! Hilda till vänster, Toka med baken åt kameran och så Raki bakom Toka.
Snö, skidåkning och hundar
Foto Katarina Engevall
Jag har fått flera tillfällen att träna skejt i år, och tydligen gör jag något rätt för jag får ont i alla de muskler som det stod i DN att proffsen anstränger... Efter 10-11 km mer eller mindre för egen maskin är jag helt färdig. Men det gör att jag har fått det djupaste respekt för dem som tävlar i OS.
Katarina och jag har också hunnit med ytterligare en fjälltur, till Lunndörrsstugorna den här gången. Vi hade bra väder både på upp- och nervägen, trots dystra väderprognoser. Vi åkte upp en dag, skulle göra en dagstur en dag och sedan åka ner dagen därpå. Dagsturen blev väldigt kort, för den dagen blåste det ordentligt. Men solen sken, och vi hade det skönt i stugan.
Sol, snö och lyckliga hundar! Boxeröronen fladdrar i fartvinden. Foto Katarina Engevall
Boxern Vide är väldigt förälskad i Hilda. Han vill gå bredvid henne hela tiden, eller helst alldeles framför så att han kan flörta ordentligt. Det här är lite irriterande, för Vide tränger ut Hilda i lössnön eller sicksackar framför henne så att hon inte kommer fram och det blir stopp i hela ledet. Hilda bromsar, Toka trycker på bakifrån och Katarina och jag ryter åt Vide. Till sist gick Hilda och bromsade nästan hela tiden och Toka såg ut att dra både pulkan och knuffa fram Hilda, och bitvis även dra mig.
Om Katarina försökte tvinga Vide att gå först, gick han sakta och såg sig om hela tiden, gick han efter mig måste Katarina bromsa honom hela tiden för att han inte skulle tränga sig förbi. På slutet av uppfärden höll jag mig och mina hundar ca 100m bakom, och då fick Katarina med sig Vide och Hilda vågade också gå på. På vägen ner fick Toka dra pulkan själv och Hilda gick lös bakom mig eller drog mig i lina. Det gick också bra, för att bara hänga på Toka var inte alls lika kul för Vide, och i lina hade Hilda mycket större möjligheter att undvika honom. Det är inte lätt att vara kär!
Jag har fått lite nya bilder på både Troja (Absinthe) och Sambo (Sambuca). Deras ägare är flitiga och rapporterar att det lärt sina vovvar än det ena, än det andra - jätteroligt! Raki kan i stort sett bara sätta sig på kommando, och komma när jag ropar. Jag får nog sätta lite fart med träningen om jag ska ha en chans att hålla jämna steg med mina valpköpare den här gången!
Jenny och Troja tränar uppletande
Full fart in med föremålet
Sambo ser fortfarande ut att ha doppat ansiktet i choklad! Foto Eva Malm
Nu har temperaturen sjunkit ner till -20-strecket igen, och det är inte lika skönt att vara ute. Skidorna glider dåligt i den kärva snön, och näsa och kinder blir kalla vid minsta vinddrag. Att ta av sig vantar ideligen för att belöna hundar vid träning är opraktiskt och fingrarna blir snabbt stela. Men mycket hellre detta än tillbaka till höstens mörker och blöta.
Nu måste jag snart ut med hundarna.
Raki
Nu är Raki nästan lika stor som mamma Hilda och syster Toka, det är inte mycket som skiljer (5 kg). Men man tar inte miste på att han fortfarande är en liten valp, för han är fortfarande ullig som ett får och valpig i sina rörelser.
Det har funnits stunder då jag har varit lite besviken på Raki. Efter att bara ha haft tervar som varit helt trygga med människor, så har jag fått en som är mer reserverad. Inte mycket, och med träning har han blivit allt bättre, men i vissa situationer och med vissa människor är han fortfarande lite avvaktande.
Främmande hundar är Raki också misstänksam mot pga av att hans överbeskyddande mamma har visat (när jag har försökt gå med alla tre på promenad) att främmande hundar ska man skälla på och kanske göra utfall mot. Hilda är egentligen väldigt snäll mot andra hundar, men sina valpar är hon noga med att beskydda mot verkliga och inbillade hot!
Alltså har Raki gjort likadant - han skäller och klapprar med tänderna mot främmande hundar. Från början var det för att han var rädd, men även sedan han slutat vara rädd gjorde han likadant. Allt eftersom har Raki ändå börjat förstå att det är bättre att ligga lite lågt i sin framtoning mot främmanden hundar. Han har fått träffa olika självsäkra vuxna hundar som visar honom att a) de är inte farliga och b) man får inte bete sig hur som helst. (Rakis mamma och syster är nästan för snälla med honom!)
Jag har i alla fall bestämt att Raki får bli kvar hos mig tills vidare. Jag tycker så väldigt mycket om honom och han har många goda sidor: Han är oberörd av olika miljöer och ljud. Han är duktig på att koncentrera sig när jag tränar med honom, och kan ofta koppla bort att det finns andra hundar i närheten. Han kopplar av när han är ensam hemma och han förstör inte en massa saker. Han har bra föremålsintresse och bra kamplust. Det ska bli väldigt spännande att se vad det blir av honom när han blir stor.
Full fart
Det har varit full fart en tid. Det är arbete på gamla jobbet plus en hel del farande hit och dit för möten och planerande av framtiden. Jag måste ju bestämma mig för vad jag ska göra av mitt liv. Sedan är det även full fart på hundarna som trivs med kylan och snön.
Efter en vecka med sådär lagom vinterväder slog kylan till igen och termometern visade -24 grader. Den här gången kändes det inte lika kallt av någon anledning. Man vänjer sig kanske. Men det känns ändå inte så lockande att träna lydnad eller att åka skidor när det är så kallt. Långa promenader går däremot lika bra som vanligt.
Jag har anmält alla tre hundarna till utställning, men jag vet inte riktig vad jag tänkte på när jag anmälde Hilda...
SE UCH = svensk urfälld champion? Hilda är inte i toppform för utställning.
En av de många saker jag försökt planera för, är en korning för Toka och hennes syskon, Jag tyckte att jag hade fått det ordnat jättebra, när en annan uppfödare hade platser över på en korning i samband med sitt kennelläger. Men jag har troligen missförstått reglerna och trodde att hundarna måste ha 1-3 på skotten på MH för att få gå upp på korning, men så är det visst inte när jag lusläser reglerna på SBK:s hemsida.
Och då blir det lite svårt. Det fanns tre platser för oss, men det är ju fem stycken i Tokas kull som har gjort MH och får gå upp på mentaltest. Och här i Östersund går det inte att ordna något mentaltest för det saknas figuranter och testledare. Vi får se om det går att komma med på något gemensamt test, eller om vi får dela på oss.
Snömonster
Raki växer och växer. Nu kan han ha Salsas gamla dragsele, även om det finns lite att växa i. Det är bra med sele när jag åker skidor med honom, för om jag måste koppla honom en liten bit är det bättre att han drar i sele än i halsband. Och drar, det gör han gärna även på vanliga koppelpromenader... Att få hundar att gå fint i koppel till vardags är inte det jag är bäst på.
Jag delar på hundarna på många promenader, nuförtiden. Först går jag en sväng med Raki, och sedan tar jag tjejerna. Och Raki är lugn och tyst när han är ensam hemma. Det hade jag aldrig trott om den lille gaphalsen, att han skulle vara så lätt att lämna! Men han förstör inget, och han tjuter inte. Det kan komma ett litet skall precis när vi går, men sedan ingenting. Underbart!
Raki ser fortfarande ut som ett ulligt får - han gör skäl för uttrycket "en ulv i fårakläder". Undrar om det är kylan och vintern som gör att han fortfarande har så mycket valpull? Sedan jag sett en flattevalp i samma ålder som var lika ullig så tror jag att det kanske kan vara så. Nu har i alla fall Raki båda testiklarna på plats. 
En välpälsad Toka spanar efter Hilda
Snart ska jag åka till klubben och se om det utlovade korvgrillningen blir av. Jag får väl passa på och träna lite lydnad också, även om det blir kallt att dra av sig vantarna. Med Raki försöker jag mig på grunderna i IPO-lydnad, en ny gren för mig. Raki tror jag har ett s.k. bra bett - han biter djupt och behåller greppet, något som lär vara bra vid skyddsarbete. Men jag är fullständig novis på området så det är inte värt att jag säger för mycket.
Ska vi göra nå't matte? Hilda lyfter lite på ena ögonlocket.
Ett nytt år
Det nya året har börjat riktigt bra, tycker jag. Lite kylslaget kanske, men vad ljust och fint det är! Och nu har vi haft två dagar med temperaturer över - 10, så man t.o.m. har kunnat ta av sig vantarna och träna hund! (Det är så svårt att belöna med vantarna på.) Redan vid -14 gick det att åka skidor med Hilda och Toka samtidigt. Annars är fartvinden lite väl kall för kinder och näsa...
Vålådalen 2/1 2010, -23 grader. Katarina E fotade
Hilda och Toka springer nämligen som dårar i början när jag åker med båda i lina samtidigt, och då kan jag inte göra annat än stå och njuta av farten. Att försöka hjälpa till genom att åka själv när de drar som mest är inte att tänka på för min del - då står jag på öronen. Möjligen kan jag staka lite, men det är knappt att det går heller.
Vålådalen 3/1 och inte så kallt! Fotograf var KE
Den här veckan har jag haft möjlighet att åka in till stan i dagsljus och miljöträna Raki. En halvtimmes promenad där och sedan sover han sött i 10 minuter - den tid det tar att köra från stan till klubben. Stadspromenaderna har gjort nytta. I går gruffade han lite på de första personerna vi mötte, men idag var det bara en rullstol och en tvillingbarnvagn som han tyckte såg lite konstiga ut.
Imorgon ska vi promenera runt Djursjukhuset med omnejd, har jag tänkt, för att Raki ska få se många andra hundar. Han har lite synpunkter på främmande hundar, och en överdriven tilltro till sin förmåga att sätta skräck i andra... Det är inte så många som är på Brukshundklubben och tränar dessa dagar, så dit är det ingen mening med att åka för att låta Raki se andra hundar.
Annars är Raki en lättsam valp att ha. Han gör klara framsteg med rumsrenheten - säger till när han behöver ut - han tuggar inte sönder en massa saker, och han verkar lyssna på det man säger. Han kastar sig inte fram till nya människor, men efter någon minut så pussar han dem gärna. Och så är han så söööt!
Raki 3½ månad - jag har köpt ny kamera!
Det känns skönt att ha fått börja träna igen. Visserligen känns det avlägset med tävlingar, men ska vi få någon ordning på högremomenten för Toka så gäller det att ligga i redan nu. Och i år ska jag inte glömma att träna uthållighet med både Hilda och Toka, så att inte Hilda börjar hitta på nya tolkningar av momenten när belöningen dröjer.
Raki då? Tja, jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Ju längre tid som går, desto svårare blir det att tänka sig att sälja honom. Emellanåt är jag helt bestämd - han måste få ett eget hem! Men så är han så söt och go vid något annat tillfälle, och då... ja då vet jag inte. Vi får väl se om rätt person dyker upp.
Jag höll på att glömma att berätta att vi träffade Sambuca i Sundsvall i helgen. Han är inte längre störst av pojkarna utan nu är Raki lika stor. Men samma härliga röda färg och fina mask som tidigare har han, och han är fortfarande en goding. Raki och Sambuca verkade inte känna igen varandra utan Raki mobbade stackars Sambo å det grövsta.
Sambo hade inte riktig framgång hos släkten den här gången. Alla tryckte ner honom, och han tyckte nog mest att det var skönt när han fick åka iväg med sin familj igen. Men om inte hundsläktingarna älskar honom längre, så är han i alla fall högt älskad av sin nya familj... och kennelmatte älskar honom också!
Jul- och nyårsfirande
Efter Lucia kom julen (i år också) och i år firade jag jul hos min syster i Uppsala, trevligt! Där hade det snöat ordentligt så det gick t.o.m. att åka skidor. Jag tog en sväng i Hågadalen både julafton och annandagen med Toka och Hilda. Det var många ute så jag kunde inte släppa dem i full fart mer än en kort sträcka, men de fick i alla fall sträcka på benen. Lille Raki fick följa med en sväng runt Uppsala Brukshundklubb.
Jag bodde hos min bror som hade åkt på semesterresa med familjen. I gengäld skötte jag om de två katterna - Smulan som hör till hushållet, och brorsdotterns Scarlet, en Bengalkatt. Scarlet skulle ha p-piller en dag... Det finns en härlig beskrivning om "How to give your cat a pill". Mina försök med p-pillret påminde starkt om steg ett och två i beskrivningen. Katten var inte så lätt att få tag i, så efter två dagars försök gav jag upp och nöjde mig med att försöka bli kompis med henne istället.
Det var meningen att det skulle bli valpträff i Uppsala på annandagen, men i Uppsala föll det underkylt regn och på andra ställen hade det snöat och/eller regnat dagen och natten innan så varken Inga-Lill eller Jenny ville ge sig ut på vägarna. Sambuca hade farit till Umeå med sina ägare strax före jul och kunde förstås inte heller komma. Det slutade med att jag träffade Kjell över en kopp kaffe och lät hans Okey bekanta sig med Raki. Sedan sov Raki mycket gott en hel halvtimme...
Efter jul var det så några dagars arbete igen och sedan bar det iväg till Vålådalen tillsammans med boxerkompisen. Dagen innan jag skulle fara tittade mina snälla grannar in och önskade gott nytt år. När jag berättade att jag skulle iväg sa de: "Och vilken hund ska vi passa?" "Raki, om ni vill" svarade jag. Och så blev det. Det har gått jättebra och Raki brydde sig inte ett dugg om raketer och smällare. Skönt!
Vi andra fick en härlig skidsemester i Vålådalen. vi hade varierande väder; -9 grader och mulet en dag, -14 och halvklart en dag, -26! och soligt en dag och slutligen -5 och ymnigt snöfall sista dagen. Ett par smaskiga middagar på hotellet kostade vi också på oss. Vi åkte långa skidturer, lade oss tidigt och sov ut ordentligt. En kväll provade vi på nya(?) badanläggningen med badtunnor ute, bastu och dusch. Jag hade önskat aningen varmare vatten i badtunnan, men viss var det lite extra mysigt att ligga i ljummet bubblande vatten och titta på stjärnor och snöiga träd.
Hundarna verkade också nöjda med semestern. Spännande turer där man får röra på sig så att man blir trött, på delvis okänd mark med nya dofter och i goda vänners sällskap - vad mer kan en hund eller en människa önska sig?
Raki tycker skidspetsar är intressanta
Min kamera åkte oturligt i backen när jag fick ett oväntad ryck i kopplet jag höll i, så den har lagt av. Kanske får jag någon bild från Vålådalen längre fram, av boxerkompisen.
Snart jul!
Det har varit mycket en tid. Jag och de vuxna tjejerna har varit på fjälltur tillsammans med kompisar och hundar, jag jobbar extra på mitt gamla jobb och tiden bara rinner iväg.
Lucia-helgen for några kompisar och jag iväg på den årliga decmberturen till Stensdalen. I år var det på håret att det skulle gå, för temperaturen låg kring noll och snötäcket var väldigt tunt. Vi hade bestämt oss för att ta oss upp till varje (nästan) pris, till fots om så krävdes. Men det gick bra med skidor även om skidåkningen kanske inte var så njutbar.
Fikapaus på nedfärden
Man fick koncentrera sig på var skidorna skulle gå. Tuvor av gräs och blåbärsris mm stack upp ur snötäcket och en och annan sten. Men det fanns skoterspår större delen av vägen upp och det underlättade.
Det var premiär för Toka att få arbeta på riktigt som draghund, och jag minns inte om jag ens hade provat att låta henne gå i tvåspann förra vintern. Men hon skötte sig som en hel veteran - var inte det minsta rädd för vare sig pulkan eller skaklarna och drog som en hel häst. Hilda har gått som ledarhund någon gång förut, men det här var första gången hon fick göra det en hel tur. Även hon klarade sin uppgift med beröm godkänt.
Det blev bara lite strul när spåret gick rakt fram men vi var tvungna att göra en omväg. Då fick Hilda problem att vända tvärt åt mitt håll. Toka hjälpte inte till så bra hon heller, utan sköt på framåt... Att få dem att backa var heller inte helt lätt. Men jag försöka låta Toka öva med pulkan på egen hand, så tror jag hon lättare förstår hur hon ska bära sig åt.
Vi hade ett litet problem till, men det var av annat slag. Toka löpte, och Katarina hade varken dragbälte eller sele med till Vide.... Första halvan av uppfärden hade vi nog kunnat smälta den snö som ändå låg på marken... ;-)Sedan gjorde vi ett byte så att Icka, kompisen Evas hund, fick dra Eva i Vides spårsele medan Vide fick låna Ickas utrustning inklusive pulka. Med pulkan som hindrade alltför mycket hopp och studs och som dessutom krävde lite ansträngning så skärpte sig Vide och andra halvan av uppfärden blev relativt tystlåten... Väl framme var det inget problem alls.
Raki var hos hundvakt och det gick också bra. Han växer som bara den just nu. På kvällen har han en storlek och nästa morgon en annan. Jag kommer till jobbet (hjälper till tillfälligt på gamla arbetsplatsen) på morgonen med en valp som är aningen längre i kroppen än han är hög, och åker hem med en som har blivit tvärtom - högbent och lite kort i kroppen! Otroligt, men sant. Täcket passar precis nu, snart är det för litet.
Raki, i mitten, har blivit större!
Raki är ett litet energiknippe som far runt som en Duracellkanin på kvällarna efter jobbet. Han sover snällt om nätterna och kopplar av i bilen och på jobbet, så han kan konsten att ta det lugnt också. Han skulle nog passa till agility, så vig som han är. Han kan redan balansera på bakbenen, och kan skutta upp och nästan bita mig i ärmen. Och nej, det är inte någon skyddsärm eller -övning vi talar om, han bara hoppar så högt och försöker ta mina vantar ibland!
Det är bra miljöträning att följa med på jobbet. Massor med folk att hälsa på, mycket dofter och ganska mycket trafik i området att vänja sig vid. Ska se om vi kan ta lite stadspromenader i jul - eller om någon ny matte eller husse tar på sig den uppgiften!
Idag tog jag den första skidturen med hundarna här i Östersund. Det kom en del snö så snart vi kommit ner från fjället och sedan blev det jättekallt, -25 grader var det i går morse! Idag var det "bara" -13 och lite småblåsigt, så det gick att åka skidor. Hilda och Toka tog i ordentligt så jag kunde glida uppför skogsvägen. På nerfärden lät jag hundarna springa lösa - tills Toka tog en lite väl vid sväng och jag kom ihåg att hon faktiskt är i höglöp! Sedan fick Toka dra medan Hilda fick fortsätta att gå lös.
Efteråt fick Raki en minitur med matte på skidor. Han var inte det minsta rädd för skidorna utan hoppade glatt efter skidspetsarna och försökte bita i dem. Den lille busen!
Jag avslutar med en bild på en sovande Raki.
Visst är han söt när han sover!
Om jag inte hinner skriva mer före jul, så passar jag på att önska alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!